Mardrömsvecka

Torsdag: illamående. Från morgon till kväll. Kombinerades med vallningar och ångest. Jag hade räknat ut att illamåendet hade att göra med Brintellix, men frågan var om det handlade om en övergående period. Jag ringde 1177 på kvällen, men orkade inte vänta i telefonkön. Jag gick och lade mig före 21 och sov med tänd sänglampa hela natten. Ångesten var så stark att jag var mörkrädd. 

Fredag: jag ringde psykmottagningen för att fråga om illamåendet. Skötaren återkom ett par timmar senare när hon varit i kontakt med läkaren. Jag skulle tydligen inte ha ökat till 15 mg per dag. Ännu ett av våra missförstånd… Och ja, illamåendet ska vara övergående och är en väldigt vanlig biverkning. Kände en anings aning hopp, men jag sov med tänd sänglämpa igen. Jag städade i fredags och även om det tog på krafterna så är det ett väl fungerande knep mot ångest eller i alla fall för att hålla den stången. 

Lördag: efter att Bibbi fått sin frukost lade jag mig och sov några timmar. Visserligen hade jag 2 rum kvar att städa, men eftersom jag inte hade vare sig ork eller matlust, så hade mina rutiner rubbats i grunden. Det gällde bara att få tiden att gå. Det tog flera timmar att städa de återstående rummen. Jag pratade med Pär i telefon ganska länge och sedan blev det Netflix som hjälpte mig tills det blev läggdax och en tredje natt med tänd sänglampa. 

Söndag: illamåendet hade dämpats en aning, men ångesten härjade hela tiden. Jag hade mitt söndagspyssel som jag tvingade mig själv att göra, men i övrigt satt jag vid Netflix eller låg i soffan och önskade att jag var död. Pär kom hem från Öland på kvällen och det kändes väldigt bra. Ingen tänd sänglampa. 

Måndag: jag ringde psykmottagningen igen för att be om en akuttid och fick veta att jag var uppsatt på en telefontid hos överläkaren till klockan 13. Hon arbetar inte på fredagar och om jag inte hade ringt på måndag morgon, så vet jag inte hur jag skulle ha fått veta det. Till saken hör att jag inte svarar i telefon om jag inte känner igen numret eller har en avtalad telefontid. Ren tur! Dessutom ringde hon redan vid 11, men det blev ett bra telefonsamtal. Anledningen till att hon bokat in att ringa mig var att det blivit så rörigt med min medicinering och som överläkare var hon inte nöjd. Resultatet av samtalet blev att jag byter från Nozinan till Lergigan som, förutom ångestdämpande egenskaper, även dämpar illamåendet. Jag skulle prova Lergigan i 2 dagar och om jag inte märkte en klar förbättring skulle jag gå ned till 5 mg Brintellix/dag. Hon kommer att ringa mig på måndag igen och då ska vi besluta om byte av medicin. Igen. Hon gav mig mer hopp. Hon insisterade på att jag skaffar en gynekolog för hormonbehandling av vallningarna och sa att 1177 har en tydlig överblick och att jag kunde ringa för att få hjälp. Det gjorde jag oxå, men hjälpen var inget att hänga i granen. Jag fick ett enda telefonnummer och kliniken ligger ute i Järna!!  Den kvällen lagade Pär middag och jag lyckades äta lite vilket var den första lagade måltiden sedan i fredags. Den kvällen hade jag svårt att somna och sov uselt. 

Tisdag: jag lyckades ta mig tur och retur Salem med hjälp av bussen för att hämta ett paket. Det var så vansinnigt skönt att komma ut i friska luften och i dagsljuset efter att ha levt inomhus med tända lampor dygnet runt (att tända varenda lampa är oxå ett ångestknep), men jag blev helt färdig efteråt. Jag mådde fortfarande lite illa, frös eller svettades hela jävla tiden och kunde inte äta särskilt mycket till middag, men senare på kvällen åt jag choklad och grillchips vilket magen och själen tacksamt tog emot. Jag lyckades hålla mig från att gå och lägga mig alltför tidigt och med hjälp av extra Lergigan sov jag bra. 

Onsdag – idag: jag fick ångest bara av tanken på att försöka hitta en gynläkare, så jag chansade och ringde Oxbackskliniken Kvinnohälsan. Förra gången, för några månader sedan, fick jag beskedet att de inte tar emot nya patienter, men idag fick jag besked att det fanns en tid den 15 januari. Kliniken ligger precis vid psykmottagninen och är enkel att ta sig till kommunalt och nu när jag vet att jag har en tid orkar jag vänta. En börda mindre! När jag tog medicinerna gick jag ned till endast 5 mg Brintellix och illamåendet är så gott som borta. Jag hade fått sms om att mina datorglasögon var färdiga för avhämtning, så efter en frukost bestående av naturell yoghurt med lite strösocker åkte jag till Tumba. De glasögonen kommer att fungera! Jag kunde äta en hel portion med sweet chili-kyckling och kokt ris och sallad och känner mig inte längre skakig även om orken inte är på full styrka ännu. 

