Man ska aldrig säga aldrig

”De är så förbenat fula! Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att släppa in såna över min tröskel!” Jag står för det uttalandet, men jag är inte bara gapig och kategorisk, jag är människa oxå och som människa har jag rätt att ändra mig. Det handlar om Foppa-toffeln eller Crocs som originalet heter. Jag har släppt in ett par kornblå Crocs över min tröskel. De är sköna. Väldigt sköna. Jag köpte ett par till Pär i födelsedagspresent och passade på att köpa till mig själv oxå. Senaste gången jag städade fick jag så himla ont i fötterna av Scholl-tofflorna som kändes hårda och stumma, särskilt under hälen och det ständiga hotet om The Return of the Hälsporre. Det finns undersökningar som visar att Crocsen är bra när man vill hålla hälsporren stången, så vad väntade jag på?

Crocs

En vana som har kommit för att stanna

För ungefär 1 år sedan tröttnade jag på att jag hade så svårt att hitta bra filmer eller serier att titta på både till lunch och till kvällsteet, men då frågade jag mig själv varför jag inte sätter mig i soffan och läser medan jag dricker te? Ja, varför gjorde jag inte det? Nu är det min absoluta favoritstund på dagen och den har blivit nödvändig för att jag ska må bra. Te, tända ljus och en bok. Tystnad, koncentration och nedvarvning. 1-2 timmar varje kväll. De gånger jag missat min te & lässtund känner jag mig otillfredsställd och rastlös. Det finns mycket forskning som visar att läsning bl.a. sänker stressnivån en hel del och att förmågan till empati ökar när man läser skönlitteratur. Den fysiska boken har en klar fördel framför läsplattan eftersom den gör det lättare för läsaren att förstå och minnas handlingen mycket tack vare vändningen av boksida. Igår läste jag ut ”Granne med döden” av Alex Marwood.

En nedgången fastighet på Beulah Grove i södra London. Hyresvärden Roy Preece är girig och allmänt äcklig. Han gör så lite han bara kan medan ha spionerar på sina hyresgäster. Inga kontrakt och bara kontanter. Cher är bara 15 år och riskerar både sin frihet och sitt liv för att få ihop till hyran. Thomas är artig, men alltför angelägen om att bli vän med alla. Hossein väntar på att få uppehållstillstånd. Vesta är född i huset och har bott i sin lägenhet i hela sitt liv och hon är inte rädd för att ställa krav på hyresvärden. Collette är på flykt och har inte för avsikt att bo på Beulah Grove någon längre tid. Lägenheterna är små och det är lyhört, så det är svårt att undvika kontakt med de andra hyresgästerna. En kväll sker en olycka som får alla gå samman och samarbeta.

”Granne med döden” är en bra, småspännande berättelse. Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) är en skicklig berättare, berättelsen drivs framåt med cliffhangers som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag gillar språket och dialogerna. Karaktärerna tar jag inte till mig, de känns för svart-vita. Hyresvärden som är ett sjukligt fet och pervers känns oerhört uttjatad. Det hade varit intressantare om hyresvärden hade varit en kvinna som samlade in hyran och slängde lystna blickar på männen i huset. Det är mycket troligt att jag är blasé för jag håller inte med om att den är ”Djävulskt otäck!” som självaste Stephen King tycker och jag tycker heller inte att det var jobbigt att läsa om de sociala och hälsomässiga situationer som skildras.

Jag passar på

Idag gick jag runt Garnudden igen, samma runda som förra veckan fast åt andra hållet. Det tog 75 minuter och kändes inte alls lika långt som förra gången, men det är så det brukar bli när en väg inte längre är helt obekant. Jag stannade inte lika ofta heller utan hade ett riktigt bra tempo. Det var så skönt! Tredje dagen i rad med träning för det känns som om jag måste passa på. Resten av veckan känns stressig eftersom jag ska till Rosie i morgon (att åka in till Stockholm är … ohemult uschligt!) och förmodligen blir borta större delen av dagen. På fredag fyller Pär år och vi måste förbereda inför lördag när Vårat Gäng kommer (och det ser jag inte fram emot …). På söndag ska jag bara vila.

Garnudden 2

Jag lyssnade på musik på svag volym och de sista 400 meterna på Garnudden fick jag hjälp av Hanne Leland med ”Keep on movin'” som får vara dagens låtlisterepresentant.

