Fasta

“Miraklet” av Emma Donoghue. Om den förra boken tog många veckor att läsa, så gick den här på ingen tid alls: 3 dagar! Den var fängslande, spännande, intressant, herre-gud-ande och inte helt utan humor.

Emma Donoghue har inspirerats av så kallade “fastande flickor” (fasting girls) som har uppmärksammats för att de har överlevt långa perioder utan föda; 50 fall från 1500-talet till 1900-talet.

Året är 1859 när Lib, som är utbildad sjuksköterska hos självaste Florence Nightingale, kommer till familjen O’Donnell för att vaka över deras dotter Anna som har väckt stor uppmärksamhet i hela Irland för att ha överlevt utan mat i 4 månader. Om hon verkligen är utvald av Gud kan hon bli Irlands första helgon på över 500 år. Under 2 veckor ska Lib och en nunna vakta Anna dygnet runt för att försäkras om att det inte handlar om lurendrejeri.

Lib är utbildad sjuksköterska och tror på vetenskapen och när hon kommer till familjen O’Donnell konfronteras hon med djupt religiösa människor som tror på dagliga böner och helgonreliker. De motsatserna fascinerade mig mest med boken. Jag är övertygad ateist och kom på mig själv med att himla med ögonen och sucka lika ofta som Lib gjorde. Utöver berättelsens intressanta motsättningarna är språket fantastiskt med levandegörande miljöbeskrivningar och replikskiften med tyngd. Den här boken kommer jag absolut att läsa fler gånger!

Gummiband och diskussionslystna pirayor

Vägning: 99,4 kg som bevisar att det inte – jag upprepar INTE – fungerar att tillbringa 4 dagar i soffan varav 2 var riktiga frossardagar. 4 hg mer än förra veckan. Jag framhärdar med min ärlighet och kommer inte att väga mig någon annan dag i hopp om ett trevligare resultat. Nope! Bit ihop, gör om och gör rätt! Men jag vill ändå tillägga att det var värt det för lakritsen var väldigt, väldigt god…

Jag tränade med gummibanden idag, ett lätt pass eftersom jag fortfarande känner mig snuvig, men det var inga problem med orken och det var jätteskönt! Jag fick in ett väldigt flyt och det tog inte ens 1,5 timme från start till slut.

Det är lite märkligt det här med värktabletter. Frukostgröten dängde igång tandvärken och då fungerar bara värkkombon och inte Treo. Spiken är ryggen har dykt upp igen och då fungerar inte värkkombon utan endast Treo. ??? Som tur är har jag tid hos Bitte på torsdag.

Det här med Facebook… Jag har hittat 2 nya grupper: en med introverta likar och en där man kan diskutera livsåskådning, religion och tro. Den första gruppen är behaglig, den andra gruppen är diskussionslysten in absurdum. Häromdagen ställdes frågan om ultimata livsmål och jag var på kommentarshumör och skrev att jag vill må bra och inte skada djur eller människor. Jag hann knappt trycka på enter innan en kille antog att jag var vegan eftersom jag inte vill skada djur. Nej, jag är inte vegan och jag hade inte lust att ge mig in i den diskussionen… Då gick han igång: det handlar inte om diskussion utan om att jag ju ljög i mitt påstående om att inte skada djur. Osv, osv. Jag teg ihjäl honom, men när jag gick in på FB idag såg jag att han har lyckats hålla igång veganvinklingen och har skrivit långa, utförliga kommentarer. Det är just det som gör att jag kommer att gå ur gruppen. Diskussion i all ära, men man behöver inte hugga som en piraya på precis allt! Undrar om det kändes bra för honom att avslöja mig som lögnare? Det verkade vara viktigt för honom.

 

Hedersmord och blodshämnd

“Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på “STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på “Abbas hjärta” i stället.  Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.

Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?

Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet “Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, “om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.

I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.

I boken “Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken “Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. “Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.

Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.

Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?

Nutida exorcism

Igår såg jag dokument utifrån på svt.play och det handlade om nutida exorcister i Polen. Allt fler präster utbildar sig i exorcism och allt fler polacker tror sig vara besatta av onda andar. I programmet ställer man frågan varför ökningen kommer nu, men jag tycker inte att jag fick något svar. Det finns kanske inget svar. Kanske beror det människans känsla av maktlöshet inför miljöförändringar, naturkatastrofer och politikers handlingsförlamning och då vänder man sig till religionen med allt vad den innebär.