Under de här gräsliga dagarna har jag inte klarat av att läsa något som varit längre än ett sms. Jag har inte klarat av att spela på mobilen och jag har väldigt svårt att koncentrera mig på någon ljudbok. Naturligtvis orkar jag inte träna – bara att duscha och stå upp i 5 minuter har knäckt mig. Det är först idag som jag har känt att det kanske kommer att vända. 

Försök

Jag går upp i vikt och är snart uppe i samma vikt som jag hade när jag beslöt att medlem hos Itrim. Det känns tungt både bildligt och bokstavligt. Jag promenerade i 75 minuter idag och det kändes inget vidare på något sätt. Förutom att jag blev trött fick jag ont i fötterna och eftersom jag fick ont blev jag trött i sinnet. Jag har inte för avsikt att bli medlem hos Itrim igen mycket beroende på att jag har läst mig till att den sortens viktminskningsmetod (måltidsersättningar) är helt fel för min kropp och leder bara till att vikten kommer tillbaka. Det enda som verkligen skulle kunna fungera för mig, bortsett från en enorm fettsugning inklusive plastikkirurgi för överskottshuden, är att dra ned på (snabba) kolhydrater och socker och så att träna, träna, träna. På måndag är det den 1 oktober och då försöker jag igen…

Hörlurar

Jag köpte ett par hörlurar, Reimers Team från Urbanears som visade sig vara defekta. Det var för ett par veckor sedan och då kändes det som jag var i ett det-ena-dåliga-köpet-efter-det-andra-flöde, så jag blev mest uppgiven och kollade om och om igen att de verkligen inte fungerade (det hördes ett skrapande ljud från kontakten och sedan bröts uppspelningen). Jag mailade supporten. De svarade och ville att jag skulle bifoga kvittot, en tydlig bild av lurarna och svara på ett par frågor samt beskriva felet. Det gjorde jag. De svarade att felet täcktes av garantin och sedan fick jag instruktioner som gjorde att jag misstänkte att någon försökte lura mig. Jag skulle nämligen klippa itu lurarna/sladdarna i så pass många bitar att det inte skulle vara möjligt att laga dem och sedan lägga dem på ett pappersark med Urbanears logga synlig (det fanns ett klistermärke med i förpackningen som jag använde), mitt namn och datum och ta en bild och maila. När jag hade läst igenom alla instruktioner 10 gånger och funderat gick det upp för mig att det skulle göras på det viset för att jag inte skulle kunna snika åt mig ännu ett par lurar och förmodligen oxå för att slippa skicka defekta varor fram och tillbaka.

Då var det klippt!

Jag blev inte lurad och de skickade genast ett par nya lurar som fungerar och det är suveränt ljud i dem! Jag fick dem idag. Dessutom har jag fått mycket hjälp av att Klarna gett mig möjlighet att pausa fakturan på grund av retur.

Vad övrigt är, är skit. Jag vet faktiskt inte om jag sover dåligt eller inte, men varför är jag annars så satans trött? Idag gick jag och lade mig igen efter en kartongsmakande frukost och sov till 11. Då fick Bibbi sina pellets, jag gick på toaletten och sedan lade jag mig och slumrade i en timme till. Om det inte hade varit för att maten skulle levereras mellan 12 och 14 hade jag nog legat kvar. 22 grader med stillastående luft och så vallningar. Ångest. Huvudvärk. Å ena sidan vill jag pressa mig själv till att träna varje dag så att jag går ned i vikt. Å andra sidan måste jag vara snäll mot mig själv (jag har börjat med att föreställa mig hur jag skulle råda någon i min situation). Å ena sidan vet jag att jag måste dra ned på socker och kolhydrater. Å andra sidan vill jag skita i allt och frossa. Jag orkar inte. Jag har inte lust längre.

Greta Garbo

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter “Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i “Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med “Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i “En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i “Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I “Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I “Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (“method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. “The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av “Anna Karenina” fick en ny titel, “Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I “Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. “Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta “…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än “Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

Hälsovinster och spanska rätter

Igår promenerade jag på förmiddagen, passade på att handla på Konsum och hämta ut den sista presenten till Pär. Det blåste svinkallt och mycket; håll-i-hatten-väder, men jag tyckte det var skönt. Det faktum att jag orkar promenera samma dag som vi får middaxgäster är ett tydligt tecken på att min fysiska och mentala ork har förbättrats avsevärt. Viktminskningen är inte ens 10 kg, men vinsterna är stora.

