Endorfiner

Det var 2 veckor sedan jag tränade med gummibanden, så jag körde ett lätt pass idag och jäklar i min lilla låda vad det gick bra! Den första minuten av uppvärmningen var tung och det kändes inte lovande, men så fick jag plötsligt till rytmen och andningen och armarna var med och då forsade endorfinerna. Vilken kick! Det har nog aldrig inträffat under uppvärmningen. Sedan hade jag ångan uppe och koncentrationen fanns och det var så roligt och skönt! Kroppen kändes lätt – bokstavligt eftersom jag har blivit av med några kilon – och var med på noterna. Ett perfekt pass.

Låtlisterepresentanten är en gammal goding som alltid får fart på livsandarna: ”Another one bites the dust” med Queen från tidigt 1980-tal.

 

Kvällsmål, muskler och fett

Jag träffade IB klockan 9 hos Itrim, Huddinge. Det handlade om mitt kvällstuggande. I min matbok skriver jag in ”Xtra” om jag äter något efter kvällsmålet som består av en bar. I början var ”Xtra” ett undantag för att sedan bli en regel. Eftersom jag ändå går ned i vikt känner jag ingen panik, men det är en vana som kan ställa till problem för mig när jag har blivit viktstabil. Då kommer kvällstuggandet att få mig att gå upp i vikt igen. Säkert som amen i kyrkan. Fördelen med att det är en ren vana och inte ett känslomässigt ätande är att jag har möjlighet att byta den vanan mot något som inte kommer att få mig att gå upp i vikt igen. Och jag har möjlighet att göra det direkt. Ikväll skippade jag baren (jag är ändå oerhört trött på dem och så är de dyra) och fyllde en assiett med 2 kalkonskivor, 3 parma, lite keso, 2 små tomater och 2 skivor rostat bröd med smör. Det var så gott, så gott, så gott! Från och med idag äter jag endast en måltidsersättning och det är soppan till middag. Vägningen visade att muskelmassan är konstant och det ska den vara för det är fettet som ska försvinna och det gör det från 50,8% till 48,5%. Jag består inte längre av hälften fett.

Efter mötet handlade jag lite på apoteket och så passade jag på att gå in på Stora Coop för att fylla på mina charktallriks-förråd. Jag hittade allt utom vindruvor. ??? Personalen var inte välkomnande eller särskilt trevliga och när jag skulle betala gick jag mot den enda vanliga kassan som var öppen. Kassörskan pratade med en kund och de verkade känna varandra väl. På kassabandet stod skylten ”Nästa kassa, tack!”. Det fanns bara snabbkassor där man scannar sina varor och det har jag aldrig provat på. Jag hade knappt börjat med denna skrämmande nya teknik innan kassörskan i den vanliga kassan hade öppnat för allmänheten. Hon hade tydligen babblat färdigt med sin bekant. Usch! Sånt beteende tål jag inte! Dit går jag ogärna tillbaka. De hade ett uselt utbud av blockljus oxå.

Parfym

”Parfymsamlaren” av Kathleen Tessaro. Jag läste 3 fjärdedelar innan jag fick nog. Den var för lättviktig. Jag fick känslan av att författaren ville för mycket med den här berättelsen. Det var en innehållsrik första halva, ett upplägg som lockade mig att fortsätta läsa, men vid den punkt jag slutade läsa borde handlingen ha hunnit längre för att det inte ska bli ett plötsligt slut. Det fick jag ju inte veta, men det känns inte som att jag går miste om något.

Fotmord

Jag älskar att promenera. Jag mår bra av att promenera! Jag ser fram emot mina promenader. Jag har behov av att promenera! När skorna begår mordförsök på mina fötter och lyckas med det efter halva sträckan, så blir jag inte bara irriterad – jag blir besviken och det känns värre. Jag får stappla hemåt och ha ont efteråt och blir tvungen att vänta till nästa dag innan jag kan gå ut igen. Så blev det idag och det är de där satans Ecco-kängorna! Skoblocken har töjt ut dem, men det är fortsatt stenhårda i skaften och ger mig känslan av att ha på mig slalompjäxor; jag stolpar fram. Ingen dämning i sulan heller. Jag hatar dem och jag kommer aldrig att använda dem igen!