En av prästerna som är med är även psykolog och det är en intressant och ovanlig kombination för, som han förklarar, prästerna är rädda för vetenskapen och vice versa. Han får en unik dubbel synvinkel. Trots att han är präst eller tack vare att han är psykolog inser han att det inte finns besatta människor.

Det här är Polen på 2010-talet och det räknas som ett modernt land samtidigt som det religiösa har ett starkt grepp om folket och för det tillbaka till medeltiden med ett snävt, kategoriskt och fördömande synsätt. Programmet tar upp 3 fall, 3 unga kvinnor som utsätts för exorcism eftersom både de själva och deras anhöriga anser att de är besatta av djävulen. Kvinna 1 upplever homosexuella känslor som hon tolkar som att den onde vill förleda henne. Kvinna 2 visar en kraftigt förändrad personlighet och får anfall flera gånger om dagen. Kvinna 3 har tappat intresset för religionen. Om det hade handlat om 3 kvinnor som blivit elaka och hatiska och som genom att “kasta onda ögat” omkring sig fick människor att falla döda ned, så hade jag blivit fundersam, men jag tittar väl på för mycket film. Det här handlar om okunskap och den rädsla som andra upplever när någon börjar ifrågasätta sin omgivning. Det handlar om utanförskap och ångest. Ångest kan man behandla med KBT eller mediciner. Det går att bli fri från den. Utanförskap kräver acceptans främst från en själv. När det gäller kvinna 2 tänkte jag på hjärntumör. Att alla 3 kvinnor skrek ordlöst har inget att göra med djävulen. Om ångesten blir tillräckligt stor hjälper det att skrika rakt ut i brist på annat. Det har jag egen erfarenhet av.

Om jag hade förts in i ett rum och hållits fast av 4 män (inte en kvinnlig präst så långt ögat kunde nå) som mumlar böner, tvingar mig att dricka vigvatten och trycker ett krucifix mot mitt ansikte, så hade jag tyckt att det var jävligt otäckt även om jag vetat vad jag gav mig in på. Jag hade blivit rädd, fått panik och ångest och till slut vrålat rakt ut. Tacka fan för det, men jag hade inte varit besatt av djävulen! Filmen var otäck, men inte på skräckfilmsvis utan för att den visar den negativa sidan av religion och att den sidan inte har förändrats trots att det har gått många hundra år. Det är aldrig bra när präster tillåts ha makt.

3 ljudböcker

“Avdelning 73” av Sofie Sarenbrant med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Jag har läst 1,5 bok av SS för några år sedan och minns inget av böckerna, men att jag tyckte att de var förutsägbara, tråkiga och platta. Eftersom “Avdelning 73” har fått så bra betyg i mina bokgrupper på FB började jag undra om jag hade missuppfattat något. Nope, det hade jag inte. Förutsägbar, tråkig och platt. Vet ni vad det värsta med boken var? Besvikelsen över att inte tycka om KE. Hon var urjobbig att lyssna på! Långsam med överdrivna betoningar och teatraliska utbrott. Jag funderade på om det var irritationen över den dåliga boken som gjorde att jag inte tyckte om KE eller om KE:s uppläsning gjorde boken sämre än den egentligen är? Ett litet ps: varför väljer en författare att dela upp boken som jag anser vara normallång (drygt 9 timmar) i 114 kapitel? Etthundrafjorton! Har människan inte lärt sig styckeindelning?!

“Corpus delicti” av Elias Palm med Mattias Linderoth som uppläsare var bättre, mycket bättre. Den var ovanlig och eftersom författaren har arbetat som rättsläkare var den trovärdig även om den emellanåt blev lite väl teknisk. Något saknades ändå och en bit in i boken kom jag på att det inte fanns en enda miljöbeskrivning som sa något om i vilken stad allt utspelade sig, inte en enda adress (utom i Paris) eller ett enda landmärke. Det är en konst i sig och som författare slipper man åka iväg och leta miljöer, men det lämnade en ödslig känsla. Mattias Linderoth blir bara bättre och bättre och mer säker för varje ny uppläsning. Han har en sådan snäll röst!

