Kategori: Allmänt

Rena fys-passet

Vi åkte hemifrån strax efter 7 i fredags, laddade bilen och oss själv i Mantorp 2 timmar senare, ny laddning och lunch i Värnamo vid 12 och sen kom vi fram till Hässleholm halv 14. Vissa sträckor är otroligt tråkiga och dryga t.ex. Södertälje – Norrköping. Ren motorväg och inget intressant att fäst ögonen på. Däremot är sträckorna runt Huskvarna och Gränna rena njutningen med Vättern som sträcker ut sig i många kilometer. Jag älskar vatten!

Vi mötte upp Elin utanför den gamla lägenheten. Hon hämtade nycklarna och körde till den nya lägenheten. Den är så fin! En hyresrätt som byggdes för 12 år sedan, men som är otroligt fräsch och känns ny. Det är en tvåa med ett rymligt sovrum som har 3 garderober, ett kök som är genomtänkt och till och med har diskmaskin. Badrummet är underbart! Betydligt större än det vi har med duschkabin, tvättmaskin och tumlare. Mycket vitt med trä i köket och grå detaljer i badrummet. Dessutom har hon en riktig balkong. Lägenheten i Rönninge hade bara en fransk balkong (det jag kallar fusk-balkong) och hos ex-sambon finns varken eller. Nu har hon till och med en garageplats och kommer att köra upp för körkort i juli. Det är en enorm lättnad att veta att hon nu får en högre levnadsstandard och lugn & ro tillsammans med Siri.

Elin behövde äta (hon är nästan läskig när blodsockret sjunker…) och gick och köpte mackor. Pär och jag monterade ihop sängen som blivit levererad dagen innan tillsammans med soffa, tv-bänk och soffbord. Efter det hämtade Elin och Pär resten från gamla lägenheten medan jag stannade kvar och började packa upp. När klockan var halv 18 kroknade vi. Pär och jag checkade in på Statt, duschade, bytte kläder och så gick vi 3 till Casablanca och åt middag. Natten innan sov jag bara 6 timmar och jag var så trött att jag satt som en påse nötter och var inte hungrig, men efter 2/3 av en Calzone återvände livsandarna. Elin och jag gick till Hemmakväll och köpte godis och sen tog hon och Pär itu med att montera ihop soffan. Jag fortsatte packa upp och dona med lite av varje. När vi gick tillbaka till hotellet hade jag ont i hela kroppen och gick lika fort som en ledbruten 80-åring. Det var ljuvligt att få ligga ned sträcka ut kroppen efter bilåkningen och kånkandet.

På lördagen åt vi frukost på hotellet tillsammans med Elin och lade upp strategin för resten av dagen. Vi var inställda på att hinna med så mycket som möjligt nu när vi var där och kunde hjälpa till och släpa och dona. Elin och Pär åkte till och köpte det nästan viktigaste: en ny tv och en dammsugare. Vi skulle inte ha fått plats i bilen alla 3 med tv:n så jag stannade i lägenheten, lyssnade på ljudbok och tog itu med att vika ihop med kartongerna. Herregud såna drivor av packmaterial det blir!!! Sedan åkte vi runt till diverse affärer, så Elin kunde köpa allt sånt man behöver för att få vardagen att fungera. Vi åt lunch på Max i Kristianstad medan bilen laddades. Vi hjälptes åt att få upp gardinstång och mäta hur mycket av gardinerna hon köpt som måste kortas. Elin och jag gick till ICA för att handla mat och medan Pär monterade ihop soffbord, stegpall och tv-bänk. Elin är samma sorts optimist som Pär när det handlar om hur mycket som ryms i en kasse. Vi hade med oss en mellanstor Coop-kasse, men behövde köpa även en papp-kasse och en plastkasse och det blev tungt. Det blev många stopp för vila på vägen hem, men jag fick se hennes närmaste omgivningar. Elin och Pär slogs med tv-bänken när hylla och lådor skulle på plats och jag fållade gardinerna med snabbfåll. Det blev inte så väldans snyggt, men Elin blev nöjd. Middagen hämtade vi från Wok-house. Sedan blev det ett sista ryck och så avslutade vi dagen med att se säsongsavslutningen på ”Bäst i test”. Elin har pratat mycket om det programmet och det är mycket roligare än det låter och just det här avsnittet blev extra roligt eftersom vi var så trötta! Sedan gick luften ur oss allihop så att det nästan hördes. Vi kramades och pussades och sade hej då för den här gången. Elin behövde vila på söndagen och vi ville komma iväg tidigt. Jag tog en snabbdusch och borstade tänderna och under tiden hade Pär somnat.

Hela helgen visade sig bli ett enda långt fys-pass och det känns fortfarande i kroppen, men jag känner att styrketräningen har effekt för även om jag blev trött i kroppen i fredags, så kände jag inte av det på lördagen. Pär kommer att åka ned till Hässleholm om 4 veckor och då får de fixa köksmöbler och någon form av hyllsystem och inredning till garderoberna.