Fotmördare!!!

Jag har räknat ut att jag har 10 olika rundor som jag brukar gå. De flesta är ca 5 km och de går att länka ihop med varandra. Idag blev det 5,2 km på 70 minuter, men det gick plågsamt långsamt i slutet.

Fin skylt! Borde det inte stå ”Akta katten!” i stället eller så är den faktiskt livsfarlig…

PS! Vår snorpa fyller 24 år idag! 

Härdsmälta

Igår var inte någon bra dag. Jag var sjukt trött och när jag drack mitt lunch-te – pang! – kom tandvärken tillbaka. Jag ringde tandläkaren som rådde mig att vänta till efter helgen eftersom det kan vara ”efterskalv” (mitt eget ord) och att Alvedon + Ipren brukar fungera. Jag vet att värkkombon fungerar, så jag tog den i stället för Treo och den hade och har bättre effekt. Efter det gick det utför resten av dagen och när jag hade min te & lässtund blev det en härdsmälta. Koncentrationen var väck, irritation och rastlöshet kröp som loppor i kroppen och jag önskade bara att den jävla dagen skulle ta slut. Jag fick verkligen behärska mig för att inte skrika åt Elin eller Pär. Klockan 20 bestämde jag mig för att göra slut på dagen genom att gå och lägga mig. Jag tog min Stilnoct och en extra Lyrica och en andra dos av värkkombon. Jag somnade vid halv 21 och sov som en död till ungefär 1 när jag behövde gå på toaletten. Sedan somnade jag om som ett släckt ljus och sov till 8. I vanlig ordning har jag analyserat orsakerna till härdsmältan, men utan något resultat. Visst var tandläkarbesöket tufft, men inte så tufft.

Det ramlade ned ett par centimeter vattenmättad snö inatt och dagens promenad var ingen höjdare. Blött och slirigt och tungt – jag var inte i högform direkt. Jag hade mina vinterkängor (tåmördarna) eftersom jag ville förbli torr om fötterna. De senaste veckorna har de stått med skoblock i och de har faktiskt hjälpt till att töja ut skorna och tårna överlevde promenaden.

Tandläkaren

Tandläkarbesök. Tandvärken satt i en kindtand i överkäken och påminde lite för mycket om hur det värkte när en tand hade spruckit för att jag skulle känna mig helt lugn. Tanden har känts av till och från, men jag antog att det handlade om vanliga ilningar. I lördax började den värka non stop. Min egen tandläkare hade semester och jag fick träffa L, en äldre dam som gav ett erfaret och lugnt intryck. Hon röntgade, petade, knackade och tryckte varmt och kallt mot tanden. Det kändes. Jag hade tagit 2 Treo på morgonen och ändå kändes det i tanden. Ingen spricka, ingen karies, men när hon tittade riktigt noga på röntgenbilderna såg hon någonting under den gamla fyllningen. Med hjälp av mycket bedövning borrade hon bort amalgamfyllningen och hittade lite karies. Sedan satte hon dit en provisorisk fyllning och hoppades att tanden skulle ”lugna ned sig”. Hon trodde inte att det var det lilla hålet som var orsaken till värken. Kanske berodde den på att tanden har lagats flera gånger och att den helt enkelt har blivit irriterad; rensa bort allt gammalt grums och börja om. Om 3 veckor ska jag träffa min egen tandläkare för att få en permanent fyllning. Och veckan efter ska jag till tandhygienisten. Hela mars månad full av skoj. Inte! Jag tog en omväg hem och det var så skönt att komma ut och att få röra på kroppen, men resten av dagen har jag varit helt sänkt. Trött. Deppig för att jag måste tillbaka (jag tycker verkligen, verkligen inte om att gå till tandläkaren!!) och orolig för att värken ska komma tillbaka. Just nu gör det ont över allt i munnen…

