Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Gummiband. Jag var nära att dö vid uppvärmningen. Benövningarna var pinsamt flåsiga och jag litade inte fullt ut på knäet. Armövningarna gick hyfsat förutom där armarna är ovanför huvudet; matt, yr och lätt illamående. Jag tog flera genvägar mot slutet, till och med när jag stretchade. En träningssvacka de luxe.
PS! Jag har köpt Tigerbalsam, den vita som jag ska använda på knäet och, kom jag att tänka på, även på handen. Den är dessutom en erkänd metod vid spänningsvärk.
Vägning: 98,8 kg som innebär en minskning med 0,6 kg den senaste veckan. Jag drog en suck av lättnad! “Aldrig mer 100” har fått ett syskon som heter “Aldrig mer 99”.
Det är tisdag idag och det innebär träning med gummiband. Inomhus. Det kändes tacksamt med tanke på att det antingen har snöat, regnat eller snöregnat hela dagen med temperatur knappt över nollstrecket. Kroppen var inte riktigt med på noterna. Småstel, snuvig och trög, men ett medium-pass borde jag orka med. Det gick ju bra förra veckan. Vid uppvärmningen höll jag på att dö. Benen hängde inte med och jag trampade fel flera gånger och tappade takten. Jag sänkte ambitionen från medium till lätt… Övningarna gick bättre ända tills jag kom till tricepsövningarna då det blå gummibandet gick av. Pang! Jag höll mig lugn, tog fram ett nytt och avslutade övningen. Tidigare idag har magen varit en aning trög för att sedan komma igång ordentligt för att slutligen krascha. Kraschen inträffade medan jag försökte göra ryggövningarna på golvet och jag fick avbryta och tillbringa 10 minuter på toaletten. Efter det gick det utför. Jag stretchade de nödvändigaste musklerna, men jag kunde konstatera i efterklokhetens kranka blekhet att jag skulle ha avbrutit redan vid uppvärmningen: kroppen ville inte, koncentrationen fanns inte och därför inte något flyt som i sin tur gjorde att jag aldrig blev ordentligt varm. Ett riktigt dåligt pass som dessutom gjorde att jag fick ont i hela kroppen efteråt. Blä!
Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom “Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.
En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.
Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten “I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.
I’m good, I’m good, I’m good, I’m good
I’m living life just like I should
Wouldn’t change it if I could
I’m good, I’m good, I’m good
När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:
“En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”
“Vad heter du?”, frågade nummer 1.
“Ewa”, svarade jag. “Vad heter du?”
“A”, svarade hon.
“Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.
“Ett fint namn.”, konstaterade jag.
“På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.
“Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.
“Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.
“De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.
“Jaa!”, svarade 2:an.
Då var det dax igen: tur och retur Salem för att hämta paket. Stavgång, åff kårs och jag hade ett rackarns bra tempo till och med uppför tennisbacken som är rätt otäck. Tempot var så pass bra att jag sänkte tiden med hela 5 minuter (en omväg till Salem som brukar ta 35 minuter). Hej å hå! Vägen hem, den vanliga, tog 20 minuter som vanligt. Det var så jäkla skönt den här gången! Endorfiner och lyckokänslor över MBT-skorna.
Dagens låtlisterepresentant är LISTENBEE med Naz Tokio och låten “Save me”. En riktigt bra gånglåt som fick mig att susa fram.
För flera veckor sedan gjorde jag en större beställning hos Ellos med bl.a. bh:ar. Det visade sig att jag hade beställt fel, så dem returnerades och jag fick tillbaka nya i rätt modell, men då var de för stora. Jag returnerade igen och bytte till rätt storlek och det var de jag hämtade idag. BH:ar som egentligen är av sportmodell och just därför har extra stöd över allt. De är av märket Glamourise och jag hittade dem för något år sedan och använder bara dem, 1 till träning och 2 som jag har till vardags. De blir utslitna och förlorar stuns och stöd. När jag tog på en av de nya idag efter att ha ångat på med stavarna och sedan duschat fylldes jag av välbehag, en lyxig känsla av att ha på mig ett plagg som sitter bra trots att det är i en stor storlek. Lycka!
