Med stuns i steget

Min snorpa fyller 23 år idag!

Snobben födelsedag

Säsongspremiär för MBT-skorna! Promenad tur och retur Salem i ett stadigt strilande regn. Mina vrister har blivit bortskämda med att få ha kängor med skaft i flera månader, så de kändes trötta efteråt, men MBT är så sköna! Jag fick stuns i stegen och jag kände mig lång i och med att hållningen blev rak. Det var moddigare än jag väntade mig, så bitvis blev det slirigt. MBT är bra, men de har inget som helst grepp på halt underlag. Samtidigt hade de vanliga vinterkängorna varit helt fel eftersom det var flera plusgrader och isbuggarna var inget alternativ över huvud taget. Min cerisefärgade regnjacka fungerar fortfarande och även om jag var torr när jag kom hem igen kände jag mig dränkt.

Dagens låtlisterepresentant är Paris Wells med låten “Overbite”. Den är så skön att gå till!

Elin och jag såg “Frukost på Tiffany’s” när vi åt lunch (den är betydligt bättre än jag kommer ihåg!) och där finns “Moon river” med. Åååå, vad jag tycker om den! Här är den instrumentala versionen.

Blåsbälg utan muskler

Åh, fy för den lede vilket vidrigt pass med gummibanden!! Bendelen var så tung att jag fick ta långa flåspauser. Jag var så fokuserad på att få i mig syre att jag blev yr. Armdelen var lite lättare, men jag tog några genvägar och tröstade mig med att färre repetitioner är bättre än inga alls. Det var tänkt att jag skulle köra fullt program idag, men jag kände mig mest som en blåsbälg utan muskler. Som pricken över i kom en vallning som jag motade undan med PhysiCool-sprayen. Jag undrar om det är 2 nätters dålig sömn som gjorde att orken inte fanns?

Dagens låtlisterepresentant är Molly Pettersson Hammar med låten “I’ll be fine”. Det var det jag upprepade för mig själv: jag kommer att må bra, jag överlever…

Ett ögonblicks verk

“Carolines arv” av Katherine Webb. Oj, vilken bra bok! Jag behövde inte läsa mer än något kapitel innan rysningar av välbehag spred sig i kroppen. Det skulle bli en läsupplevelse att minnas!

Erica och Beth återvänder till familjens släktgods efter att deras mormor har dött. Det är med blandade känslor. Barndomens somrar präglades av lättsinne och äventyr ända tills den sommaren deras kusin försvann spårlöst. Hans försvinnande har plågat Beth under alla år som passerat och hon lider av svåra depressioner. Erica försöker få henne att berätta eftersom hon själv inte minns händelsen. De återser barndomsvännen Dinny som också var med när kusinen försvann. Både Beth och Dinny anser att Erica mår bäst av att inte veta, men Erica ger sig inte. Medan hon luskar och letar hittar hon ett fotografi av deras gammelmormor Caroline med ett barn i famnen, men enligt släktträdet hade inte Caroline något barn när bilden togs. Har fotot något att göra med kusinens försvinnande?

Nutid varvas med minnen från sommarendet hände och med Carolines historia. Allt pusslas ihop väldigt elegant och det driver berättelsen framåt på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att sluta läsa. Enligt Bibliotekstjänst är det “…välskrivet på en lättillgänglig prosa.”. Exaktemente! Det handlar om obegripliga konsekvenser av ett ögonblicks verk, att vara lyckligt ovetande och att det finns en gräns för hur mycket sorg en människa kan överleva. Gestaltningen av barndomens varma sommar kontra nutidens kalla, blöta vinter är tydlig. Beskrivningen av Carolines liv på en ranch i början av 1900-talet känns trovärdig; att komma från lyx och bekvämlighet i New York till det hårda slitet på en ranch långt från all ära och redlighet var chockartad, milt uttryckt. Jag kommer att läsa den igen!

 

Delmål

Dagen efter fastan har blivit min nya vägningsdag. Idag visade vågen 104,9 kg vilket innebär att 0,4 kg har försvunnit den senaste veckan och att ett delmål nåddes: under 105. Nästa delmål blir tvåsiffrigt, under 100 kg och det borde bli till sommaren och inget oförutsett inträffar. Den 1 september vägde jag 109,5 kg, så jag har gått ned 4,6 kg de senaste 6 månaderna, i genomsnitt 0,7 kg varje månad. Jag hade en nedre gräns på 0,5 kg, så det har fungerat. Det har fungerat!