Det tar emot

Dagens frisörbesök krävde riktiga byxor dvs. inte mjukisbyxor. Jag tog på mig mina chinos, men de sitter så himla illa nu att det känns som om de är på väg att halka ned. Jag grävde fram mina gamla, numera omoderna jeans eftersom bakfickorna sitter på rumpan i stället för halvvägs nedför låret och – jäklariminlillalåda – jag fick på mig dem utan problem och med god marginal och de satt kvar! Visserligen stretchjeans, men ingen resår i linningen här heller.

Igår kväll var jag hungrig och Elin hade chips. Jag smakade några och naturligtvis var de ovanligt krispiga med en makalös smak av saltad, friterad potatis. Det slutade med att jag åt mer än halva påsen. Anledningen till att jag skriver det här är inte att jag vill bekänna en synd eller att jag fick ångest efteråt eller att jag ångrar mig. Inget av det. Tvärtom! Jag njöt verkligen av det och nu efteråt unnar jag mig den njutningen. Det var en vidöppen fallgrop med all möjliga blinkande varningsskyltar och jag valde att trilla dit. Jag känner mig frestad att äta resten av chipsen ikväll därför att jag har stött på det första stora hindret i min viktresa. Tror jag. Det känns oerhört motigt nu. Jag är trött på sopporna och kvällsmålen. Hindret ger mig inte lusten att hoppa av för det fantastiska faktum att jag har gått ned 6,7 kg får inte vara förgäves. Fallgropen från igår finns varje kväll framåt 22-tiden när jag alltid är hungrig och jag måste få hjälp med hur jag ska undvika den. Jag hoppas att min hälsocoach IB ringer i morgon.

PS. Åsså har jag tandvärk och ska till tandläkaren på onsdag. 🙁

Frisör & födelsedag

Jag har kilat idag igen. Efter det senaste besöket hos Sax & Fön bestämde jag mig för att byta frisör. Vid Rönninge Port ligger ett relativt nybyggt hus och på bottenvåningen ligger en frisersalong som heter Unika. Jag beställde tid och idag kilade jag dit och klippte mig. Samma lyxiga känsla av tillgänglighet som när jag kilar ned till Bitte för att få massage. Vad ska jag till Stockholm och göra egentligen? Det var E som klippte mig och jag är väldigt nöjd! Vi diskuterade, hon lyssnade och hon klippte och det är så skönt – hårbotten har tillgång till syre igen. Jag bokade en ny tid direkt och det har jag inte gjort med någon annan frisör än Rosie.

De har inrett med ek – mitt favoritträslag.

Bakgrundsmusiken hos Unika bestod av lugna, behagliga låtar och det var en som fångade mitt öra extra mycket: ”Love” med Lana Del Rey. Det blir en låtlisterepresentant från frisören.

Igår, den 26 februari 2017 fyllde min blogg 10 år. TIO ÅR! ”Mitt liv i ord” var inkvarterad hos Bloggplatsen.se innan jag flyttade den till den här adressen. Jag har skrivit 4927 inlägg på den gamla adressen och här är det 771 inlägg om jag inte räknar med det här. Jag tycker om att blogga, att skriva!

 

Snöröjning

Det snöade inatt, ungefär 4 cm och trots att det är söndag hade plogbilarna redan hunnit rensa bilvägarna och vräkt upp snön på trottoarer och gångvägar. ”4 centimeter – härreguuud – bilarna måste kunna ta sig fram – fotgängare kan hålla sig inomhus – varför ska man gå när man åka bil?!” 5 km runt Flaten och tack vare snön, som fick ligga kvar på de mindre trafikerade vägarna – så var det betydligt skonsammare att promenera idag. Det tog 65 minuter och så handlade jag lite på vägen hem.

Vi dagiset fanns en nästan orörd sträcka. En tvåbening hade gått där före mig och det verkade som om den hade sällskap.