Promenader

Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.

Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,

Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.

Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Selma

Idag lämnades Selma in för s.k. allmän kremering eftersom Elin inte vill ha askan tillbaka i en urna. Nu är hon definitivt borta och jag saknar henne enormt mycket. Tårarna ligger på lur hela tiden. Hon kvävdes till döds. Vi satt bredvid och såg hur hon försökte ta det ena andetaget efter det andra genom nosen utan resultat. Gnagare kan inte andas med munnen. Det här berodde på att lungorna svällde vilket de ofta gör när en kanin slutar äta. Veterinären upplyste oss inte om det. Selma fick 6 olika mediciner plus att vi stödmatade henne. Det var hela tiden någon som slet tag i henne och tryckte in rör i munnen. Vad orsakade egentligen hennes död? Den diagnostiserade sjukdomen eller stressen av behandlingen? Selma satt på hyllan i buren och försökte andas. Hon drog så kraftiga andetag att nosen plattades ut, men ingen luft kom in. Till slut svimmade hon och en liten stund senare stannade hjärtat. Jag saknar henne!!! Hennes ljud från buren i Elins rum. Att kunna se henne och säga hej varje gång jag passerade deras rum. När hon for runt på golvet med sitt humlebrummande. Inget mer krafsande bakom köksdörren där hon hade sitt Projekt. Binky och bunnyflop. Hennes fantastiska päls och de där tvärförbjudna baktassarna. Stora mörka ögon med långa ögonfransar…. Buren i Elins rum är inte tillfälligt tom för att Selma är på Öland. Den är tom för alltid. Hon kommer inte tillbaka. Min Selmis.

Tagen på bar gärning på väg upp för trappan.

Dessa baktassar…

 

 

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…

 

 

Maja

Maja har inte mått bra den senaste tiden, så hon och jag åkte till veterinären. Jag hade hoppats på att det bara var tänderna, men hon hade en stor tumör i magen och jag valde att låta henne somna in.

Maja skulle ha fyllt 6 år i september. Nu får hon träffa syrran Alice igen.
Maja skulle ha fyllt 6 år i september. Nu får hon träffa syrran Alice igen.

En av våra ihärdigaste gallerbitare har gått ur tiden.
En av våra ihärdigaste gallerbitare har gått ur tiden.

…och så var de bara 2.

Mimmi fick somna in idag. Pär och jag var med hela tiden. Jag höll henne i famnen länge och jag iakttog hennes andetag och hur de kom med allt längre mellanrum tills de upphörde helt. Döden inträffade 18.53 onsdagen den 24 februari 2016. Jag kommer att sakna henne länge. Mimmi blev min sista favorit. Nu orkar jag inte fästa mig extra mycket vid fler marsvin. Jag orkar inte. Nu har vi bara 2 småbusar. Jag vill inte skaffa fler. Jag vill inte åka till veterinären fler gånger. Nu får Pär och Elin dra det lasset.

Mimmi 9

Jag hann med en promenad idag oxå och det var då jag ringde veterinären, så de 70 minuter jag var ute var ångestfyllda och tårdränkta. Jag handlade lite på Konsum mest för att aktivera mitt nya Medmera-kort. Den nya koden är x666x. “The number of the beast”. Kanske byter jag den sedan, men just nu tycker jag att den passar in på hur jag tycker att tillvaron är.

2016-02-24_21.36.44

En marsvinsviskare och viktnedgång

Mimmi återhämtar sig inte lika kvickt som vid de tidigare operationerna. Veterinären ringde idag för att höra hur det har gått. Jag sa att Mimmi inte är så pigg och att det är svårt att få i henne något vid stödmatningen trots att hon är inslagen i en handduk. Det faktum att hon protesterar och det ordentligt är ett tecken på att hon inte är i alltför dålig form, men det blir stödmatning ett bra tag verkar det som. Varken Pär eller jag är bra på det där. Pär är för hetsig och jag tycker att det är känslomässigt skitjobbigt även om jag lyckades riktigt bra idag för då hade jag slagit in henne ordentligt. Elin, även kallad Lill-Matte, visade sig vara en marsvinsviskare. Hon är lugn. Hon lyckades få i Mimmi mest inklusive medicinen! Elin har fått jobbet och får inte åka tillbaka till Robin förrän Mimmi mår bra.

Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.
Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.

5 procent av 105 kg är 5 kg. Det behövs egentligen inte mer för att förbättra min hälsa avsevärt. Jag vill gå ned ytterligare 30 kg, men rent hälsomässigt kommer effekten redan efter 5 kg och det känns mindre betungande. När det talas och skrivs om fetma är det alltid i samband med hälsorisker som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och ledbesvär. Det är förmodligen ett av motiven  för oss tjockisar att vilja gå ned i vikt och det är de argumenten som nära & kära samt läkarkåren använder när de inte tycker att vi anstränger oss tillräckligt mycket. Den krassa verkligheten är samhällets attityd till oss som väger för mycket: vi är äckliga, vi är lata, vi är karaktärslösa och dumma i huvudet. Man måste vara jävligt tjockhudad för att kunna strunta i det. Ibland får jag lust att göra ett stort plakat där det står att min sköldkörtel fick spel pga. havandeskapsförgiftning och att det var efter det jag började gå upp i vikt och att det är den hormonbaserade körteln som nu gör det svårare för mig att bli av med kilona plus det faktum att jag har nått klimakteriet som är den största jäkla bromsklossen i viktminskningens historia. Det finns läkare som säger att man måste träna på elitnivå för att gå ned i vikt när man väl har nått klimakteriet. Uppmuntrande, eller hur? Det är inte som jag skyller ifrån mig. Det är fakta som inte fungerar som en sporre utan som gör att jag blir kräkleds på alltihop ungefär 75 gånger per dag.