Vaccinmotståndare

Jag har sett dokumentären ”Vaccinkrigarna” på svt.play i 3 avsnitt. Journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson antog falska identiteter och fick möjlighet att följa vaccinkrigarna under 1,5 år. Linda Karlström är en frontfigur i Sverige och har stort inflytande bland de vaccin-skeptiska. I USA intervjuade de Pamela Tommy som är en av skaparna bakom filmerna ”Vaxxed” och ”Vaxxed 2”. Det är aldrig fel att ifrågasätta och att vara skeptisk, att inte svälja allt man blir matad med, men jag undrar alltid varför och var det börjar. När det gäller vaccinmotståndet finns det en enda person som ligger bakom allt nämligen den engelska före detta läkaren Andrew Wakefield. Det faktum att det handlar om en läkare kan tolkas på 2 sätt: att det faktiskt är en hälsorisk att vaccinera sitt barn eller att han är ute och cyklar så till den grad att han är farlig. Det är det senare som visat sig stämma. Han är tarmspecialist och 1995 fick han ett brev från en mamma vars son blivit autistisk efter en vaccination med antibiotika mot inflammationer i tarmen (om jag minns rätt). Andrew Wakefield var först tveksam om hur han kunde hjälpa henne, men han började undersöka om det fanns ett samband. Han gjorde en studie där 12 barn deltog och publicerade sedan slutsatser som visade på att det fanns ett tydligt samband mellan vaccin och autism. En studie med endast 12 barn är inget tillräckligt underlag för någonting, men han presenterade resultatet som fakta. Efter några år blev han åtalad och blev av med läkarlegitimationen och kände sig tvingad att flytta till USA. Hans ovetenskapliga fakta fick ett enormt genomslag, men det berodde till stor del på att han tog sig tid att lyssna på alla oroliga mammor (det är en märklig men tydlig betoning på mammorna i hela dokumentären och i antivaxxrörelsen) som inte hade någon vetenskaplig utbildning, men som kände att något skorrade. Att inte bli lyssnad på av en läkare har jag upplevt många gånger och det är bara när jag har gått i terapi som det är tillåtet att ta magkänslan som något trovärdigt. Det har blivit allt tydligare att hela antivaxx-rörelsen baseras på just berättelser, tragedier och inte fakta. När någon ställer en kritisk fråga till en anitvaxxare ifrågasätter man deras berättelse och deras sorg. ”Antingen förstår du det eller inte.” svarade Pamela Tommy på just en sådan fråga.

Linda Karlström kommer från Österbotten, hon har en examen i ekonomi, är debattör och mamma till 5 barn varav endast det första har vaccinerats. När hennes första barn vaccinerades mot TBC uppstod en knöl på hennes bröstkorg och den befarades vara cancer. Det visades sig sedan att det handlade om en väldigt ovanlig biverkning av just TBC-vaccinet. Efter att ha fått en skrämselhicka de luxe gick hon ut på nätet och började forska. Hon hittade det hon sökte efter: vaccin var farligt. Hon beskriver det som att någon ryckte undan mattan från under hennes fötter och hon sedan slog i huvudet och vaknade ur sin Törnrosasömn. Hon bjöd in vänner och grannar till ett möte i sitt hem och sedan växte intresset, så att hon numera turnerar med sin föreläsning. Materialet till föreläsningarna består av diverse litteratur som vaccinmotståndare har skrivit och ovetenskapliga web-sidor. Även om hon också är ute och cyklar är hon väldigt skicklig på det hon gör. Hon presenterar och väver in det hon har hittat på ett sätt som får åhörarna att tro på det hon säger, hon framställer det som fakta, men det farliga är att hon själv anser att det är fakta.

På 1950,-60 och -70-talen lades skulden för autism på mammorna. De hade problem med att anknyta till sina barn, de var känslokalla och kallades för ”kylskåpsmammor”. I filmen om Temple Grandin framgår just detta. Trots att Temple Grandins mamma hade en universitetsutbildning ville läkaren tala med hennes man trots att han hade lämnat dem när dotterns sjukdom blev tydlig. På den tiden hade de ingenstans att vända sig. Numera vet man att orsaken till autism är en komplex neurologisk anomali, den har ingenting att göra med anknytning och den har ingenting att göra med vaccin. I slutet av 1990-talet gjordes en studie i Finland på 2 miljoner vaccinerade barn och inte ett enda av dem fick autism. 2 miljoner är ett rejälare underlag än Andrew Wakefields 12.

