Kategori: Böcker 2017

“Det mörka tornet”

Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och “Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, “Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med “Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.

“Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”

 

Neapelkvartetten

“Det förlorade barnet” av Elena Ferrante och den avslutande delen i Neapelkvartetten.

Elena och Lila är vuxna nu, i 30-årsåldern. Elena är olycklig i äktenskapet med Pietro och inleder ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino. Lila är sambo med Enzo och tillsammans har de startat ett dataföretag som är framgångsrikt. Lila och Nino övertalar Elena att flytta tillbaka till Neapel efter skilsmässan från Pietro. Mycket har förändrats, men ändå är allt sig likt. Familjen Solara sitter kvar på tronen parallellt med att Lila har en outtalad makt och respekteras av många. Åren går, de blir äldre, Elena publicerar böcker, Lila utvecklar företaget, de blir gravida och får varsin dotter. Glada tilldragelser varvas med katastrofer, toppar och dalar och ständig dramatik. Inget fisljummet mellanläge här inte! Den första boken, “Min fantastiska väninna”, inleds med att Lila försvinner och Elena Ferrante knyter ihop säcken genom att föra berättelsen hela vägen fram till och med den händelsen. Finito.

En riktigt bra bok och härlig romansvit som jag kommer att återvända till. Det känns lyxigt att ha alla 4 böckerna som inbundna för en pocket-människa som jag. Elena Ferrante har ett driv i berättandet som gör att jag fortsätter att läsa sida efter sida. Nu när jag har läst alla böcker kan jag konstatera att jag egentligen inte tycker om någon av karaktärerna utom Enzo, som är sambo med Lila. Kanske är mitt svenska kynne som skiljer sig från det italienska, men jag upplever de flesta som väldigt gå på-iga, alltid balanserande på gränsen till elaka. Om jag hade varit Elena hade jag, i ren självbevarelsedrift, flyttat långt från Lila och Neapel. Deras vänskap dikteras helt av Lila. När Lila är på bra humör, så ska alla andra vara det. När Lila är på dåligt humör, så slänger hon igen dörren både bokstavligt och bildligt, utan förklaringar eller ursäkter.

Den första och tredje boken har varit de bästa; barndomen och början av vuxenlivet. Den andra boken som handlar om sena tonåren och tidigt vuxenliv tyckte jag var jobbig eftersom det blev väldigt mycket navelskådande och själslig ångest ungefär som jag själv hade det i den åldern. “Too close for comfort.” Den sista var oxå väldigt bra trots att jag egentligen inte kan säga att jag känner igen mig. Jag fick ofta lust att ta tag i Elena och skrika: “Skärp dig! Sluta försöka vara till lags! Skaffa lite ryggrad! Lila är inte bättre än du på något sätt!”. På sätt och vis tycker jag bättre om Lila. Hon är ärlig på ett nitiskt sätt, hon tar ingen skit och hon försöker aldrig behaga någon annan. Starka personer upplevs ofta som kalla.

Författare brukar ofta säga att de inte bryr sig så mycket om ifall läsaren gillar berättelsen eller inte utan det viktiga är att läsaren reagerar och inte förblir likgiltig. Jag är allt annat än likgiltig!

 

 

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Monsterfri avslutning

“Sista vakten” av Stephen King, den avslutande delen i trilogin om Bill Hodges. Den första delen är “Mr Mercedes” som följdes av “Den som finner”.

Brady Hartsfield körde rakt in i en folkmassa. Många dödades eller fick men för livet. Han försökte göra om det vid en konsert, men då satte Bill Hodges och hans medhjälpare Holly och Jerome stopp för det och Brady Hartsfield hamnade på sjukhus med en allvarlig hjärnskada. Åren går och Bill Hodges besöker Brady med jämna mellanrum. Han känner på sig att Brady finns kvar därinne, att han är kontaktbar  och han vill ställa honom till svars för det han gjort. Det har gått 6 år sedan Brady körde in i folkmassan och i den tredje delen begår flera av hans offer självmord. Polisen avskriver fallen som tydliga självmord, men Bill och Holly tycker att det verkar skumt och börjar gräva…

“Sista vaken” var precis lika bra som de andra böckerna och den har ett bra slut, tycker jag. Jag tycker mycket om både Bill och Holly även om Bill ägnar sig för mycket åt tyst lidande. Jerome är oxå bra, men han är inte med lika mycket den här gången. Det blir en aning övernaturligt, men det är fortfarande monsterfritt. Aj lajk it!

Jag kopierar mig själv

“Minityrmakaren” av Jesse Burton. Inbunden. För drygt ett år sedan recenserade jag ljudboksversionen och jag tyckte så mycket om den att jag bestämde mig för att jag ville läsa den själv som inbunden. Nu har jag gjort det och det är som S.J. Watson säger på omslaget: “Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa.” Jag tycker att jag fick till en bra recension, så nu gör jag det enkelt för mig genom att kopiera min egen text. Häpp!

Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? “Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

Ett fungerande recept

“En sång från havet” av Katherine Webb. Hon har hittat ett fungerande recept för att berätta en historia och hennes tredje bok följer det receptet och än så länge fungerar det. Liane Moriarty (“Öppnas i händelse av min död”) försökte med samma knep, men lyckades inte lika bra enligt mig.

I nutid har vi Zach som är en hängiven beundrare av konstnären Charles Aubrey. Han arbetar på en biografi om honom och i hopp om att hitta en ny vinkling åker han till byn där Aubrey tillbringade flera somrar på 1930-talet. I den här byn bor Dimity “Mitzy” Hatcher som var 16 år den första sommaren som familjen Aubrey kom till byn. Hon finns på flera av Aubrey porträtt och Zach bestämmer sig för att kontakta henne.