Jag promenerade i 60 minuter idag. Det behövdes för i natt sov jag inte mycket eftersom jag inte tog Stilnoct igår. Det är ryggen som kräver en promenad. Tanken på att bara sitta eller ligga hela dagen fick ut mig. Det var skönt. Jag hade mina vanliga vinterkängor och deras sulor är nästan värdelösa när det handlar om att jag inte ska halka. De är bra för rent snöunderlag eller barmark. Dessutom känns den vänstra skon helt sned. Märkligt.

Dagens låtlisterepresentant blir Santigold med låten “Banshee”. Den dök upp i lurarna innan jag ens fått på mig skorna.

Nytt blodlämnande och sömntabletter

En anledning till att jag valde att lägga min fastedag söndag-måndag är att jag, när jag lämnar prover, ofta gör det på måndagar och det är nästan alltid på fastande mage – 2 flugor i en smäll. Den här gången gällde det prover inför besöket hos diabetessköterskan om en vecka och om fasteblodsockret inte är bra den här gången… Rent orkesmässigt var det inga problem att promenera dit, men hemåt var det motigare, trots att det var nedför större delen av vägen. Jag hade med mig buljong i en termos som jag tog en slurk av efter provtagningen. Det var tredje gången jag fastade och jag tänker fortsätta med det. Det är skönt att få ett dygn ledigt från allt vad gäller ätande. Hungern har jag inga problem att stå ut med, jag är redan van vid att gå hungrig. Skillnaden är att när hungerkänslorna dyker upp kan jag slappna av eftersom jag fastar, jag behöver inte fundera på hur långt det är till nästa måltid eller vad jag kan äta som inte triggar vare sig blodsockret eller fettillverkningen. Jag har inte haft huvudvärk som efter första fastan och jag har inte känt mig matt, men att promenera på fastande är överkurs och inget för mig.

En ask med Stilnoct innehåller 30 tabletter. Hittills har jag lyckats få några dagars (tabletters) marginal när det har gått att hämta ut en ny laddning. De 2 senaste månaderna har det dock varit på håret och jag har hämtat ut en ny ask samma dag som det varit dax att börja på den. Den här månaden blev jag mycket konfunderad eftersom antalet tabletter inte räckte. Jag fick inte hämta ut förrän idag och de tog slut i lördags. Whaaat?” Jag har inte hoppat över en enda dos och jag har aldrig tagit mer än 1 tablett varje kväll. Är det för att det är skottår och 1 dag extra? Jag fattar inte! Det här förde med sig att jag valde att hoppa över Stilnoct i lördags och döm om min förvåning när jag somnade och sov utan problem! Igår tog jag den sista i förpackningen och idag hämtade jag ut nya, men jag tänker inte ta någon ikväll. Jag vill veta om det faktiskt är så lätt att sluta med dem och kommer att ta en varannan kväll, eventuellt sluta tvärt. Ett piller mindre!

En gräslig vecka

Det har inte varit någon höjdarvecka och nu syns äntligen ljuset i slutet av tunneln. Jag tänker ofta på hur jag höll Mimmi och hon nosade mig på hakan som för att tala om att hon förstod vad som var på gång. Jag vill gärna tro att hon förlät mig. Jag saknar henne! Jag står fast i mitt beslut att de 2 marsvin vi har kvar nu kommer att bli de sista.

Just idag har det känts lite lättare och jag orkade ut på en 80 minuters promenad där farthållaren var i från början. Termometern påstod att det var 4 minusgrader, men det var för varmt med mössa och handskarna åkte av ganska fort. De jag mötte var ordentligt påpälsade. Det var väl klimakterievärmen som gjorde att jag inte frös.

Dagens låtlisterepresentant är Ferry Corsten med låten “Not alone”.

 

…och så var de bara 2.

Mimmi fick somna in idag. Pär och jag var med hela tiden. Jag höll henne i famnen länge och jag iakttog hennes andetag och hur de kom med allt längre mellanrum tills de upphörde helt. Döden inträffade 18.53 onsdagen den 24 februari 2016. Jag kommer att sakna henne länge. Mimmi blev min sista favorit. Nu orkar jag inte fästa mig extra mycket vid fler marsvin. Jag orkar inte. Nu har vi bara 2 småbusar. Jag vill inte skaffa fler. Jag vill inte åka till veterinären fler gånger. Nu får Pär och Elin dra det lasset.

