“Blodsbunden” av Augustin Erba. Jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok jämfört med en dålig bok. Intrycken blir mer komplexa och det är svårt att hitta orden. “Blodbunden” var en bra bok. En mycket bra bok. Det bestående intrycket är blandade känslor. Sorg tillsammans med en vilja att bryta mönster.
Augustin Erba växte upp i förorten Fisksätra. Pappan var en atomfysiker som flytt från Egypten. Mamman var ättling till den Habsburgska familjen. Det fanns en yngre syster och en yngre bror. Mormor och morfar bodde på Östermalm. Morfar klagade jämt på att de varit tvungna att fly från sitt slott och alla ägodelar utom tavlorna. Pappan var hård, ställde höga krav och bestraffade med slag. “Var du bäst i klassen idag?”, frågade han Augustin varje kväll. Mamman var alltid sjuk och klen, mån om familjens rykte, använde migränen som ursäkt för allt. Augustin och systern fick gå i Franska Skolan i Stockholm. Han blev mobbad och slagen varje dag under hela skoltiden för att sedan förmodligen åka på stryk när pappan kom hem på kvällen. Följande rader är väldigt talande för syskonens uppväxtmiljö: “Leopold, han var fortfarande kvar i smekmånadsfasen med min far. Han var så liten att inga krav kunde ställas på honom. Han var för liten för att behöva börja läsa, för att behöva börja skriva, räkna och hoppa över en klass. Han var för liten för att få mer stryk än några slag på stjärten och några ryck i örsnibben.” Försummelse är det ord som blinkar starkast för mig. När de äldre syskonen blir tvungna att ta hand om minstingen med blöjbyte och mat eftersom mamman alltid ligger instängd i ett rum med en fuktad trasa över pannan.
Boken växlar mellan barndomen och vuxenlivet där Augustin får en egen familj och det är ju det där med att själv bli förälder. Det för med sig att man ser på sina egna föräldrar på ett annat sätt. Att de, trots allt, gjorde sitt bästa eller att man tar avstånd från dem och väljer att bryta ett negativt mönster. Kommer jag att ha samma ilska och vilja att bestraffa som min pappa? Kommer jag att föra vidare samma rädsla för allt som min mamma förde över på mig? Augustin Erba har driv i berättandet och det finns flera glimtar av humor mitt i allvaret. Jag kommer att läsa den igen!