Jag säger ofta att dagens ungdom är historielösa. De tar väldigt mycket i vårt samhälle för givet, men vi behöver bara gå tillbaka 100 år för att kunna läsa om hur kvinnor kämpade för och fick rösträtt i Sverige, hur folkhemmet byggdes upp, hur man byggde 1 miljon lägenheter för att så många som möjligt skulle få egen toalett, centralvärme och varmt vatten. Sedan kom p-pillret, rätten till fri abort, mer jämlika löner (även om vi fortfarande har en bit kvar), arbetslagstiftning och föräldraledighet. Något nästan ännu viktigare som glöms bort är hur vi har utrotat flera dödliga sjukdomar. Mässlingen har spridit sig i pandemiska utbrott med miljoner döda. Polion som också skördade många offer och som ännu oftare lämnade permanenta handikapp är utrotad i västvärlden, men i t.ex. Indien finns den fortfarande. Röda hund som kan leda till sterilitet och kan bli riktigt allvarlig om man smittas som vuxen slipper vi bekymra oss om. Spanska sjukan som slog till hårt strax efter första världskriget slutade skördade fler offer än digerdöden. Dagens vaccinmotståndare är historielösa. De senaste åren har antalet vaccinerade barn sjunkit. Det handlar om MPR (mässling, polio, röda hund) trippelvaccinet som tas vid 1,5 års ålder och till följd av det har flera utbrott av mässling härjat t.ex. i Berlin 2015 och på Samoa 2018 där flera tusen insjuknade och 83 dog och de flesta var barn under 5 år. Det fanns ett tydligt samband mellan vaccinskrämsel och mässlingsutbrottet på Samoa. 2 små barn dog natten efter att ha vaccinerats. Obduktionen visade att vaccinets blandats med muskelavslappnande medicin, så barnen dog av läkemedelsförgiftning. De 2 ansvariga sköterskorna dömdes till fängelse. Efter det sjönk antalet vaccinationer drastiskt och när mässlingen bröt ut var katastrofen ett faktum. Lena Karlström hävdar att den här sortens pandemier bara sker i u-länder, men Tyskland är väl inte ett u-land? En influerare från Australien (orkar inte ens leta efter hennes namn) anser att mässling är en vanlig sjukdom som kan behandlas i hemmet och att så många dog på Samoa berodde på dålig sjukvård och dålig kost med en stor del processad mat. Vilket förakt! Hon hade inte dåligt samvete över att sprida farlig, felaktig information. En av Vaxxed-anhängarna i USA hävdar att 1. mässling är inte dödligt och 2. mässling är ingen riktig sjukdom. Visste ni att mässling är luftburet till skillnad från Covid-19? Det smittar genom luften. När en smittad person lämnat ett rum hänger smittan kvar i 2 timmar!! Det kan föra med sig att en enda person kan smitta 9 andra inom loppet av timmar. I nuläget har mässlingsvaccinet räddat ca 23 miljoner liv.

Dokumentären var skickligt upplagd. Del 1 tog upp att vaccinmotståndet ökade och hur journalisterna gick till väga för att få insyn. Del 2 handlade till stor del om Andrew Wakefield som de fick följa och intervjua. I den tredje och sista delen avslöjade de att de var från SVT och att de inte tillhör vaccinmotståndarna. Reaktionerna var övervägande negativa. Förutom att de nästlat sig in hade de även filmat när Linda Karlström trodde att kameran var avstängd och då anförtroddes dem att hon trodde på en organisation som heter New world order. En liten grupp av världens rikaste som kontrollerar allt och dessutom vill hålla befolkningsmängden i schack. Enligt dem är barn mindre värda och kan offras genom dödliga vacciner. Pang! Där gick hennes trovärdighet ned på minus om den över huvud taget varit över nollan. Hon visade sig vara en konspirationsdåre. Hon hade sett en 4 timmar lång film som bevisade att förintelsen var påhittad. Bland annat hävdar hon att gaskamrarna var för små och att det ju inte fanns någon öppning där frisk luft kunde komma in. Vad?? Gaskamrarna handlade om att beröva människorna syre. Hon kan gå med på att judar dödades, men inte så många som 6 miljoner. Dessutom vet ju alla att judarna kontrollerar allt från banker till filmindustrin. Den sortens uttalande som jag trodde försvunnit med andra världskriget. 9/11 har heller aldrig inträffat. Hm. Byggnaderna finns inte kvar, så det kanske handlar om varför de rasade. Linda Karlström tillsammans med Vaxxed-anhängarna hävdar förstås att utbrottet av corona-viruset är en stor bluff. En form av skrämseltaktik för att få människor att underkasta sig och för att minska jordens befolkning, men tydligen dog inte tillräckligt många, så Vaxxed-anhängarna kallar det hela för ett flopp. Behöver jag ens lägga till att vetenskapen är korrumperad och läkemedelsbolagen bara vill tjäna pengar? Bill Gates tillhör tydligen den där lilla maktgrupperingen bara för att han finansierat vaccin till Afrika (?).

Jag tycker att vaccinmotståndet är skrämmande! Det är alltid farligt när felaktiga fakta kombineras med åsikter och känslor. Det är tydligt att de inte vill diskutera eller argumentera och det är vanligt att personer med lite eller inget på fötterna gapar mer än de lyssnar. De är dumma i huvudet, men det är mer skrämmande när den sortens människor gaddar ihop sig än när intelligenta faktamottagliga människor gör det. Vi som vet att vaccin fungerar måste oxå höja rösterna för det fungerar inte att tiga ihjäl människor som är rädda. Rädda människor är inte rationella.

Naglar & hår

Jag klippte håret idag. Jag kallar det inte att ”klippa”längre utan att ta bort hår. Mitt hår växer i volym och omfång snarare än på längden. Det handlar mer om att snagga nacken (en av mina största svettpunkter) och att tunna ur. Trots att håret inte blir eller känns tungt, som riktigt långt hår kan kännas, så upplever jag ändå en lättnad viktmässigt. Jag har många hårstrån och de växer tätt och när de tas bort är det så himla skönt att kunna känna hur luften cirkulerar runt nacken även när det är kallt ute. Jag brukade klippa mig var 8:e vecka och de 2 sista veckorna utgjorde alltid en enda lång kamp mot ett oregerligt hår tills jag för ett knappt år sedan kom på att jag kan klippa mig var 6:e vecka. Då slipper jag ju de 2 plågsamma veckorna! Duh!! Mina största snilleblixtar handlar alltid om enkla och självklara saker. Så enkla och självklara att jag blir förbannad på mig själv och på mina närmaste eftersom de inte har hjälpt mig att komma fram till de geniala förändringarna. En annan snilleblixt var när jag tröttnade på att teet i kannan alltid blev för starkt, så jag kortade ned dragningstiden. Då säger Elin att hon alltid har undrat varför jag låter teet dra så länge. MEH! Jag brukar trösta mig med att ”Bättre sent än aldrig!” och ”Jag skulle förmodligen inte ha varit mottaglig för just den förändringen tidigare.”.