Åtta armar hade varit bra!

Jag orkade ut på en 70 minuters promenad idag igen. Ålrajt! Det var skönt idag oxå, men benen kändes tunga mot slutet. Tröttheten kan ha varit psykologisk eftersom jag visste att det handlade om en sista backe och 3 trappor…

Dagens låtlisterepresentant blir The Fooo Conspiracy med låten “My girl”. En bra gånglåt!

Idag har Mimmi både ätit själv och blivit stödmatad. Hon var definitivt intresserad av den dagliga gurkskivan och hon var inte beredd att ge sig utan strid när det var medicindax. Helt klart friskhetstecken! Veterinären är otroligt skicklig på att sno in marsvin och kaniner i en handduk så att bara huvudet sticker fram. Snabbt går det!  Det är för att skona deras ryggrad när man är tvungen att hålla fast dem vid t.ex. stödmatning. Vi fick med oss en tydlig instruktion i bilder. Efter att hälften av medicindosen hamnat i Mimmis päls i stället för i munnen blev jag tvungen att sno in henne i en handduk. 8 armar hade varit bra! På instruktionsbilderna sitter kaninen så fint och stilla mitt på handduken. Ha! Jag hade ett styvt jobb att klara av ett marsvin på under 1 kg.

Fisk & blod och ett Hall of Fame

Idag blev det ännu en promenad på 70 minuter, samma runda som i onsdags fast åt andra hållet vilket innebar den Djävulusiska backen i slutet, men med hjälp av Level 42 tog jag mig uppför den i riktigt bra tempo och utan att svimma på toppen. Det var jätteskönt över huvud taget! Det känns som om orken är på väg tillbaka.

Dagens låtlisterepresentant blir Mat Kearney med “Heartbeat”. Låten tillägnas Mimmi som vi fick köra akut till veterinären igår. Mer om det längre ned!

Mimmi mådde inte bra igår. Ett tag såg det ut som om hade checkat ut och jag var tvungen att peta på henne för att se om hon levde. När jag skulle städa buren fick jag lyfta ut henne och det var då jag upptäckte att något hängde ut från hennes rumpa. Det var blodigt, det satt fast och det gick inte att trycka tillbaka (jag försökte). Det luktade inte gott. En kombination av fisk och blod. Jag släppte inte taget om henne och medan hon protesterade torkade jag av henne, grävde fram transportburen, lade i handduk och sedan Mimmi. Jag ringde veterinären och fick en akuttid runt 16-snåret. Sedan ringde jag Pär och han kom hem direkt. 1,5 timme efter att jag ringde veterinären fick vi komma in i ett undersökningsrum och då hade vi väntat i 30 minuter. Mimmi undersöktes och röntgades. Pär och jag funderade över om det var värt att utsätta Mimmi för ännu en operation. Vi bestämde oss för att det var det för hon verkade vara i tillräckligt bra form för att protestera mot att åka transportbur och veterinären höll med om att hon är i bra form i övrigt med tanke på att hon fyller 5 år till sommaren. Det var en utväxt som Mimmi har krystat ut, en slemhinneutväxt i vulvan (något som är ganska vanligt hos äldre tikar). Infektionen var rejäl och tillsammans med gaserna i hennes mage luktade det ”…inte direkt hallontårta.” som veterinär AK uttryckte det. Mimmi blev kvar över natten och opererades idag mitt på dagen. Hon är en kämpe! I och med den här operationen har hon klarat 3 nedsövningar med narkos och sedan eftervård. Nu finns hon med i vårt eget “Marsvinens Hall of Fame”. Just det här ingreppet lämnade inget operationssår, så vi ska bara ge henne antibiotika och hålla koll så att hon äter och dricker. Nu är hon hos Bibbi igen. Pär har stödmatat henne en gång, men hon behöver nog mest vila för att sen kunna njuta av att få må bra igen.

De övriga marsvinsdamerna i Marsvinens Hall of Fame är Tinke & Tösen som var våra allra första grisar, Lotta som fick en enorm tumör i magen bortopererad och som hade för vana att komma framspringande och nappa åt sig en hel paprika och som knallade köket – sovrummet tur och retur, Alice som var framme och nosade på dammsugarmunstycket medan dammsugare var i gång, Humlan som drog iväg med Mimmi på upptäcksfärder långt ut i hallen och så Nåna som hade röstresurser som ingen av de andra har kommit ens i närheten av.

Mimmi 9

Ändrade planer

Mimmis och min resa till veterinären har skjutits upp till på lördag för då kan Pär köra oss. Jag såg nämligen på SMHI att det kommer en hel del snö de närmaste dagarna plus att det ska bli nedåt 10 minusgrader och då vill jag inte låta Mimmi åka runt i en iskall plastbur. Det är skönt att slippa tampas med SL i sånt väder.