Tufft

Efter värmeslaget i fredags har jag gjort mitt bästa för att återhämta mig. Jag har hållit mig inomhus och eftersom det har varit upp emot 27 grader har jag inte känt mig lockad att gå ut. I lördax var det inget kul alls för då mådde jag småilla hela dagen. Det tog emot att dricka vatten eftersom allt vatten luktade metall och avlopp. Det blev desto mer Pepsi Max. Och choklad. Pepsi är ju inte samma sak som Coca-Cola, men jag tror inte att recepten skiljer sig åt så himla mycket. Mannen som uppfann Coca-Cola var apotekare och var ute efter något för magåkommor (det är alltså inte inbillning när magen känns lugnare av Coca-Cola), men han var inte helt nöjd med receptet och senare sålde han det för 80 dollar. Visste ni det? Samma känsla som för de som nobbade Beatles och JK Rowling. Tillbaka till ämnet! Det är inte bara värmeslaget som har fått mig ur slag. Jag har tappat farten. Riktningen. Motivationen. Det är bekvämt att kunna skylla på värmen, men jag har inte haft någon större lust att träna oavsett formen. Det här med att äta VLCD-soppan till lunch och vanlig middag… Det fungerar hyfsat, men de senaste veckorna har vi improviserat lite för mycket och det leder ofelbart till hunger och kvällstugg. När motivationen försvinner, så tappar jag lusten för att stå emot. Det känns inte som det är värt det. Jag påminner mig själv om att jag har gått ned 11 kg och att det är BRA och att jag måste – MÅSTE – hålla kvar segerkänslan som kommer med viktminskningen! Jag tjatar på mig själv, men just nu orkar jag inte lyssna.

Malmö del 3

Det bästa sättet att se en ny stad är till fots, som vi gjorde på lördagen, men när man vill hinna se lite mer fungerar det utmärkt med bil och det gjorde vi i måndags. Vi körde längs med kusten och det var så vackert! Så vilsamt för själen med alla öppna ytor, med horisonten som smälte ihop med en blå, blå himmel… Men vi började i Västra hamnen där Scania-parken och Dania-parken ligger vid foten av Turning torso. Visste ni att “scania” är det latinska ordet för Skåne? Jag har varit gift med en Scania-anställd i 25 år och har inte vetat det – skandalöst! Det var i Skåne som Scania grundades med bl.a. cykeltillverkning. Eftersom jag är väldigt intresserad av språk skulle jag ha kommit ihåg om Pär hade avslöjat den sortens värdefull information för mig. Meh! Typ.

En tidig morgonbild av torson. Pär tog den vid morgonlöpningen.

Ett varv runt torson. Jag fick se till att stå stadigt, helst med stöd bakom ryggen, för att kunna titta uppåt utan att bli yr. När molnen for förbi verkade byggnaden svaja. 190 meter hög bestående av 9 segment med 5 våningar i varje varav de översta 6 segmenten är bostäder och – kors i taket! – hyresrätter!! Den är häftig, tycker jag, men då alla fönster är precis lika stora och det saknas balkonger ser den slät och väldigt kontorsaktig ut. Vi promenerade runt i 1 timme och det finns väldigt fina låga hus som fick mig att drägla.

Olika färger och strukturer, vinklar, snedtak, runda fönster. Mycket grönt och uppvuxet.
Här vill jag bo!!

Titanic!

När vi hade insupit havsluften och var lagom utvädrade åkte vi vidare ned till Smygehuk.

Vis av erfarenheterna med blodsockret åt vi lunch direkt på ett litet, otroligt mysigt fik där gräsmattan med uteserveringen nog var större än själva fiket. Varken Pär eller jag mår bra av att sitta och äta direkt i solen och dessutom vid vita bord som reflekterar ljuset. Svenskarna är ena surikater när solen kommer fram och vi fick sitta ifred på den inglasade verandan, i skuggan utan skrikande ungar eller högljudda gäster. En macka med kallrökt lax och pepparrotsost och 2 stora koppar te. Gott, gott, gott!

Så vackert…
Det är inte bara necessare, det är lajbans!
I en ganska typisk turist-fälle-butik med mycket krims-krams fick jag syn på den här skulpturen. Metalldelar, muttrar och skruvar som svetsats ihop. Väldigt fina detaljer. Ha-begäret slog till!

Så fort vi bestämt att vi skulle åka till Malmö och Skåne bestämde Pär att vi skulle se Ales stenar, så då gjorde vi det. Tillsammans med femtielva andra.

Det var svårt att få en hyfsat bra bild som inte kryllade av andra turister. Uppvindarna kring den här kuststräckan var förmodligen åtråvärda för många glidflygare for fram och tillbaka eller bara hovrade. Det såg så härligt ut!