Jag har tagit kosttillskotten Hyaluronsyra och Collagen i flera månader nu. Det är i första hand för mina fingernaglar som delar sig på tvären det vill säga in mot nageln, inte att de skivar sig. Det kan göra ont, de fastnar lätt i tyger och går sönder ännu mer och jag har varit tvungen att klippa ned dem så långt det bara är möjligt utan att klippa i själva fingertoppen och ibland skyddat dem med plåster. Jag har googlat och provat flera andra tillskott som zink och magnesium utan någon förbättring och jag minns faktiskt inte hur jag hittade de jag använder nu. Jag köper alltid från Svensk hälsokost, så jag snokade nog runt där. Kosttillskott behöver få tid på sig och jag tänkte inte så mycket på det. Jag höll inte andan och väntade så att säga. Efter ungefär 2 månader behövde jag inte längre klippa ned de naglar som varit som skörast. De växte ihop lite i taget och det behövdes inte mer än filning. De är inte helt återställda, det måste jag medge, men det går åt rätt håll och de övriga naglarna är starkare. Jag har återupptäckt nagellackning något jag gjorde varje vecka för …. ja, många år sedan. Intresse och tålamod försvann. Jag tycker om fina naglar. Inte långa, men välvårdade. Det finns en oväntad fördel och det är att lacket på sätt och vis håller ihop nageln och dessutom blir jag försiktigare eftersom jag inte vill att lacket ska förstöras och det, i sin tur, ger nageln lugn och ro att få växa ihop. Smart, eller hur? De här 2 kosttillskotten förde med sig 2 bonusar som jag inte hade räknat med och som kom så försiktigt att det tog längre än 2 månader att märka. Min hy är lenare. I flera år har jag haft en torr, småknottrig zon i pannan som varken skrubb, ansiktsmasker eller lotioner har rått på. Den har gett en ofräsch känsla trots att den inte synts. Nu är den borta! Håret är mjukare. Knäckebrödsknastret i knäna har försvunnit! Förut kunde jag inte smyga på folk ifall jag behövde gå i trappor. Jag har inte ont i vare sig knän eller höfter heller. Jag rekommenderar Hyaluronsyran och Collagenet!

Är jorden verkligen rund?

Mitt svar är ja, det är den och det behöver inte ifrågasättas. Däremot tycker jag om att få veta mer om de som inte är lika övertygade som jag. Det verkar inte finnas någon som tvekar, som ligger mitt emellan, som säger att de behöver mer fakta för att kunna bestämma sig utan här är det antingen eller som gäller. Jag såg en dokumentär på Netflix, ”Behind the curve” från 2017 och då var platt-jord-rörelsen 2 år gammal. I USA vill säga. Jag googlade lite, men hittade ingenting om att det finns anhängare i Europa. Den så kallade grundaren heter Mark Sargent och om jag har fattat det rätt tröskade han sig igenom varenda konspirationsteori som finns (varför?) och till slut fanns det endast den som handlade om jordens runda eller platta form kvar. Han var inte den första som fått för sig att ifrågasätta vetenskapliga fakta, så det fanns redan en del material att gå igenom. Skillnaden var att han blev så tagen av det han hittade att han gjorde en video på YouTube. Enligt honom och hans anhängare är jorden platt med nordpolen i centrum och sydpolen är en gigantisk isvägg längs med kanten. Jorden täcks av en kupol och solen, månen och planeterna befinner sig bara några hundra kilometer upp. Gravitationen förklarar de med att den platta jorden rör sig uppåt i en sådan hasighet att vi hålls på plats på grund av trycket ungefär som en supersnabb hiss som rör sig uppåt. Platt-jord-nissarna har varit tvungna att hitta på nya banor för solen och månen för att förklara dygn och årstider. De anpassar helt enkelt fakta efter sin övertygelse. Deras förklaring till satellitbilderna och jorduppgången som astronauterna tog från månen är att det är en gigantisk bluff från NASA:s sida. Satelliterna hänger i ballonger. Alla som arbetar för NASA är mutade. Visste ni att förkortningen NASA är väldigt likt det arabiska ordet ”nashab” som betyder att lura (enligt en av anhängarna)? Jag trodde inte att amerikaner hade tilltro till något som är arabiskt… 2017 ordnades en internationell konferens, så det finns väl några likasinnade utanför USA och det var en kvinna som frågade Mark Sargent om de inte ska försöka få sponsorer som kan ordna en resa till, bokstavligen, jordens ände? Det var tydligen på g. DEN expeditionen vill jag se resultatet av! Det är samma frågeställning när de som var övertygade om att världen skulle gå under 2012-12-12 och sedan vaknade dagen efter utan att något hade förändrats. Vad tänkte de då? Att de tagit fel på datum? Jag funderar på ekvatorn. Den finns väl inte om jorden är platt? Hur förklarar de då att kontinenter som Sydamerika, Afrika och Australien har omvända årstider? Varför har de höst nu när påsken firas och vårvärme till jul?