“Källan” av Catherine Chanter med Kristina Rådström som uppläsare. Dystopi: dyster utopi. Dystopiska berättelser är oftast väldigt deprimerande, tycker jag, men det är inte den här. Den utspelar sig i en nära framtid, antar jag eftersom det anspelas på låtar och händelser från de senaste årtiondena. Det har inte regnat i England på tre år. Ruth och Mark köper Källan i hopp om att få bättre levnadsvillkor än i London. Medan den ena gården efter den andra går under blomstrar Källan tack vare ett vattendrag på ägorna. Avundsjuka leder till skvaller och anklagelser om trolldom och häxeri och som pricken över i kommer Rosens systerskap med sin feministiska religion där män inte har någon plats eller funktion. Boken inleds med att Ruth återvänder till Källan där hon ska avtjäna ett straff för mordbrand och hon är fast besluten att ta reda på vem som var skyldig till att hennes barnbarn dog 1 år tidigare i Källan. Nutid varvas med dåtid och i stället för att skilja perioderna åt med hjälp av kapitel använder författaren namn på karaktärer. När Grabben, Anon och Trean är med, så är det nutid. Jag gillar det sättet för det gör att jag hänger med utan att bli skriven på näsan. Jag gillade boken väldigt mycket över huvud taget och jag kommer att återvända till den! Lika otäck som besvikelsen över Katarina Ewerlöf var, lika upplyftande blev den nya bekantskapen i form av Kristina Rådström. När jag hade lyssnat i ungefär 1 timme visste jag att hon höll måttet och det blev en endorfinkick.

#Blogg 100 del 118

Idag såg jag “Fångade av scientologin” på svt.play (den är tillgänglig i nästan 2 månader till) och jag har en fråga: hur 17 kan de kalla sig för scientologi-kyrkan? Är jag naiv och okunnig som kopplar ihop kyrka med religion och en gudstro? Scientologi har ingenting med religion att göra. Inte religion som jag känner den. Anhängarna kan uppleva den som en religion, men de bör nog se sig som sci-fi-anhängare i stället med tanke på det som L R Hubbard baserade hela idén på. När ingen längre ville köpa hans bok om dianetik och han blev utan pengar, så bytte han bara namn på eländet och skaffade sig anhängare som betalade för sig. Enligt honom strävar scientologerna mot ett samhälle utan bl.a. sinnessjukdom. Jojo. Sten och glashus, ni vet. John Travolta och Tom Cruise är väl de mest kända anhängarna och i fortsättningen kommer jag inte att se fler filmer där någon av dem är med. Av princip. En liten princip, men alla principer är viktiga.

blogg100-logotype-300x256

2 nitar och 1 som var för lång

Efter att ha sett färdigt senaste säsongen av “Downton Abbey” är det svårt att hitta något som är ens i närheten av lika bra. Jag har börjat titta på gamla filmer som det antingen är länge sedan jag såg eller som jag bara har sett en gång, men vill ge en chans till. Igår och idag har jag sett 3 filmer som känns som 3 nitar.

“Dogma” från 1999. Den här filmen tyckte jag var såååå himla bra, intelligent, fyndig och nödvändigt ifrågasättande. Fyndig och ifrågasättande håller jag fast vid, men annars… Matt Damon och Ben Affleck är oerhört irriterande. Varför pratar Linda Fiorentino så tyst att hon knappt hörs? Alan Rickman och Salma Hayek är bra. Jag uppskattade ifrågasättandet av religion och bibeln förmodligen för att jag var i en period när min ateism var något som jag gärna slog i huvudet på folk. Jag är fortfarande absolut ateist, men jag tycker att det känns lugnare att acceptera olikheter i trosuppfattningar.

 

“Sanningen om Rödluvan” från 2005. Vi såg den hela familjen och ingen av oss tyckte att den var bra. Den här gången såg jag den inte till slut utan frågade mig själv om och om igen: “Varför köpte jag den här filmen? Varför?!”

 

“Inception” från 2010. Första gången jag såg den tyckte jag att den var bra och snygg, men knepig att hänga med i. Andra gången jag såg den var den fortfarande snygg, men blev bättre eftersom jag kunde hänga med bättre. Tredje gången kändes den bara för lång (den är 147 minuter). Den är bra och den är snygg och jag begriper definitivt handlingen, men jag hade inte ro i kroppen. Titeln på det här inlägget kan ändras till 2 nitar eftersom “Inception” fortfarande håller.

Fridens. 🙂