Det handlar om att längta efter ett annat liv. Det handlar om besatthet. Det är dramatiskt och ofta tycker jag synd om Mitzy, men ännu oftare upplever jag henne som patetisk. Det blir lite väl dramatiskt emellanåt med starka känslokast, tycker jag. Passionerat och romantiskt för den som tycker om det. Det är inte min favorit av Katherine Webbs böcker, men visst är den bra, mycket bra.

 

En ny favorit

“Av en annan värld” av Katherine Webb. För ett drygt år sedan läste jag hennes första bok “Carolines arv” som jag blev helt såld på. Även i den här senare boken väver hon samman dåtid och nutid mycket skickligt.

1911. Cat Morley kommer till prästgården i byn Cold Ash Holt för att börja sin tjänst hos kyrkoherden. I samma veva anländer även ockultisten/teosofen Robin Durrant. Cat har tuffa erfarenheter i bagaget och har taggarna utåt från början. Att vara tjänsteflicka är inte ett liv hon strävar efter. Kyrkoherdens fru känner sig väldigt osäker i förhållande till Cat och upplever det som att hon blir genomskådad. Hennes äktenskap är, milt uttryckt, problemfyllt. Kyrkohederns är betydligt mer intresserad av att försöka fånga naturandar på bild tillsammans med herr Durrant.

2011. Leah Hickson är journalist och får tips om en okänd soldat från första världskriget. Han saknar identitet, men har 2 brev i en väl försluten plåtask. Leahs journalistiska nyfikenhet behöver inte mer för att hon ska vilja nysta i mysteriet.

Det skiljer 100 år mellan Cat och Leah, men visst finns det en koppling och det är här Katherine Webbs skicklighet framträder. Hon är en makalös berättare och driver berättelsen framåt med små medel – inga andlösa cliffhangers – för att i slutet knyta ihop säcken med stor elegans. Miljöerna och gestaltningarna får mig att sugas in i boken. Dialogerna känns trovärdiga och karaktärerna är levande även om hushållerskans fetma är av sådana proportioner att hon inte borde kunna gå eller stå, ännu mindre arbeta hårt. Jag är i och för sig oerhört känslig för hur feta personer beskrivs…

PS! Nu läser jag hennes tredje bok, “En sång från havet”. Recension att vänta!

Ruth som senare blev Mammy till Scarlett O’Hara

“Ruths resa” av Donald McCaig. Ännu en oavslutad bok. En fiktiv berättelse om rollfiguren Mammy i “Borta med vinden”. Rättare sagt, en fiktiv berättelse om Ruth som kom att bli Mammy hos familjen O’Hara. Jag stötte på patrull direkt då den visade sig innehålla många namn, snarlika namn, några på franska, andra på engelska och ännu andra med kombination franska-engelska. Jag läste halva boken och det kändes som att sitta i en bilkö: jag rullar på en bit och sen tar det stopp och jag undrar om jag ska fortsätta och så lossnar det igen och sidorna flyger förbi, men sedan blir det ett större stopp och, nä, nu räcker det.

 

En tungvrickartitel

“Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. Det skrivs inte särskilt mycket om Kanalöarna under andra världskriget, men i den här boken får man veta en hel del om hur öborna hade det under den 5 år långa tyska ockupationen.

Året är 1946 och även om London är sönderbombat och trött börjar livet återgå till det normala. Där bor Juliet Ashton. Hon är författare och funderar på sitt nästa bokprojekt. Hon får ett brev från Dawsey Adams på ön Guernsey i Engelska kanalen. Det är början till en brevväxling som leder till omvälvande förändringar för Juliet och en bokidé.

Hela boken utgörs av brevväxlingar mellan Juliet, hennes förläggare och vänner. På den tiden kunde de skriva brev! Jag tycker mycket om språket och humorn. Den var lättläst just för att brevens och telegrammens längd varierar. En mysig bok som gjorde mig glad.

2 påbörjade böcker

“Du” av Caroline Kepnes. Den har fått väldigt positiva omdömen och jag tyckte att den verkade spännande rent psykologiskt. Jag har försökt lyssna på den, men den fångade mig inte och jag fick tipset att den passar bättre att läsa själv, så då gjorde jag det. Den fångade mig ändå inte. Jag gillade inte språket och jag hade svårt för att texten var uppstyckad med twitterinlägg (det var nog det som gjorde att den inte passar som ljudbok). Det blev nog inte ens 30 sidor.

“Ödehuset” av William Paul Young. Ett stycke i baksidestexten gjorde mig intresserad: “Ödehuset brottas med de stora frågorna. Om gud finns, hur kan det då finnas så mycket lidande och ondska i världen? Om gud finns, är han kanske inte den vi tror?”. Det var den religionsintresserade ateisten i mig som fick mig att börja läsa den. De första 60 sidorna gick i ett nafs och det gjorde de följande 70 oxå, men sen tog det stopp. Det blev för mycket himmelsk kärlek och glädje. Det är möjligt att det som gjorde mig besviken var att även om bokens huvudperson ifrågasätter gud, så förblir han troende och till med en vansinnigt övertygad troende.

Vi bortser rutinmässigt från fakta som skulle tvinga oss att ändra uppfattning. Vi är så övertygade om vårt eget omdömes ofelbarhet att vi anser att alla bevis som inte bekräftar våra föreställningar är ogiltiga. Att på detta sätt komma fram till något värt att kalla sanning är omöjligt.

Marilynne robinson, The death of Adam