Det går inte att avfärda platt-jord-anhängare som foliehattar. Det är inte så enkelt. Många är högutbildade och kan en hel del om beräkningar, teknik och experiment. De vill ha på fötterna som vilka forskare som helst. I slutet av dokumentären genomfördes ett experiment som gick ut på att bevisa att jordytan inte kröker sig. En knappt 7 km lång platt sträcka med 3 kontrollpunkter på jämna avstånd. En laserstråle på en viss höjd. Om jorden är platt träffas den sista kontrollpunkten på samma höjd som de 2 första. Filmen avslutades med att han som utförde experimentet mumlade: ”Intressant…”. Han hoppade inte jämfota och skrek ”Vi har rätt!!” Intressant, eller hur?

Förhållanden

Att leva med en annan människa är inte alltid så lajbans. Inte ens när du har valt själv. Inte ens när du älskar personen. I augusti har Pär och jag levt tillsammans i 32 år år och varit gifta i 30, så om jag låter mästrande och stöddig tycker jag att jag har goda belägg för det. Det finns mycket som har påverkat min syn på hur ett bra äktenskap ska vara och en del har jag fått med mig hemifrån. Det som har påverkat mig mest är det som mina föräldrar inte gjorde: de pratade inte med varann. Det var det intrycket jag fick. Jag hörde dem aldrig göra det. Inte med mig heller. Inte om det som var angeläget. Jag är 57 år nu och det känns fortfarande inte bra att erkänna att jag inte visste något om mamma eller pappa. Jag visste att mamma kom från södra Sverige och att hon inte trivdes i Kiruna. Hon röstade socialdemokratiskt, men jag vet inte varför. Hon trodde på gud, men antydde att det var för privat att prata om. Pappa röstade på dåvarande Folkpartiet (dagens Liberala) mycket på grund av att han ägde en fastighet och en del skog och därför inte var en anhängare av skatter. Inget mer. Barn är ofta frågvisa, men det är när det uppmuntras. Mina föräldrar bjöd inte in till det. Med det i bagaget bestämde jag mig för att prata, att kommunicera med Pär och så småningom Elin. Det är ingenting som fungerade direkt. Vi har tränat på det. I början skrev jag dagbok och ibland fick Pär läsa eftersom jag tyckte att det var lättare. Med tanke på att jag aldrig varit pratsam av mig, så växte Elin upp med en babblande mamma. Enkelt småprat när hon var en baby till konkreta samtal ju äldre hon blev. Hon har vuxit upp med föräldrar som pratar med varandra och med henne. Hon har vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop trots flera och ibland långa perioder när det varit jäkligt tufft. Det har hon tagit med sig i sina förhållanden. Även det senaste som varade i drygt 3 år och som nu är slut sedan en dryg månad.

Hennes sambo har oxå vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop genom flera kriser, men de valde en helt annan taktik. Mamman är extrovert extra allt medan pappan är introvert extra allt. Så länge hon är med i rummet hålls samtalet igång och när hon går faller det platt. När hon är missnöjd med någonting använder hon utestängningsmetoden. Hon talar inte om vad som är fel eller varför och när det sedan har gått över talar hon inte om varför. Pappan är tystlåten och passiv när det gäller det mesta. Hur 17 har de lyckats förbli gifta i över 30 år?! Det är det här som Elins sambo tog med sig i deras förhållande.

Vi gillade honom från början. Han är gullig och väluppfostrad, generös och rolig. Han och Pär har mycket gemensamt genom intresset för programmering och teknik. Han hade flyttat hemifrån sedan flera år och bott långt från sina föräldrar och det tycker jag är viktigt med tanke på hur Elins tidigare pojkvänner har betett sig. Navelsträngen var klippt. Sambon har en lindrigare variant av Aspberger och det gör att han upplevs som fyrkantig med ett stort behov av rutiner. Han snappar inte alltid upp ironi och underförstådda sociala regler, men det har aldrig varit något problem. Han är lätt att umgås med. Det som har varit knepigt är att han är glutenintolerant. Nu har jag lärt mig att det finns gluten i nästan allt från gelégodisar till teriayaki-sås. Det är på den nivån att när han beställer glutenfri pizza kan de inte dela den med en pizzakniv som använts till vanliga pizzor. Vi har ofta fått fråga vad han kan äta när vi bjudit dem på middag. Man lär så länge man lever.

