Det glänser och skiner. Dammråttorna är borta tillsammans med gruset och det doftar fräscht av rengöringsmedel. Eftersom jag är ensam hemma ligger allt kvar där jag har lagt det. Det råder ordning och med ordning kommer lugnet.
Inledningen på en släktkrönika
“Harrys sång” av Jeffrey Archer. Det här är en produktiv författare som jag har fått för mig att jag tycker om, men jag är inte säker på att jag har läst någon av hans böcker. Det låter helknäppt, det håller jag med om. Jag blir nog tvungen att kila upp på övervåningen och leta bland alla hundratals osorterade böcker om han finns där …
Nåväl, nu har jag läst en av Jeffrey Archers böcker i alla fall och det är en av hans senaste och kom ut på engelska 2011 under titeln “Only time will tell”. “Harrys sång” är den första boken i Cliftonkrönikan. Jag gillar släktkrönikor för de är alltid innehållsrika med många olika karaktärer och ofta bildar de förgrunden till historiska händelser. Den här krönikan inleds i Bristol i England 1920 när Harry Clifton ser dagens ljus. Han är en speciell liten pojke som växer upp med sin mamma Maisie, sin morbror, mormor och morfar i de ruffigare delarna av staden. Han tillbringar mycket tid tillsammans med sin morbror Stan som arbetar i hamnen. Det visar sig att Harry har en fantastisk sångröst och han älskar att sjunga. Han går med i kyrkans gosskör där en möjlighet till exklusiva studier uppenbarar sig. Maisie har alltid varit fåordig när Harry har frågat om sin pappa. “Han dog i kriget.” Mer än så får han inte veta, men medan åren går avslöjas lite i taget. Hans mamma är långt ifrån ensam om att inte vilja berätta något och det vet man ju hur det är med hemligheter: ju fler som är invigda desto större är risken att allt kommer fram. Och det gör det.
Den här boken är bra, tillräckligt bra för att jag ville fortsätta med den andra delen. Fördelen med en släktkrönika är, som sagt, ett stort antal karaktärer. Det kan oxå bli en nackdel. Jeffrey Archer hoppar fram och tillbaka mellan karaktärerna och även om övergångarna är tydligt avskiljda och markerade blir djupet lidande av antalet. Personerna känns kategoriska och platta; de är antingen enbart goda, hårt arbetande och orättvist behandlade eller enbart själviska och beräknande. Han är en skicklig berättare och det är inga problem att bli sittande och läsa, läsa, läsa. Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att pussla ihop en berättelse med så många personer som har – mer eller mindre – huvudrollen. Deras öden är parallella, men med flera beröringspunkter.
Namnet Harry är för mig så starkt förknippat med unge herr Potter att jag hela tiden ser honom framför mig. Det mörka håret som vägrar ligga platt och de runda glasögonen…
Solglasögon och rullgardiner
Motsols runt Garnudden tog 80 minuter, men jag tog det lugnt och pausade flera gånger för att dricka vatten. När jag köpte 6-kilos-stavarna i höstas hittade jag äntligen ett vätskebälte som har en tillräcklig räckvidd för att nå runt min kropp och det var en halvliters flaska inkluderad. Bältet har legat oanvänt i garderoben tills idag när det blev så pass varmt att det var nödvändigt att ha vatten med på stavrundan. Nu slipper jag ha en ryggsäck för att kunna ta med vätska! Jag valde motsols eftersom de otäcka uppförsbackarna blir till nedförsbackar. Det kändes ganska tungt, men det var inte samma pina som tidigare i veckan och jag har kommit underfund med varför. En av anledningarna, vill säga.
De här MBT-skorna är lätta och luftiga och sitter lika precist som en strumpa och de har den bredare Dynamic-sulan, men de saknar stadga och stöd. Kanske kan jag ha dem någon gång i framtiden när jag inte släpar runt på lika många kilon, men nu fungerar de inte. In i garderoben med dem!
De här MBt-skorna, däremot, har stadga och stöd förutom Dynamic-sulan. De är yttepytte tyngre och de är inte lika luftiga, men de är fantastiskt sköna och gör inte promenaden till en plåga. Det var de här jag hade idag!
