Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Från trapptämjare till trapphatare

Stavgång. 20 minuter plus 40 minuter. Ryckigt, men med bra tempo emellanåt. Jag står fast vid att ta trapporna så ofta jag kan, att bli en trapptämjare. Men i stället har jag blivit en trapphatare. Mer än vanligt då. Vänster knä gör ont både uppför och nedför. Det gillar inte uppförsbackar heller. Höger knä har lugnat sig. Jag har mailat Fysioterapiteamet igen om en tid, men de har tydligen väntetid på upp till i veckor. Skit oxå!

Dagens låtlisterepresentant är Bastille med låten “Good grief”.

En kontraproduktiv sporre som förgyller min vardag

Jag stod vid balkongdörren och tittade ut på vintern. Jag uppskattar den inte. Det drog lite kallt och jag kröp längre in i koftan medan jag debatterade med mig själv. 2 plusgrader – skulle jag vara tvungen att ta vinterjackan? Jag ville inte det för den känns så klumpig tillsammans med stavarna. Hoppa över stavarna då! Jag gillar stavarna för då blir jag inte lika trött i benen och fötterna. Om jag tar en t-shirt under polotröjan borde jag klara mig med den tunna jackan för jag kommer ju att vara igång. Ett beslut fattat! Undrar om det är halt ute? Det ser torrt ut, men tänk om det är en sån där bedräglig tunn is… Jag vill inte halka!! Stanna inne då. (Vid det här laget var jag trött på mig själv.) Åh, vad mysigt att krypa ned i sängen igen! Jag var trött för jag sov dåligt inatt. Då blir det inget godis ikväll. Meh! Jag går väl ut då!! Sedan klädde jag på mig innan jag hann ändra mig igen. Mössa eller keps. Keps!

Det var inte halt och jag höll mig varm i den tunna jackan – med t-shirt under polon – och stavarna fick följa med. Vilken väg skulle jag gå? (Ständigt dessa beslut…) Jag kom till punkten där jag kunde välja mellan Landet Runt eller Korta Rundan. Beslutsångesten fick mig att stå helt stilla i säkert 1 minut. Om jag valde Landet Runt riskerade jag att bli trött och få ont och att det blev skit av alltihop. Knäna kändes inte helt hundra. Det blev korta rundan. När alla beslutsmässiga hinder var avklarade blev det en bra runda. Bortsett från Serpentinbacken som knäna inte tyckte om var tempot bra och det blev 50 minuter. Inte illa och jag får äta godis ikväll. Hehe. Godiset har visat sig vara en jäkligt bra sporre som förgyller min vardag, men egentligen är den kontraproduktiv. Skrutt samma!

Dagens låtlisterepresentant är Coast Modern med “The way it was”. Skööön låt!

Vinterjacka, nålar och nyp

SMHI:s prognos att gårdagens vansinniga ösregn skulle övergå i blötsnö till idag stämde väldigt bra. Den 2 november blev premiär för vinterjackan. Den satt inte fel för det droppade, snöade och blåste. Det var moddigt och småhalt (tyckte jag, men jag är ju paniskt rädd för att halka…) när jag gick ned till tåget vid halv 8 i morse för att åka till naprapaten. Det är 2 månader sedan senaste behandlingen. Jag har helt enkelt haft behov av återhämtning. Behandlingarna tog på krafterna och jag orkade inget annat än att åka fram och tillbaka till AAA-kliniken. Nu har orken kommit tillbaka och jag har äntligen kommit igång med träningen. Jag var oxå sjukt leds på att hela tiden ha blåmärken. Idag ville jag få hjälp med knäna och kanske en ryggmassage. Det blev bara knäna och ryggläge i över närmare 1,5 timme. Inte idealiskt, men ryggen är betydligt bättre, så det var bara den sista halvtimmen med nålar som var jobbig. Tyvärr, väldigt mycket tyvärr, var det A som masserade mig. Jag gillar inte hennes hårda nypor! Det gick an på benen, men sedan gick hon över till magen och nöp, nöp, nöp. Likadant på överarmarna där jag nu har rejäla blåmärken. Hon nöp mig till och med över bihålorna och gick på om att man ska andas genom näsan. Nä, det var inget bra besök och jag bokade inte någon ny tid. Jag ska smörja in knäna med Voltaren-salva och marinera över natten.

Knäsmärta och melankolisk musik

Ett fullt pass med gummibanden. Bendelen var tung och flåsig idag med och dessutom fick jag ont i högerknäet. Skit oxå! Men i det stora hela gick det bra. Armhävningarna mot dörrposten gick galant, så visst blir jag starkare.

Dagens låtlisterepresentant blir Karin Park med “Stick to the lie”. En melankolisk melodi med en text om hjärtesorg. “I don’t wanna know the truth. It hurts like a sharp knife.

Tempo & trans

50 minuter stavgång och där satt den! Jäklar vad det gick bra idag! Tempo & flyt. Andningen fungerade och jag hamnade nästan i trans. 1 stopp när jag behövde snyta mig och 1 stopp när jag stod och bara njöt. Makalöst skönt ute med strålande sol, vindstilla och en doft av kyla i luften.