Här stod jag länge, länge och bara njöt. Vilken vy! Så makalöst vackert! Påminner om kusterna i södra England. Tänk att få komma tillbaka någon gång när det är mindre folk. Tur ändå att vi inte åkte hit i juli… 
Undrar om de är medvetna om vilken fantastisk utsikt de har?

Har ni hört talas om Knäbäckshusen i Rörums strand? 19 hus som skulle jämnas med marken när ett skjutfält skulle utvidgas. Byggmästare Liljedahl valde i stället att flytta dem och nu är några av husen permanenta bostäder medan andra är sommarbostäder. Titta!

Som ett sagohus!

Efter det här besöket var mitt huvud överfullt av nya, vackra intryck och vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Vi köpte varsin kebab till middag från ett ställe alldeles i närheten av hotellet och efter det drack jag te. 6 muggar på raken. Visserligen små muggar, 1,5 dl, men teinet i kombination med sockret gav mig en rejäl kick och jag blev faktiskt snurrig i huvudet. Ja jävlar…

I tisdags tog vi det lugnt på morgonen, åt frukost och började hemfärden vid 10-tiden. Det tog 6 timmar och vi pratade och lyssnade på “Tre män i en båt”, stannade för toalettbesök och för att köpa skaffning. Det var skönt att komma hem, som det alltid är, men jag kom på mig själv med att inte känna den där vansinniga lättnaden – “Tackgodegudförattdetäröver!” – jag fick ett oväntat stort utbyte av den här minisemestern.

 

 

 

 

Jag kopierar mig själv

“Minityrmakaren” av Jesse Burton. Inbunden. För drygt ett år sedan recenserade jag ljudboksversionen och jag tyckte så mycket om den att jag bestämde mig för att jag ville läsa den själv som inbunden. Nu har jag gjort det och det är som S.J. Watson säger på omslaget: “Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa.” Jag tycker att jag fick till en bra recension, så nu gör jag det enkelt för mig genom att kopiera min egen text. Häpp!

Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? “Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

Fortsatt trögt

Min hälsocoach var sjuk, så dagens träff blev inställd. Inte mig emot. Det känns alltid som att jag måste visa att jag gör framsteg och just nu känns det mest som om jag går baklänges… I morgon är det veckovägning och då kommer jag att ha 3 alternativ: viktökning innebär att jag måste ändra något ev. frukosten, om vågen visar plus-minus-noll kommer jag att skärpa mig i största allmänhet och om jag har gått ned i vikt kommer mitt humör att förbättras.

Jag tog mig ned till Garnudden och gick den långa slingan. Det är skönt där ute och det var underbart fritt från tvåbeningar. Skavsåret är kvar och det var smått blodigt efteråt, men känslan av knivar har minskat. Jag fick en ny blåsa på andra hälen. Jag promenerade igår oxå och som tur var gick jag min kortaste runda för det var allt annat än skönt. Det är fortsatt segt, på gränsen till tröstlöst.

Pär hade lyssnat på vetenskapsradion och de hade pratat om björnar och hur deras system är uppbyggda med hänsyn till att de ligger i ide halva året. De har 2 olika flora i tarmarna; en för ide och en för vakenhet. De varken äter eller dricker eller uträttar sina behov och det tar bakteriefloran hand om; njurarna tar inte stryk. De går ned i vikt när de ligger i ide och det är endast fettet som försvinner – det som de ätit upp sig med när de varit vakna – för de förlorar ingen muskelmassa. Dessutom är det ju då honorna är dräktiga, men fostren utvecklas som de ska. 1. De får sova den mörka tiden av året. 2. De går ned i vikt under tiden. 3. Ungarna är vansinnigt söta! Jag vill vara en björn!

Kolmården midsommaren 2016.

PS! Pär har satt upp en ny, skat- och kattsäker holk och det är ett blåmespar som har flyttat in.

Visste ni att …

… ett marsvin som bor ensamt blir mindre stressat av att inte hanteras/gosas med? Marsvin som lever med en flock får en grundtrygghet och klarar hantering bättre. Bibbi har bott ensam i 1 års tid och mår faktiskt prima! Hon är pratig och nyfiken, matglad och – överraskande nog – mindre skygg. När jag sitter på golvet för att städa buren håller hon mig alltid sällskap jämfört med hur hon såg till att hålla sig i motsatt ände på den tiden hon bodde med Mimmi. Vi pratar med henne och handmatar med diverse godsaker, men det är sällan vi gosar med henne.

Elin kände sig frusen, så hon lyfte upp Bibbi och stoppade nästan in henne under tröjan. Bibbi var helt lugn och det syns på hennes blick. 
Bibbis fina tryne.