Kristi himmelfärds dag i kombination med kanonväder. Jag var beredd på att jag inte skulle få vara ensam där ute i skogen trots att klockan inte var mer än halv 10, men det var mer folk i farten än jag tyckte om. Hundägare och joggare, ett par mountainbike-dårar, men ingen annan stavgångare. Meh! En annan anledning till att det kändes tungt är att pollensäsongen har brakat igång och kroppen kämpar mot allergin. Det är solglasögon som gäller ute och rullgardiner ner som gäller inne. Samma känslighet för ljus som varje vår. Efter lunchen lade jag upp en kudde på soffryggen som stöd för huvudet och slumrade en dryg halv timme, lutande som tornet i Pisa. En energilur i en ställning som fick det att kännas som att jag vaknade med bara ett ben eftersom det andra var helt bortdomnat.
Dagens låtlisterepresentant heter Astrid S med Matoma och låten “2 AM”.
Att våga låta bli att vara misstänksam
Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).
Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och “Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. “Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.
Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). “Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: “Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. “Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.
Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!
Blä del 2
Jag har aldrig sett mig som en stark eller envis människa, men eftersom jag ändå kom iväg på en 70 minuters långsam, plågsam runda runt Flaten idag trots gårdagens elände, så kanske jag inte ger mig så lätt ändå. Jag fick en fråga en gång av en kurator (typ) om vad det skulle stå på min gravsten. Jag behövde inte fundera särskilt länge innan jag svarade: “Hon orkade mer än hon trodde.”, men det är något jag bara kan säga med facit i hand. Varje gång jag är mitt upp i skiten känns det inte så. Nu är jag i alla fall 51 år trots 3 självmordsförsök och ständiga självmordstankar.
Dagens låtlisterepresentant är Chris Loco med Ina Wroldsen och låten “Human” som handlar om att komma igen gång på gång (även om jag personligen inte tycker att någon gud har med det att göra).
Hat och självförakt
Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.
Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.
Jag hatar min fetma.
Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.
Jag hatar min sjukdom.
Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!
Jag hatar att ha ont.
Jag hatar att behöva äta.
Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.
Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.
Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!
När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.
Galapagos och MoS
En riktigt bra dag för mig är en som jag inte har några förväntningar på, men som visar sig bli himla trevlig där allt flyter och klickar och helt enkelt fungerar. Idag var en sån dag. Vi åkte hemifrån klockan 13 och körde först hem till Robin där vi släppte av Elin och Selma. Sedan fortsatte Pär och jag till Naturhistoriska där vi hade köpt biljetter till en film om Galapagos på Cosmonova. Den var i 3D, så vi fick låna glasögon som visade sig vara rejäla doningar och fjärran från den pappvariant med grön plast för höger öga och röd plast för vänster. Det var så läckert och mycket intressant! Galapagos-öarna är så pass isolerade att det har utvecklats helt nya arter. En skrakfågel där vingarna har krympt och inte längre fungerar att flyga med samtidigt som kroppen har blivit tyngre och spolformad för att den ska kunna simma under vattnet. En pingvinart som förirrat sig från sydpolen och för att klara sig i det varma klimatet har krympt till halva storleken. Förutom sälar verkar det inte finnas däggdjur där. Måtte människan aldrig förstöra de öarna!
Sedan åkte vi till Mall of Scandinavia i Solna. Det positiva först: det var snyggt, väldigt snyggt. Och fräscht (Gallerian och Skäris kan slänga sig i väggen!). Garaget var målat i sektioner av orange, ljusgrönt och rosa – jag gillar färg! – med roliga prickar i olika storlekar. Toaletterna var fräscha, rymliga och gratis. Vi åt middag på Indian Garden (Chicken Tikka och nan-bröd) och det var väldigt gott. Lindt har en egen affär där jag plockade ihop en påse med mina favoriter bland deras chokladkulor. På Hemtex gjorde vi fyndet med stort F i form av rabatter på sammanlagt 1400 kr när vi köpte ett nytt täcke och 2 nya kuddar till mig. Det tunna, svala duntäcket var prissänkt med en tusing och kuddarna var 2 för 1. Det negativa: det är sinnessjukt!!! Så stort och allt med syftet att spendera pengar. Det kan omöjligt finnas behov för ännu en galleria! De har öppet till 20 varenda jäkla dag, till och med idag (Valborg) och ännu hemskare i morgon, 1:a maj. Det kändes så amerikanskt äckelvräkigt och gjorde mig beklämd. Det tar ca 45 minuter att åka dit, så det lär inte bli alltför ofta.