Dagens låtlisterepresentant heter Emeli Sandé med “Hurts”. Den ger mig ståpäls med sitt mäktiga arrangemang som ökar lite i taget och Emeli Sandés starka röst. Väldigt bra att gå till!

Ångest i knäna?

Middagen med Vårat Gäng som jag hade sådan ångest inför blev riktigt trevlig. Vi var 8 stycken (av 11 möjliga) och det var lagom för att kunna prata med alla och inte bara de som satt närmast. Jag fick dra mig undan vid ett tillfälle, efter maten före efterrätten, när det blev för varmt (klimakterievärme och varm övervåning) och jag kände att koncentrationen tröt, så då gick jag ned i det svalare köket och röjde undan lite disk. Det är fördelen med att de kommer hit jämfört med att vi åker dit. Det är lik förbaskat skönt att det är över. En oproportionerligt stor lättnad infann sig och har funnits kvar hela dagen idag.

Jag promenerade runt Flaten idag utan stavarna för jag kände mest för att komma ut och bort, ut i höstsolen och andas sval luft. Solen strålade och det blåste inte lika iskallt som igår och det var ljuvligt. Höst när den är som bäst! I fredags och igår hade jag riktigt ont i knäna, men idag har jag varit nästan besvärsfri. Jag klarade av att ta mig både nedför och uppför trappor utan att stappla och grimasera av smärta. Den slutsats jag kan dra är att ångesten hade satt sig i knäna. Spänningsvärk på sätt och vis.

Den här vackra eken står nere vid centrum. Det är ju en salig tur att de inte fick för sig att kapa den när de började göra om centrum och busshållplatserna!
Den här vackra eken står nere vid centrum. Det är ju en salig tur att de inte fick för sig att kapa den när de började göra om centrum och busshållplatserna! En bit av rondellen syns och den har vi cirklat runt i ett år nu. Snett till vänster, utanför bild, jobbar de med att göra om busshållplatserna till ett buss-torg. 

Träd 27
Träd 26

Så här såg det ut i förra veckan innan trädfällningen kom igång. Flera av träden är höga och smala beroende på att de växte tätt, tätt innan husen i vår förening byggdes. På den övre bilden syns en gran till vänster och stammen på en väldigt fin tall. Nu är granen borta (den skuggade ju några balkonger, gud bevars!) och tallen var det första trädet som fälldes. Varför?!

Träd 29

Den här bilden tog jag idag. Min favoritgran står kvar, men det beror bara på att avverkningen har skjutits upp eftersom det var för blåsigt förra helgen och nu måste de pussla ihop det med arboristernas schema.

Träd 28

Jag försöker att se det positiva även i denna massaker och träden på bilden är det som kan vara positivt. En stor lind (?) och en ek har blivit synliga. Inte helt fel, trots allt.

 

Ångest

Stilnocthämtarstavgång. 20 minuter dit och 25 minuter hem. Jag tycker alltid att det borde gå fortare hem eftersom det går mestadels nedför, men sist kommer en backe följt av 3 trappor och det är som att gå in i en vägg. Det gick inte bra över huvud taget idag. Jag hade och har ont på insidan av höger knä och på utsidan av vänster knä och jag fick ont i vristerna å det jävligaste. Jag är så trött och leds på att inte må bra mer än någon dag här och där. Det går upp och ned hela tiden. I morgon kommer Vårat Gäng hit på middag. Jag hade hoppats på att Pär skulle välja att ställa in eftersom varken han eller jag mår särskilt bra, men icke. Jag vill inte. Jag orkar inte. Ångesten ligger i magen och gör mig stressad och nervös. Jag mår illa och får spänningshuvudvärk. Jag försöker klamra mig fast vid något som är positivt och kan bara komma på Kaffestugans morotskaka som vi ska ha till efterrätt. Idag sov jag i sängen (det är allvarligare än att lura i soffan) ett par timmar på eftermiddagen och hade ingen lust att vakna. Jag avskyr mitt liv just nu.

 

 

 

Gummiband och godis

Ett flåsigt och tungt mediumpass med gummibanden. Det hade inte varit fel med en syrgastank under bendelen av passet, men det var skönt. Det tog 1 timme och 25 minuter från uppvärmning till stretching. Det är en bra genomkörare!

Dagens låtlisterepresentant kommer från serien “American Horror Story”. Jessica Lange, som fyllde 67 i år, har haft en ledande roll i de 4 säsonger som hittills finns och det är hon som sjunger “Gods and Monsters”.

Godis, godis, godis! Den senaste månaden eller till och med längre än så har jag ätit godis ofta, nästan varje dag. Inte favoritkombon choklad & chips utan godispåsar, Polly och Ahlgrens lakritsbilar. Nu har jag begränsat intaget genom att tillåta mig godis bara de dagar som jag har tränat. Om jag är sugen, vill säga för inte ens jag trycker i mig godis när jag inte är sugen. Jag har godis hemma och igår var suget extra starkt, men jag lyckades avstå genom att påminna mig om att jag inte hade tränat. Idag har jag tränat! Just nu är jag inte sugen. Det är psykologisk grej för ofta kan det kännas lugnare av att jag vet att det finns godis hemma om jag skulle bli sugen. Suget kommer oftare när jag inte har något hemma. Helt jäkla bakvänt!