Mimmi 9

Jag hann med en promenad idag oxå och det var då jag ringde veterinären, så de 70 minuter jag var ute var ångestfyllda och tårdränkta. Jag handlade lite på Konsum mest för att aktivera mitt nya Medmera-kort. Den nya koden är x666x. “The number of the beast”. Kanske byter jag den sedan, men just nu tycker jag att den passar in på hur jag tycker att tillvaron är.

2016-02-24_21.36.44

Spik i ryggen

Nu är jag snaggad igen, befriad från jobbigt täta hårmassor. Rosie är en klippa! I vanlig ordning gick jag till tebutiken och fyllde på förråden för 2 månader framåt. Många påsar med te. Jag hade mina vanliga vinterkängor på fötterna och de har jag inte haft någon gång hittills den här vintern. De är sköna och därför förstår jag inte varför jag har så satans ont i ryggen. En rejäl spik som inte ens 1 Treo vid lunch och 2 Treo efter middagen rår på.

En marsvinsviskare och viktnedgång

Mimmi återhämtar sig inte lika kvickt som vid de tidigare operationerna. Veterinären ringde idag för att höra hur det har gått. Jag sa att Mimmi inte är så pigg och att det är svårt att få i henne något vid stödmatningen trots att hon är inslagen i en handduk. Det faktum att hon protesterar och det ordentligt är ett tecken på att hon inte är i alltför dålig form, men det blir stödmatning ett bra tag verkar det som. Varken Pär eller jag är bra på det där. Pär är för hetsig och jag tycker att det är känslomässigt skitjobbigt även om jag lyckades riktigt bra idag för då hade jag slagit in henne ordentligt. Elin, även kallad Lill-Matte, visade sig vara en marsvinsviskare. Hon är lugn. Hon lyckades få i Mimmi mest inklusive medicinen! Elin har fått jobbet och får inte åka tillbaka till Robin förrän Mimmi mår bra.

Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.
Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.

5 procent av 105 kg är 5 kg. Det behövs egentligen inte mer för att förbättra min hälsa avsevärt. Jag vill gå ned ytterligare 30 kg, men rent hälsomässigt kommer effekten redan efter 5 kg och det känns mindre betungande. När det talas och skrivs om fetma är det alltid i samband med hälsorisker som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och ledbesvär. Det är förmodligen ett av motiven  för oss tjockisar att vilja gå ned i vikt och det är de argumenten som nära & kära samt läkarkåren använder när de inte tycker att vi anstränger oss tillräckligt mycket. Den krassa verkligheten är samhällets attityd till oss som väger för mycket: vi är äckliga, vi är lata, vi är karaktärslösa och dumma i huvudet. Man måste vara jävligt tjockhudad för att kunna strunta i det. Ibland får jag lust att göra ett stort plakat där det står att min sköldkörtel fick spel pga. havandeskapsförgiftning och att det var efter det jag började gå upp i vikt och att det är den hormonbaserade körteln som nu gör det svårare för mig att bli av med kilona plus det faktum att jag har nått klimakteriet som är den största jäkla bromsklossen i viktminskningens historia. Det finns läkare som säger att man måste träna på elitnivå för att gå ned i vikt när man väl har nått klimakteriet. Uppmuntrande, eller hur? Det är inte som jag skyller ifrån mig. Det är fakta som inte fungerar som en sporre utan som gör att jag blir kräkleds på alltihop ungefär 75 gånger per dag.

Åtta armar hade varit bra!

Jag orkade ut på en 70 minuters promenad idag igen. Ålrajt! Det var skönt idag oxå, men benen kändes tunga mot slutet. Tröttheten kan ha varit psykologisk eftersom jag visste att det handlade om en sista backe och 3 trappor…

Dagens låtlisterepresentant blir The Fooo Conspiracy med låten “My girl”. En bra gånglåt!

Idag har Mimmi både ätit själv och blivit stödmatad. Hon var definitivt intresserad av den dagliga gurkskivan och hon var inte beredd att ge sig utan strid när det var medicindax. Helt klart friskhetstecken! Veterinären är otroligt skicklig på att sno in marsvin och kaniner i en handduk så att bara huvudet sticker fram. Snabbt går det!  Det är för att skona deras ryggrad när man är tvungen att hålla fast dem vid t.ex. stödmatning. Vi fick med oss en tydlig instruktion i bilder. Efter att hälften av medicindosen hamnat i Mimmis päls i stället för i munnen blev jag tvungen att sno in henne i en handduk. 8 armar hade varit bra! På instruktionsbilderna sitter kaninen så fint och stilla mitt på handduken. Ha! Jag hade ett styvt jobb att klara av ett marsvin på under 1 kg.