Jag var ute med stavarna idag. 60 minuter, 4,2 km (5,3 utan stavar). Jag tog de nya MBT-skorna och det var knivhugg i hälen de första 10 minuterna, men sedan gick det riktigt bra. Det var en ganska skön runda och nu verkar kroppen ha vant sig vid stavarna för jag blev inte alls trött i armarna. Den långärmade nya tröjan från Àhkka var väldigt skön!

Panik. Ångest. Jag känner mig fet igen och har faktiskthelt ärligt – svårt att tro på att jag verkligen har gått ned 7 kg för det känns inte så längre. På måndag ska jag träffa IB för den första uppföljningen dvs. inte stödsamtal. Målet med de 3 första månaderna var att gå ned 10 kg och det målet kommer jag inte att nå, men då räknade vi i och för sig med att jag skulle genomföra 3 veckors rivstart med enbart måltidsersättning och det vet vi ju hur det gick… Jag försöker att inte fundera så mycket på det här just nu utan väntar till på måndag och då kan förmodligen IB ge mig råd och peppa mig. Och väga mig och mäta midjemåttet…

PS. Jag gjorde Högskoleprovet ordförståelsetest och fick 19 av 20. Jag missade “deduktion” som tydligen är det samma som “härledning”. Har aldrig hört det ordet, inte på svenska.

Kejsarpingvinen & jag

Ut igen! 6 km Landet Runt Xtra tog 80 minuter. Jag kallar rundan Xtra när jag vänder på den och får fler uppförsbackar än nedförsbackar och dessutom den xtra uppförsbacken nedanför Sannadalsvägen. Det var skönt! MBT-skor och vinterjacka. Motvindarna var iskalla. Vänster knä spökar igen och kändes inte pålitligt i uppförsbackarna; jag vågade inte lägga alltför mycket tyngd på det.

När jag vaknade kände mig helt ur slag. Trött och trög och funderade på om det vore bättre för kroppen att vila en dag till. Medan jag åt frukost lyssnade på “1984” bl.a. därför att den har blivit aktuell igen pga. Trumpen, men den är inte bra. Klassiker eller ej, så är den inte bra och den kändes oerhört deprimerande. Inte skrämmande, endast deprimerande. Jag behövde muntras upp, så jag bytte till en bokmärkesmarkerad scen ur “Populärmusik från Vittula” som fick mig att gråta av skratt första gången jag lyssnade och den fick igång livsandarna. Vakuumet efter Stephen Fry och “Harry Potter” har inte släppt och det enda som fungerar sådana gånger är att lyssna på en favorit i repris, “Blekingegatan 32” om Greta Garbo. Då släppte det tunga och tröga och jag kom iväg och den promenaden innebar att jag har avverkat 112 km och det är samma sträcka som den en kejsarpingvin avverkar för att komma till sitt parningsområde. Den utmärkelsen gillar jag dels för att den relaterar till djur och dels för att det är den sortens vetande som jag är så svag för.

PS. Lite mer värdefullt vetande som handlar om renar. Det är honorna som har horn vintertid, så Rudolf och hans behornade gossar är egentligen honor hela bunten. Ha! 😉

Droger och hörlurar

Vinsten från Storytel kom idag: hörlurar från Urbanears. Härlig orange färg! Pär är ju en aning färgfeg och hans kommentar var: “Ja, man lär inte tappa bort dig…”. Tillsammans med min knallrosa regnjacka lär jag synas ordentligt. Mer färg åt folket!

Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!
Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!

Visste ni att saliven innehåller droger? En kusin till morfinet som heter opiorfin. Det handlar naturligtvis om minimala doser, men det är tillräckligt för att det skulle kunna kopplas till tröstätande; du är deppig – du äter – saliv avsöndras – opiorfinet gör att du mår bättre – du äter mer för att få må bra. Eller halstabletter! Varje läkare jag har träffat hävdar ju att det inte finns någon halstablett som egentligen har en lindrande effekt och det stämmer för det är förmodligen opiorfinet. För att inte tala om alla som hela tiden maler på tuggummi… Det här lärde jag mig medan jag lyssnade på “Charmen med tarmen” av Giulia Enders. Det är en intressant och mycket begriplig bok. Den gör sig kanske bäst som fysisk bok eftersom illustrationerna är väldigt charmiga.

 

 

Harald Blåtand

Visste ni att bluetooth inte bara betyder “blåtand” (i direkt översättning) utan att det fick namnet från den danske kungen Harald Blåtand? När man grunnade på vad den gemensamma standarden för trådlös överföring skulle kallas var den Jim Kardach på Intel i USA som kom med förslaget. Han hade läst “Röde orm” av Frans G Bengtsson och fascinerades av kung Harald.