Lilla groda, akta dig …
Stavgång tur och retur Salem, 35 minuter dit 25 minuter hem. Det kändes ganska tungt, men inte lika uschligt som i måndags. Jag hämtade ut majoriteten av mina mediciner för jag ville passa på nu när jag (än en gång) har uppnått frikort och så ett paket hos ICA. Jag är hjärtligt leds på att få ont efter att ha promenerat! Ryggen, knäna, vristerna och allt oftare handlederna. De senaste veckorna har även fingerlederna drabbats. Jag kan inte äta värktabletter varje dag. Det varken är eller känns bra, inte i längden. I klimakteriegruppen läste jag att en av medlemmarna blivit hjälpt av Hyaluron. Det är en variant av tuppkamsextrakt som fungerar som ett ojämförligt smörjmedel för lederna när brosket låter som knäckebröd. För 11 år sedan fick jag några injektioner direkt i knäet med just det extraktet och det var som att få ett nytt knä! Hyaluron fungerar bäst i injektionsform, det har något med molekylbyggnaden att göra, men eftersom jag inte har möjlighet eller pengar till regelbundna sprutor provar jag den flytande varianten. 10 ml 2 gånger om dagen i 10 dagar och sedan 10 ml/dag.
När jag var vid tennishallen såg jag något som låg på vägen. Det var en groda. En överkörd, platt groda med både fram- och bakbenen utsträckta på samma sätt som Maja brukar ligga när hon verkligen är avslappnad och trygg. Jag blev sorgsen och kunde bara hoppas att det hade gått fort. Tanken på att den skulle ligga där och bli överkörd flera gånger fick mig att ta ett fingertoppsgrepp om ena bakbenet och bära den åt sidan. Det fanns en bra fördjupning i vägkanten där jag lade den. Lilla groda, akta dig …
Dagens låtlisterepresentant är Kitten med låten “Fall on me”. Jag älskar det luftiga soundet och klockklangen!
#mernätkärlek
Jag provade att ha en andra blogg på Blogg.se, men efter ett par veckor kände jag att jag inte hör hemma där. De populäraste inläggen har alla varit utan substans med betoning på foton. Jag tog bort bloggen igen, men jag hann med att se en efterlysning från mysafety.se som letade efter bloggare som vill prova på deras försäkring av ID-skydd gratis i 1 år. Eftersom jag har blivit misstänksam med åren kollade jag runt – amatörmässigt – på nätet efter negativa skriverier om mysafety.se, men jag hittade inga. Jag anmälde min blogg, Mitt liv i ord, och tänkte inte mer på det. Idag kom det ett makalöst silverglänsande vadderat kuvert med ett brev som förklarade att jag nu har en gratis försäkring som ska hjälpa mig att bl. a. hålla nättrollen stången. Den skulle ha varit bra att ha när jag skrev inlägget “Minerad mark” i min gamla blogg…
Allt är värt ett försök!
Misströstan
Vilken hälsans skitdag det här blev då! 20 över 9 tog jag med stavarna ut och stapplade runt Flaten. Stolpigt och vingligt, oflyt och trötta armar. Det gick långsammare och långsammare. Blä! Våren har gjort halt och det var bara ett par plusgrader med isiga vindar. Snön vräkte ned i helgen. Jag har haft så ont i vristerna resten av dagen. Trötthet.
Det blir i alla fall en låtlisterepresentant idag: Duvchi med “Unfamiliar love – Carli Remix”.
En överväldigande misströstan sveper över mig allt oftare. På gränsen till depression. Perioderna med ork och en samarbetande kropp blir allt kortare och min buffert för att stå emot vågorna av misströstan blir allt mindre. Förra veckan gjorde jag allt rätt för att minska chocken efter en – för mig – stressig vecka. Jag passade på att träna när jag kunde och jag vilade när jag kunde. Jag fokuserade på en uppgift i taget för att inte bli överväldigad. Jag pysslade om mig själv inklusive en ovanlig tröstätning. Allt ledde fram till Pärs födelsedagsmiddag på lördagen som jag gruvade mig oerhört inför. Det blev ganska trevligt som så och vi blev bara 7 personer vilket drog ned på stimmigheten, men jag tog en extra Lyrica för säkerhets skull. Crocsen hjälpte mig mycket och gjorde att jag inte fick så ont i vare sig fötterna eller ryggen, men disken gav mig nästan panik. Pär och jag hjälps alltid åt vid såna här tillfällen och kanske berodde det på att jag inte var riktigt lika alert som vanligt (jag brukar oftast grovdiska lite då och då) för berget av disk kändes … det var inte möjligt att överblicka och jag visste inte var jag skulle börja. Jag blev tvärtrött när vi var klara strax efter 21 och jag var trött hela dagen igår och det är förmodligen samma trötthet som satte käppar i hjulet vid stavgången. Misströstan drog in som en tsunami och det enda jag känner för att göra är att lyssna på en bok, spela på mobilen och äta choklad & chips.