Det var väldigt trevligt igår! Vi var 6 personer och det är precis lagom för att kunna prata med alla och ändå slippa surret som blir när man är fler. Den här gången upplevde jag det som att jag fick kontakt med alla och att de var intresserade av mig. Maten var fantastiskt god! När Pär och jag funderade på vad vi skulle bjuda på tidigare i veckan föreslog jag paella med (grillad) kyckling, musslor och räkor. Han spann vidare på det spanska och hittade recept på förrätt och dessert: baguette med tomatröra och serrano-skinka respektive “Crema Catalana” med rårörda bär smaksatta med lite socker och kanel. Det är inte ofta jag blir lyrisk när det kommer till mat, men igår blev jag det och för ovanlighetens skull åt jag 2 portioner och alla bär som blev över. En stor fördel med maten var att den var mättande utan att vara mäktig och paltkoman infann sig aldrig. Det var Pärs födelsedag och han ville ha tårta oxå trots den delikata desserten: pärontårta från Kaffestugan. Tillbaka i himlen! 2 bitar av den. En tårta som är söt på tårtors vis, men väldigt fräsch tack vare päronen. Jag hade ätit min VLCD-soppa till lunch och var extra hungrig, men jag höll mig mätt resten av kvällen. De stannade ända till halv 21 och innan vi var färdiga med disken hade klockan hunnit bli halv 22. Jag gosade med Selma och kollade FB lite snabbt, men sen blev det sängen.

Jag har visserligen varit trött idag, men jag har inte varit dränerad som jag brukar bli och jag var faktiskt ute med stavarna. Jojo! 60 minuter runt Flaten och vansinnigt trött i armarna.

Dagens låtlisterepresentant finns inte med på min Utomhus-lista, som jag lyssnade på när jag stavade mig fram utan på en särskild God natt-lista med mina favoriter från den Lugna listan. “Don’t trust the rain” med The land below.

Noterat

Idag är det den 6 februari och det innebär att 35 dagar har passerat utan att jag har ätit vare sig bröd (varken fikabröd eller mackor), pasta, ris, potatis, gräddiga såser, färdigrätter eller snabbmat. Det har inte varit svårt tack vare att jag inte är intresserad av att äta mat och tack vare att jag är en sådan inbiten rutinmänniska att när jag hittar något som fungerar så hakar jag fast med näbbar och klor. Jag slipper tänka – jag bara gör det. Jag har ätit godis och chips (på fredagskvällarna) och jag fortsätter dricka te med socker. Det fungerar.

Idag har jag …

… inte nått 5000-stegsmålet.

… inte nått 2-litersmålet.

… inte rört mig mer än absolut nödvändigt.

Idag har jag vilat. Sovit. Intalat mig att jag inte ska ha dåligt samvete. Jag behövde vila. Kroppen behövde det. Viktminskning eller ej. Stress och dålig sömn är lika starka fiender till viktminskning som socker och kolhydrater. Idag har det inte blivit fler än 792 steg som motsvarar 0,55 kilometer. Idag är en dag. Idag är inte alla dagar.