När Elin och han träffades bodde han i andra hand i en etta inte större än en rejäl garderob och till en hyra som skulle ha kunnat få lägenhetsägaren åtalad. Han flyttade in hos Elin. Det var när han kom in på utbildningen i programmering som det började knaka. Något som påverkar Pärs och mina åsikter om det hela är att vi inte har haft tillgång till båda sidorna av myntet, så att säga. Sambon är privat av sig och har aldrig tyckt att de ska ventilera sina problem med andra, varken med hans föräldrar eller oss. Det har lett till att vi har tagit Elins parti till 100% för hon har vänt sig till oss. Hon är van vid att kommunicera, hon behöver det. När han flyttade till Hässleholm i juli 2020 dröjde det inte länge innan han började pressa henne till att flytta dit eftersom han inte tyckte om eller trodde på distansförhållanden. Han gav henne 6 månader att bestämma sig. När Elin, Pär och jag var på Öland den julen tillbringade hon en hel del tid med att tjafsa med honom i telefon. Sommaren 2021 tillbringade Elin semestern hos honom och de fick möjlighet att umgås en längre sammanhängande period än de enstaka helger som de fick under första 6 månaderna av året. Till slut fick sambon som han ville för det är så jag ser det. Han har inte gett så mycket tillbaka. Hon sa upp sig, fixade nytt jobb, packade ihop och flyttade till honom. Vi kom efter med ett lass. De förlovade sig. Sedan klippte hon banden till Rönninge helt genom att sälja sin Lilla Pärla, sin första lägenhet som hon trivts så bra i. Kan ni föreställa er hur trött hon var efter så många förändringar? Dessutom var förskolan hon bytte till ett skitställe och hon blev tvungen att byta jobb igen. Hon ville att de skulle leta efter en ny lägenhet som kunde vara deras från början i stället för att hon har ”flyttat in” hos homom (och han inte var pigg på inredningsförändringar), men han hade inget intresse av det. Han började klaga på att hon alltid var trött. Han ville ”ha mer glädje i sitt liv”. Han ville ha tillbaka pirret som funnits i början. Han visade sig vara handlingsförlamad på samma sätt som sin pappa. Han behöver att Elin ger direkta order om att städa eller tvätta eller en sån skitsak som att lägga en kastrull som det kokats ris i i blöt. Han surar på samma sätt som hans mamma gör. Han har visat att han kan vara elak. När han hade gjort kaffe frågade Elin om hon kunde få en mugg. ”Det finns i köket. Du kan hämta själv nu när vi gjort slut.” Läget just nu är att hon sover på en madrass i köket tillsammans med Siri. Siri brukar vara instängd där på nätterna eftersom hon har en tendens att röja när andra vill sova. Det är inte trevligt för henne att komma hem efter en arbetsdag med stojiga blöjnissar och mötas av matrester och odiskat porslin i det som numera är hennes sovrum. Pär och jag var i Hässleholm helgen när Elin fyllde år och vi passade på att fira min födelsedag oxå. På fredagskvällen åt vi middag på Casablanca tillsammans med hans föräldrar. Maten var av hög kvalitet som varje gång vi har varit där, men hans mamma är som ett svart hål som drar till sig energi och tömmer mitt batteri på nolltid. Väldigt trevlig, men tröttande. På lördagen åkte vi till Emporia i Malmö som visade sig vara förlagan till Mall of Scandinavia i Solna. Vi hade en väldigt trevlig dag och avslutade den hemma hos Elin och sambon med hämtmat från Wok House. Nästa dag åkte vi hem och så fick vi veta att de hade gjort slut. Häpp. Det var väl ingen överraskning direkt, men det som störde mig och som gjorde mig förbannad i stället för ledsen var att de visat upp en fasad på hans initiativ eftersom vi ju visste hur de hade det. Jag kände mig lurad. Det är tråkigt att han inte har större förtroende för oss än så. Vi var inte där för att bli underhållna. Vi var där för att Elin fyllde år och för att vi ville vara där.

Trots allt känslomässigt stök trivs dem i varandras sällskap, så en kort period hade de det riktigt bra tills Elin kom hem från jobbet och berättade att en kollega sagt – på skämt! – att hon kände en kille som var singel nu när Elin oxå var det. Sambon blev så jävla sur att han inte pratade med henne på flera dagar. Varför? Förväntar han sig att hon ska vänta på att han ska upptäcka att det här med att vara särbo faktiskt är en bra idé? Det är ännu en alternativ som han absolut inte kan tänka sig. Att komma hem efter en arbetsdag ska vara vilsamt, det ska vara en möjlighet att andas och slappna av. Det är 16 dagar kvar tills hon får nycklarna till nya lägenheten. Både hon och vi är otroligt otåliga. Imorgon, skärtorsdag, åker hon till Öland tillsammans med Siri. Där finns hennes pappa, kaminen och en möjlighet att sova så mycket hon behöver. Hon kommer hit nästa vecka när Pär fyller år och veckan efter det åker vi ned och hjälper henne att flytta. Sambon kommer inte att vara närvarande. Han har sagt till mig att han tycker om att jag är ärlig och rak, men jag tror inte att han skulle uppskatta den sidan hos mig om vi träffades.

Ett handskrivet brev

Igår fick Pär och jag ett handskrivet brev adresserat till ”Familjen Sundbäck”, levererat av Postnord och med ett frimärke på. Hur ofta händer det?! Jag blev väldigt nyfiken! Pär öppnade det, ögnade snabbt igenom det och släppte det som om det bitit honom. Brevet kom från Jehovas vittnen. Det var skrivet på ett vanligt randat ark i C5-format och på båda sidorna. När jag höll upp det mot ljuset fick jag intrycket att det faktiskt var handskrivet. Det handlade om att Jehovas vittnen har fått en web-sida som kan läsas på 1052 olika språk. Imponerande! Skribenten hoppades att vi ville besöka sidan och få möjlighet att ta del av allt bibeln kan lära oss om bl.a. Jesus död och uppståndelse (påsken är i faggorna). Det låg även en tunn broschyr i kuvertet. Jag har inte besökt deras sida eftersom jag inte är varken nyfiken eller intresserad, men jag funderar över 2 saker. Brevet är skrivet i jag-form, men undertecknat med Jehova Rikets sal i Tumba. Varför får vi ett fysiskt handskrivet brev med tips om en web-sida? De måste ha hittat oss i nåt register och sedan suttit ned, skrivit, förseglat, satt på frimärke samt lagt det i en brevlåda. En hängivenhet som är sällsynt idag. Kanske ökar chansen att mottagaren läser brevet i pur förvåning – som jag – i stället för att markera ett mail som skräppost om Jehova eller Jesus eller bibeln finns med i rubriken.