Källa: Allt om historia, nr 2/2016

2 böcker

“Murder bag”  av Tony Parsons. Jag har läst flera av Tony Parsons tidigare böcker på engelska och jag tyckte mycket om dem. De var mänskliga, roliga och tänkvärda. “Murder bag” är på svenska trots den engelska titeln och är något helt annat än det han skrivit hittills.

Max Wolfe är ensamstående förälder till Scout och arbetar som kriminalassistent på West Ends mordrotel. De bor tillsammans med hunden Stan i en vindsvåning mitt emot Kötthallarna och gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop. En bankman blir mördad på sitt kontor. Ett brutalt mord utan vittnen eller mycket till bevis. Sedan blir en hemlös man mördad på exakt samma sätt. Max Wolfe hittar snart ett samband mellan offren som leder tillbaka till händelser 20 tillbaka i tiden på den prestigefyllda privatskolan Potter’s Field.

Den är spännande trots den vägvisande prologen. Den är välskriven, Tony Parsons är fortfarande en skicklig berättare och trots att en thriller är ett relativt tungt ämne finns humorn där och det tycker jag om. Det finns en liten twist i slutet. Precis när jag tänkte att “Det var det det!”, så kom den. Det gillar jag! Thrillergenren är väldigt förutsägbar, men “Murder bag” känns inte så. Mycket tack vare språket som inte är knökfullt av hårda och känslolösa beskrivningar och – den största fördelen – det var inte den ena efter den andra kvinnan som blev besudlad, förnedrad och mördad. Boken var bra, men om det inte var Tony Parsons som var författare hade jag nog inte läst den. Nu visste jag i förväg att den åtminstone skulle vara välskriven.

“Miniatyrmakaren” av Jessie Burton med Angela Kovacs som uppläsare. Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Angela Kovacs gör en mycket bra insats och hon klarar av de holländska namnen och uttrycken med glans, tycker jag.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? “Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

Kulig kunskap

“The woman who lived”, det är jag. Jag överlevde. Julaftonen blev riktigt bra. Visserligen mådde jag bättre än förra året, men jag var spänd och lättirriterad och jag drogade mig själv med Lyrica och värktabletter. Jag orkade delta och vara social och skratta och sjunga snapsvisor (“Varför sjunger du med?!”, väste Elin som skämdes örona av sig. “Du dricker ju inte!” “Jag behöver inte sprit för att komma i stämning!”, svarade jag och skrålade vidare.) Dessutom var min matlust på julhumör för allt smakade ovanligt bra och jag blev tvärmätt.

Jag har börjat prenumerera på “Allt om historia” och som lockbete hade de ett specialnummer med 199 frågor och svar. Det är så intressant! Och roligt! Kulig kunskap. Visste ni till exempel att …

…Fanta skapades i Nazityskland. De experimenterade med restprodukter från ost- och cidertillverkning i brist på de nödvändiga ingredienserna som behövdes till Coca-Cola.

…ursprunget till tyskarnas bombkampanj (7 sep 1940 till 16 maj 1941) var ett misstag? Den 24 augusti 1940 flög en grupp tyska bombplan vilse i dimman och bombade av misstag ett bostadsområde i Londons East End. Churchill hämnades och Hitler blev förbannad och satte sig i sinnet att knäcka den brittiska allmänhetens moral.

…romarna framställde betong av vulkanaska som blandades med vatten och fick stelna. Den är fortfarande i gott skick.

…fingeravtryck började användas systematiskt i Calcutta 1897. Det var 2 indier som utvecklade ett system för klassificering av fingeravtryck.

…Marco Polo inte introducerade pastan i Europa. Pastan var redan populär i södra Italien. Föregångaren till det vi kallar pasta har ätits kring Medelhavet sedan antiken.

…William Shakespeare var faktiskt berömd redan under sin livstid.

…pralinen uppfanns av kocken som arbetade hos greven av Plassis-Praslin och bestod av mandlar som rostades i sockermassa.

…rosa från början var en killfärg. Rosa låg nära rött som betraktades som en maskulin färg. Blått förknippades med Jungfru Maria, mer känsligt och stillsamt. Rosa blev en tjejfärg i västerlandet på 1940-talet.

…Katharine Hepburn blev nominerad till sammanlagt 12 Oscars under sin karriär och vann 4 gånger. Hon leder ligan.

…Ku Klux Klan tog sitt namn från det grekiska ordet “kyklos” som betyder cirkel. Som mest hade de 6 miljoner medlemmar på 1920-talet. Idag har de ca 1000 medlemmar.