Inte som bergochdalbana utan som en jojo

Far åt helvete vilken jobbig dag!! Jag sov inte bra i natt. Allt vattendrickande gjorde att jag fick gå på toaletten 2 gånger och så har jag växlat mellan att svettas och frysa. Jag vaknade med huvudvärk och ångest och hade svårt att få i mig äppelgröten utan mjölk (det ska ju vara lättmjölk och nåt sånt skräp har jag inte hemma). Det var 7 minusgrader och strålande sol och jag längtade ut, men jag orkade inte. Kroppen vägrade. Jag lade mig igen. Svettades och frös, men somnade till vid halv 10 och sov till 11. En snabb dusch hjälpte lite för att få bort unkenheten. Ångesten kom och gick hela.Jävla.Tiden. Vad har jag gett mig in på?! Jag vill inte göra det här!! Jag vägrar att gå tillbaka till lättprodukter!!! Jag vill inte, vill inte, VILL INTE! Försök ta 1 dag i taget. Jag kommer aldrig att få äta godis igen! Jag orkar inte…. Huvudvärk!! Det var ingen bergochdalbana – det var en jojo. Uppochned, uppochned, uppochned, uppochned, uppochned. Jag lyckades lugna ned mig och tänka att det är frivilligt, det är ingenting jag måste (även om Itrim kommer att dra 700 spänn i månaden i 2 år…). Och direkt efter kom paniken över vad jag har gett mig in på och att jag inte klarat av ens 2 dagar. Jag försökte titta på film, men kunde inte koncentrera mig. Huvudvärk och ångest och vattendrickande. Illamående. Som pricken över i kände jag mig uttråkad av att inte kunna koncentrera mig. Mer panik. Vid halv 15 dök jag rätt ned. Då gav jag efter. Låg i fosterställning i soffan. Jag vill inte göra det här! Jag vill dricka te med socker och röd mjölk och äta rotfruktsmacka med mycket leverpastej!! Jag vill inte vara fet… Jag vill gå ned i vikt och köpa nya kläder! Jag är så sugen på ferrarisar…. Du kan glömma allt vad godis heter för i fortsättningen kommer det bara någon enstaka “undantagsdag”! Är det verkligen värt det?! Om jag hoppar av det här kommer jag att ångra mig, det vet jag. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!!! Jag började gråta. Jag vankade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket och fick obehagliga minnesbilder från vintern 2011/12. Och jag fortsatte att gråta. Då kom jag på att jag kunde ringa IB och hon tyckte det att det var bra att jag ringde och att hälsan kommer alltid först vilket betyder att om jag mår så dåligt av enbart måltidsersättning måste jag ändra metod. Nu ska jag äta 2 vanliga måltider (Itrim-stilen alltså) och 2 ersättningar. Efter vårt samtal lagade jag riktig gröt och åt med äppelmos och röd mjölk och 1 kokt ägg. Det var inte gott. Det var nästan äckligt och då fick jag panik igen och ringde till Pär. Och grät. Vi pratade tills jag hade lugnat ned mig. Det är inte kört bara för att jag inte klarar att rivstarta. Det är ett 2-årsprojekt och jag kommer att gå ned i vikt även om det går långsammare. Det är tänkt att metoden ska anpassas till mig, inte att jag ska passa in i en färdig viktminskningsmall. Medan jag pratade med Pär bestämde jag mig för att ikväll skulle jag dricka te. Med socker och fullfet mjölk. Och det gjorde jag! Elin är hemma ikväll och vi drack te och tittade på “Downton Abbey”. Jag tog en extra Lyrica och 2 treo mot huvudvärken. Nu är jag lugn och fin. Jag försöker att inte oroa mig för i morgon…

Rivstart

Idag hade jag den första träffen med min hälsocoach IB hos Itrim. Det var givande, hon var bra att prata med och projektet känns möjligt. Jag börjar med en rivstart för att sparka igång det hela genom att byta ut alla måltider mot ersättning i 3 veckor. Det tuffaste blir att inte få dricka te eftersom jag använder både socker och mjölk. Annars känns det bra att klippa tvärt, att börja om och det är psykologiskt att börja den första måndagen på ett nytt år. Ja jävlar!

Vägningen skedde på en specialvåg som även känner av fettmassa, benmotstånd och vätska. Om det hade handlat om att jag skulle väga mig bara för att väga mig hade jag blivit oerhört nedtryckt, men nu handlar det bara om en startpunkt.

Vikt: 107,7 kg och jag har 70 kg som målvikt. Kontraktet med Itrim är på 2 år.

Fettmassan är 50,8% eller 54,7 kg och bör inte vara högre än 34% resp. 27 kg.

Muskler och ben utgör 53 kg.

Det handlar om VLCD, Very Low Calorie Diet med 4 måltider varje dag. 595 kalorier per dag i 3 veckor och sedan trappar jag upp genom att byta ut en ersättning mot vanlig mat, men det kommer inte att handla om att äta som jag har gjort hittills.

Det här är min mat de närmaste veckorna fram till nästa träff med IB.

Jag åt ju frukost som vanligt även om det var litet tidigare än jag brukar, men lunchen bestod av kycklingsoppa, middagen utgjordes av äppelgröt med kanel och som mellanmål (jag tänker kalla det kvällsmål) drack jag en shake med skogsbärssmak. alltihop är helt ok smakmässigt.  Jag var tvungen att kånka ned mikron från övervåningen och nu står den och tar upp hopplöst mycket utrymme på köksbänken. Som komplement till dessa festliga måltider bör jag bälga i mig minst 2 liter vatten om dagen. Te är – TYVÄRR! – inget alternativ, men jag får trösta mig med Pepsi Max när jag vill ha något med smak. IB påpekade att den tvära omställningen kan leda till att jag inte vill ha socker i teet i fortsättningen. Det skulle lösa många problem!

Jag är hungrig och sjukt trött och fryser och har huvudvärk. Humöret går upp och ned som en jojo och pendlar mellan hopplöshet och möjlighet. Jag väntar på att få gå och lägga mig, men först ska Selma få vara ute och skutta ett par timmar.

Dag 1 av ett 2-årigt projekt är till ända.

 

Promenad, socker, fett & kolhydrater

Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det “jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.
Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.
Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.

Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.
Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.