En skeptiker och en teknikdåre

I morgon åker Pär till Öland igen. Den här gången i första hand för att fira påsk med Elin som kommer dit på torsdag. Jag stannar hemma. Jag trivs fortfarande inte där även om jag har tillbringat 2 jular där (2020 och 2021) tillsammans med mina favoritpersoner, Elin och Pär. När Corona var i full sving 2020, så ställdes naturligtvis det vanliga julfirandet hos svärfar in och då föreslog Elin och Pär att vi skulle åka till Öland. Tvärmörkt och långt från alla virusar. Jag tvekade länge och jag hade ångest i ett par veckor innan. Merparten av mina Ölandsminnen är förknippade med Elins första år när jag mådde otroligt dåligt större delen av tiden och stekheta sommardagar när alla i Vårat Gäng var där samtidigt, 9 personer varav 3 barn. Gemensamma utflykter och, oftast, 3 gemensamma måltider om dagen. Nu när jag vet att jag är introvert ryser jag av fasa vid bara tanken och jag förstår inte att jag pallade över huvud taget, men då fanns det inte på kartan att jag inte skulle med. Julen 2020 blev väldigt, väldigt mysig! Jag konfronterade mina ångestminnen och överlevde. Vi 3 och Siri. Julen 2021 blev oxå lyckad. När vi kommer dit i december är stugan helt utkyld och det tar tid att få upp värmen i elementen. Det finns en kamin som Elin och Pär eldar i non stop och som jag inte tycker om. Som värmekälla är den en fis i rymden eftersom man är tvungen att sitta nära och ändå blir bara framsidan varm. Röklukten som sätter sig i precis allt! Min väska stod i en stängd garderob i ena sovrummet med stängd dörr och ändå luktar den av rök när jag tar fram den flera månader senare! Sen är det ju inte världens miljövänligaste uppvärmning heller. Varje gång Pär kommer hem från Öland följer rökoset med som en oinbjuden gäst.

När vi var där i julas var Elin dårförkyld. Hon hade en bokad tågbiljett tillbaka till Hässleholm, men det var ingen lysande idé att hon skulle åka tåg med feber och snorig näsa, så vi lade om planerna och körde henne hem den 27 december. Vi bodde på Statt som vi brukar göra. Tisdag den 28:e åkte vi hemåt redan vid 8. Det var i alla fall våra planer. Bilen startade inte. En Volkswagen iD4. Det är just där och då som vi fick 2 valmöjligheter: ringa verkstaden och få en hyrbil för att ta oss hem eller försöka få bilen att starta. Pär valde det senare. Jag är överlag teknikskeptisk medan han är tekniknyfiken en teknikdåre. För att förenkla anledningen till att bilen inte startade hävdade den att sladden satt kopplad till en laddare. Efter kanske 10 minuter av svärande och tryckande på skärmen gick bilen igång och vi kom iväg. Frid och fröjd. Vi kom fram till en Cirkle K, jag minns inte vilken och laddade batteriet. När det var klart var klockan halv 10. Bilen startade inte. Samma felmeddelande. Pär fick igång den efter ännu en omgång svärande och tryckande på skärmen. Vi fortsatte och planerade nästa laddstopp till Cirkle K i Mantorp. 2 timmar senare kommer vi fram till korsningen vid motorvägen i Mantorp. Man måste köra över den för att komma till avfarten upp till Circle K. Pär saktar in för att lämna företräde och sedan lägger bilen av igen. Där blir vi stående. Trafiken rör sig på motorvägen. Några bilar bakom oss får köra förbi. Den här gången blir Pär riktigt förbannad. Jag känner mig hjälplös och förblir tyst. Plötsligt vaknar motorn igen och vi rullar kanske 50 meter innan den stannar igen. Nu står vi mitt i en korsning på en 2-filig motorväg. Pär sitter hukad över ratten och försöker samma manövrar som tidigare utan att något händer. När jag tittar åt vänster, över hans rygg, ser jag en Scania-lastbil komma. Den kommer närmare och närmare. Fronten på en sådan hytt är dryga 2 meter. ”Vi kommer att dö.” var min första tanke. Sedan ”Om vi blir påkörda vill jag inte överleva om Pär inte gör det.”. Vi har pratat mycket om det här efteråt och han blev litet skakad när jag förklarade hur jag upplevde det eftersom han inte sett lastbilen komma. Chauffören lyckades stanna med god marginal. Jag klev ur och vevade med båda armarna. Han klev ur och frågade om han kunde hjälpa, men eftersom det är en elbil är det inte många som kan hjälpa. Den hade låst sig fullständigt. Det gick inte att lossa handbromsen för att få möjlighet att skjuta på. Chauffören kunde manövrera förbi oss. Vi hade fastnat i en ena filen vilket innebar att vi åtminstone inte stoppade upp trafiken i södergående. Pär hade gått en bit bort för att ringa om hjälp. Jag vankade omkring och gjorde mig synlig för att ingen annan skulle fastna. Ytterligare 2 stannade och frågade om de kunde hjälpa. Pär fick kontakt och blev lovad en bärgningsbil inom en halv timme. Vi plockade med oss det nödvändigaste och började gå mot Cirkle K. Då stannade ännu en bil och frågade om de kunde hjälpa till och vi fick skjuts den sista biten till macken. Det var en mulen dag med iskalla vindar och småsnö i luften. Efter ett toalettbesök började väntan på bärgningsbilen. Vid det här laget hade jag slutit mig. Jag kände mig stum. Jag frös inte. Jag var inte arg. Jag var inte hungrig eller törstig. Jag kände mig bara värdelös. Pär ringde flera samtal och gick sedan tillbaka till korsningen för att vara där när bärgningen kom. Det fanns fortfarande corona-restriktioner och macken är liten, så jag höll mig utomhus och vankade runt. Klockan hade passerat 13 när bärgningsbilen dumpade vår på parkeringen. Nästa steg var att få den till Linköping där närmaste verkstad fanns. Medan vi väntade på den transporten satt Pär i bilen och jag gick för mig själv i utkanten av långtradarparkeringen. Bärgningsbil 2 tog oss till Engströms, Volkswagens filial. Klockan var ca 14.15. Vi hade tydligen tur när vi fick tag i en hyrbil dagarna för nyårshelgen. Deras sista. 45 minuter senare kunde vi tömma bilen på alla ägodelar och lyfta över dem till en dieseldriven, automatväxlad Volkswagen Passat och sedan. Åkte. Vi. Hem. Vi kom hem klockan 18, 3 timmar senare än beräknat, uppskakade och slutkörda. Jag packade upp, duschade, tog mitt täcke och mina kuddar och flyttade in i läsrummet. Jag lade mig strax efter 19 och sov skitdåligt.