Bilden i mitten är på Möllebadet som är övergivet så här års. Den nedersta bilden föreställer vitsippor.
Bilden i mitten är på Möllebadet som är övergivet så här års. Den nedersta bilden föreställer vitsippor.

 

Fortsatt stressigt

Idag har jag haft mer ork och kunde ta med stavarna ut. 2 x 30 minuter, tur och retur Salem. Det var riktigt skönt och avgjort bättre för mina vrister! Jag valde en omväg via Tennisbacken och hade tänkt gå via Fjärilsstigen och Statoil på hemvägen. Jag mötte inte många själar och det var ingen trafik. I Salem centrum var det mer liv och rörelse. Jag var även in på ICA en sväng och trots att det var förmiddagstomt kändes det urjobbigt. Jag är fullkomligt allergisk mot folk nu mera, jag blir så stressad. Därför gick jag samma väg hem för att slippa trafiken och att passera skolan.

Trots stressen funkade det att lyssna på musik – jag hade inte så högt – och idag har jag en låtlisterepresentant i form av Georgi Kay med ”Love is cold”.

 

Förbannade vrister!

Jag var infernaliskt trött. Jag hade fortfarande ont i handleden. Jag ville ut. Kroppen måste få röra på sig. Det blev en ganska långsam bok-promenad (ingen musik) på 80 minuter. Bitvis var det skönt. Mina förbannade vrister… Jag har haft så ont resten av dagen. Insmörjning med Voltarensalva och på med Back-on-track-stöden. Det känns bättre.

En färgklick vid Rönninge gymnasium.
En färgklick vid Rönninge gymnasium.

 

Osynlig renhet eller ren osynlighet

Det regnade inatt, men inte i morse. Asfalten hade torra fläckar. Mörka moln. Jag gjorde mig i ordning för att gå ut med stavarna när det blev väldigt mörkt i stil med tänd-lampan-mörkt. Jag öppnade ytterdörren och kikade ut och fick bekräftat att det ösregnade. Meh! Hela förmiddagen bredde plötsligt ut sig i otrevlig sysslolöshet. Jag ska putsa fönsterna! Sagt och gjort. Nu kan vårsolen komma tillbaka och skina på mina rena fönster; så rena att de är osynliga. Det tog en dryg timme (7 fönster inklusive balkongdörren) och jag fick rejält ont i handen. Sedan blev jag vansinnigt trött och somnade sittande i soffan. En tupplur på en dryg timme.

Nope, ingen rubrik idag!

Pakethämtarpromenad till Salem tog 20 minuter. Usch, vad mycket folk! Skolungar och dagisungar, föräldrar och lärare, cyklister och pensionärer. Kontrasten till onsdagens skogsrunda var chockartad. Hem tog det 30 minuter med ett stopp hos Bamses för paket numro 2. Trots att det var så mycket folk ute var det skönt att komma ut. Som alltid.

Ljudboken tog slut på väg hem och jag lyssnade på musik den sista kvarten, så idag blir det en låtlisterepresentant. Sia med låten ”Cheap thrills” – mitt motto!

En ny favorit

”Stora små lögner” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. Jag tyckte att hennes första bok, ”Öppnas i händelse av min död” var väldigt bra med ett driv i berättandet och snyggt pusslande. Den nya är minst lika bra. Det är väldigt många karaktärer med och därmed många namn och jag blir lätt snurrig när det blir många namn. Ett tag kändes det alltför rörigt, men det klarnade och den höll hela vägen.

Det handlar främst om Celeste, Madeline och Jane. Jane och hennes femårige son Ziggy kommer som nya till halvön Pirriwee (vilket härligt namn!). Celeste och Madeline tar Jane under sina vingars beskydd. På skolans introduktionsdag blir Ziggy anklagad för att ha tagit stryptag på en flicka vars mamma har en stark ställning i skolhierarkin och det drar igång en spiral av händelser och känslor som kulminerar när skolan har sin årliga frågesportskväll.

Berättelsen växlar mellan Madeline, Celeste och Jane och vittnesberättelser från frågesportskvällen och i ljudboksformen blir det lite svårt att hänga med. Det är nog lättare när man kan se texten och mellanrummen mellan styckena. Det hänger en hel del på uppläsaren, men Kerstin Andersson gör ett mycket bra jobb. Jag gillar henne! Det är spänning i vardagen, en onödig spänning som uppstår när människor drar förhastade slutsatser och när föräldrar har ett behov av att döma andra föräldrar för att ställa sig själva i bättre dager. Liane Moriarty har en nedtonad, men bitsk humor och kanske missar jag flera poänger i de smått bisarra situationer som dagens föräldrar hamnar i för jag tycker att mycket av det är gräsligt. Skvaller och förtal, hets och fördömanden och småpåvedömen. Samtidigt är jag glad att inte längre ha barn i skolåldern med tanke på alla märkliga och orimliga krav på engagemang.

