Aborter

Jag har sett dokumentären “The Janes” från 2022 på HBOMax som handlar om en grupp kvinnor som mellan åren 1968-73 hjälpte 11.000 kvinnor att få olaglig abort. I Chicago, USA som var det starkaste katolska fästet utanför Europa. De var beundransvärda, modiga och framför allt medmänskliga och inte fördömande.

Redan när pessaret fanns var det tillgängligt endast för dem kvinnor som var gifta och det blev inte bättre när p-pillret kom. Var finns logiken i att en gift kvinna skulle behöva preventivmedel när syftet, på den tiden, var att hålla kärnfamiljen vid liv och skaffa många barn? Moralisterna var rädda för att ogifta kvinnor skulle bli lösaktiga om de fick p-piller, men även om de blev det, så skulle antalet oönskade barn och olagliga, ofta dödliga, aborter minska i antal vilket borde vara en fördel.

Gruppen blev avslöjad 1975 och samtliga kvinnor arresterades. De lyckades få en kvinnlig försvarsadvokat med mycket skinn på näsan som inte tog skit från någon av alla dessa män (mansdominansen var skrämmande på den tiden) och som utnyttjade att Roe vs. Wade närmade sig domslut. Hon förhalade processen. När domen i Roe vs. Wade ledde till att aborter legaliserades lades åtalen mot The Janes ned. Idag, 47 år senare, vill de bestämmande i USA riva upp allt och sparka tillbaka landet till vad som känns som medeltiden. Det värsta är att det är många kvinnor som håller med och ännu värre är att miss Roe tillhör den skaran. Jag har sagt det förr, men det kan sägas om och om igen: det skulle inte kunna hända i Sverige tack vare sekulariseringen.

Sjukvård 1954

“Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, “Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.