Vilket var då felet på bilen? Inte var det motorproblem i alla fall. Programfel. Mjukvarukollaps. Den hade från start haft problem att ”tillgodogöra sig” programvaruuppdateringar. Min teknik-skeptisism har fått så mycket vatten på sin kvarn….

1. En elbil är inte en vanlig bil vilket innebär att när/om den lägger av kan ingen hjälpa dig. Varken bensindunkar, dragkrokar eller laddkablar fungerar.

2. En elbil har ingen instrumentbräda med knappar och rattar utan en pekskärm. Om du vill ställa in värmen eller välja radiokanal måste du dutta dig fram och om du, som Pär, har taskig blodcirkulation i fingrarna som gör att känsligheten minskar behöver du snarare dunka på skärmen.

3. Efter det vi råkade ut för har jag fått Pär att skriva under på att fixa varenda liten nödvändig inställning när det gäller allt från stolsvärme till färdplan innan han ens rullar ut från carporten. Att ha en pekskärm i bilen är det mest trafikfarliga som teknikdårarna har hittat på!!!

4. Att utveckla en bil som är som en dator på hjul är sinnessjukt och gör att en stor del av befolkningen inte har en chans att lära sig hur den fungerar. Man ska inte behöva vara en teknikdåre eller högutbildad programmerare för att kunna köra sin bil eller förstå vad som är fel.

Det finns 3 positiva saker med vår elbil: den är tystgående, den är miljövänlig och den har väldigt bekväma säten för långa färder.

Vi fick tillbaka bilen efter ungefär 2 veckor, så Pär fick köra till Linköping och hämta den och lämna tillbaka hyrbilen. Det dröjde längre än så innan jag satte mig i den igen. Vi åkte till Hässleholm i början av mars för att fira Elins och min födelsedag. Det innebar att jag fick möjlighet att se den där korsningen igen, men utan att bilen stannade. Det gick problemfritt båda vägarna.

Konsten att samtala

Nu när Elin bor i Hässleholm blir det en del bilåkande. Vi har elbil numera och därför behövs bilen laddas mellan en halv till 1 timme vid 2 tillfällen. Det tar ungefär 7 timmar att åka till Hässleholm. De senaste gångerna vi har bilat har vi inte haft vare sig musik, radio eller ljudbok. Vi har vilat i tystnaden (och med en elbil är det verkligen tyst; vi sssssusar fram). Vi sitter i egna tankar och tack vare att vi känner varandra så bra vid det här laget blir det inte ett dugg konstigt att någon av oss slänger fram något helt slumpmässigt. Det kan handla om en rovfågel som sitter på staketet vid vägbanan eller om dåren Putin. Det kan handla om böcker eller Lego-byggande (Pär har just nu dille på Star Wars-modeller). Barnuppfostran eller förhållanden. Kläder eller planerna på att köpa nya sängar. Allt och ingenting. Inga frågor är för dumma. Alla åsikter kan framföras. Alla känslor är tillåtna. Vi samtalar helt enkelt. Det är en konst som är på utdöende. När en familj med till exempel 2 vuxna och 2 barn är på bilfärd sitter ofta ungarna med näsan i någon form av skärm för gud förbjude att de skulle behöva ha tråkigt. Den som inte kör sitter med näsan i mobilen. De gånger något sägs är det kopplat till det som dykt upp skärmarna att. Tystnaden är inte vilsam eller ett tecken på funderingar. Det är möjligt att jag är kategorisk, men det står jag för. Det skrivs spaltmeter om vilka effekter mycket skärmtid har. Hemma hos Pär och mig råder mobilförbud medan vi äter. Tyvärr, har Pär en armbandsklocka som är kopplad till mobilen, så även om han sätter mobilen i flygläge burrar klockan till när något meddelande har kommit och han kan inte låta bli att slänga ett öga på skärmen. En reflex. Något jag tycker är viktigt med mobilfria måltider är att kunna spåna, att kunna diskutera utan att genast googla fram fakta. Det är oxå ett sätt att hålla igång språket och förmågan att kunna uttrycka sig. Grundbulten i alla former av relationer är kommunikation och att samtala. Vi ska ha en middag när Pär fyller år om några veckor. Nu när corona är över kan vi bjuda in de närmaste och då tänker jag kräva att mobilerna läggs undan. Så det så!