Jag har fått en ny favorit i Liane Moriarty och jag kommer att lyssna på eller läsa hennes 2 böcker fler gånger.

Stanna, lyssna, se!

En plötslig äventyrslusta och sug efter variation fick mig att flytta stavgången till Garnudden, naturreservatet som ligger bara 10 minuters gångväg hemifrån – lyxigt! Trots närheten var det länge sedan jag var där. Jag lyssnade på en bok tills jag kom fram, men då stängde jag av direkt och öronen fylldes i stället av fågelsång. Klockan var inte mer än halv 10 och eftersom det var en vanlig vardag var det inte så mycket folk i rörelse – precis som jag ville ha det. En handfull äldre damer med små hundar och en löpare. Solen strålade från en molnfri himmel och det var runt 10 plusgrader. Om det hade varit en lördag eller söndag hade jag inte gått dit ut eftersom det blir lite som på Djurgården att man får sicksacka sig fram och det förtar njutningen. Det är så himla fint där, jag hade glömt det! Inga trafikljud, bara fågelsång. Balsam för själen… Underlaget varierar mellan smågrus och vältrampade stigar och det är skönare att gå på än asfalt. Jag gick en lång runda (85 minuter från start till slut) och kuperat är bara förnamnet. Jäklar vilket träningspass det blev! Det var så skönt!! Det gick upp och det gick ned, det svängde höger och det svängde vänster. Några fotostopp och flera ”stanna, lyssna, se-stopp”. Lysssssna på tyssssstnaden. Hur kan man vilja bo i stan?! Härligt skuggigt bland alla granar och tallar. Stora mossklädda stenblock som fick mig att tänka på John Bauer. I slutet kom jag till ett vägskäl. Vänster eller höger? Vänster. Efter en kurva såg jag människor. Fy! En hel hop med högljudda höfthöga ungar och några vuxna. Dubbelt fy! Jag vände och gick tillbaka och kom ner vid tennishallen. Åh, vilket bra träningspass det blev!

1460540791827

Stressbekämpning bland vårtecken

Stavgång, typ, i 70 minuter. Min absoluta favoritrunda runt Flaten som jag inte har gått på flera månader. Det var inte förrän jag hade kommit drygt halvvägs som det blev någon sorts flyt över stavgången. Vissa dagar är det helt jävla kört att få någon ordning på det! Jag blir irriterad och frustrerad och stressad. Till slut orkar jag inte lyssna på musik eftersom det känns som om den hindrar mig från att fokusera. Så kändes det idag. Igen. Jag stängde av och fortsatte framåt. Lyssnade på fågelsången – rena rama konserten! Prasslet från min jacka. De taktfasta dunsarna när stavarna sattes i marken. Stressen sjönk undan. Sedan kunde jag lyssna på musik igen, men när jag hade kommit fram till favoritslingan längs med Flaten stängde jag av. Nu hördes kvackandet från sjöfåglarna. På den sneda och vinda bryggan låg 3 stycken och slappade. Jag stannade och tittade, ville fota. De verkade kunna läsa mina tankar för jag hann inte få upp mobilen innan de, den ena efter den andra, gled ner i vattnet. ”Kvack! Varning för fotande tvåbening! Kvack!”

 

Herr och fru and fann sig i att fotas.
Herr och fru and fann sig i att fotas (frun ligger på bryggan).
En mäktig ek mot en illande blå vårhimmel.
En mäktig ek mot en illande blå vårhimmel.
Plötsligt dräller det av vårtecken. Blåsippor, krokusar, tussilagor, vitsippor och knoppar på syrénbuskarna.
Plötsligt dräller det av vårtecken. Blåsippor, krokusar, tussilagor, vitsippor och knoppar på syrénbuskarna.

Dagens låtlisterepresentant blir den sista låten innan jag kom hem: Bob Moses, RAC med låten ”Tearing me up (RAC-mix)”. Det är så det känns när stavgången inte vill sig…