Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Upp, ut och iväg!

Jag visste det. Att jag skulle komma upp, ut & iväg endera dagen och idag var det endera dagen. Det var soligt, soligt med kalla vindar och bara 6 plusgrader – äntligen min sorts väder! Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var skönt! Kroppen var med på noterna och jag hade bra tempo – jag kände igen mig själv igen. Jag fick ont i ryggen och huvudet framåt kvällen, men det känns ok.

Ett mintgrönt hus med röda blad - effektfullt!
Ett mintgrönt hus med röda blad – effektfullt!

Det som verkligen bidrog till att jag kom iväg var att jag hade ett paket att hämta ut. Trots att det fanns på Bamses nere i centrum valde jag att knalla runt hela sjön för att hämta ut det plus att jag handlade på Konsum. Ett nytt smyckeskrin från en av mina favoritdesigners: Oilily. De använder mönster som inte är något för den räddhågsna som inte vill synas och Elin, som är en sån, har haft många åsikter om väskorna särskilt när jag har haft en av dem tillsammans med en mönstrad tunika. “Vad har vi sagt om att ha de där tillsammans?”, sa hon vid ett tillfälle. Fniss! Den första väskan köpte jag för 7 år sedan. Ett år senare var det dax igen: både ryggsäck och liten väska. Ytterligare ett år senare med “pinsam regelbundenhet” köpte jag den sista väskan från det märket. Det har gått 6,5 år och mitt väskbegär har faktiskt varit ganska svalt de senaste åren. Jag har mest gått hemma och har inte haft så stor användning av väskor (vad har det med nåt att göra?!) och det har varit bra för min plånbok. Hehe. Till saken! Jag har tröttnat på mina smycken och stuvat undan de flesta och jag är urleds på mitt stora smyckeskrin som jag har döpt till Fort Knox. Nu vill jag ha små, blanka silversmycken i ett litet smyckeskrin. Själva smyckena var inte svårt att få tag i nu när Guldfynd finns på nätet. Ett litet smyckeskrin utan Disneymotiv eller ballerinor som piruetterar när locket öppnas var lite knepigare att hitta, men så dök det upp på en sida som heter House of Hedda.

smyckeskrin

smyckeskrin-2

Insatsen med de små facken går förstås att lyfta ur. Oilily är mönstrad kvalitét och man får det man betalar för. Skrinet är lagom stort. De örhängen jag har valt att ha kvar (o-undanstuvade) ligger parvis i varsitt litet fack och jag behöver inte rafsa runt för att hitta dem jag är ute efter. Faktum är att rent färgmässigt, så passar det ihop med den nya färgskalan som råder i vardagsrummet. Fint som snus!

smyckeskrin-3

 

Avslöjad

Vilken är poängen med att avslöja en pseudonym? Nu har Elena Ferrante blivit avslöjad med följden att hennes Neapel-triologi kanske inte blir färdig. Hon ville vara anonym. Låt henne vara anonym! I våras recenserade jag “Min fantastiska väninna” för Bokus räkning och i samband med det läste jag att om man vill vara en publicerad författare kan man inte kräva anonymitet. Vilket svammel! De läsare som uppskattar Elena Ferrantes böcker klarar nog av att låta henne få vara ifred. Jag har svårt att tro att de slutar läsa det hon skriver för att hon inte vill ha kontakt med sina läsare. I detta mediakåta samhälle är det väl oerhört svårt att förstå att det finns de som inte gör allt för att synas.

 

Inaktiv och smärtfri

Det händer inte mycket nu. Jag har inte varit utanför dörren på en hel vecka. Varje kväll har jag lagt mig med föresatsen att promenera nästa dag, men jag kommer sällan ur sängen före halv 11. Jag har ingen lust att känna mig andfådd eller att få ont. Den här inaktiviteten är inte bra, men jag har varit smärtfri i flera dagar och det ger mersmak. Inte ens huvudvärk. Det ligger en förkylning och lurar och det är ganska bra att ha den att skylla på. Jag försöker att inte känna mig stressad eller pressad av det här för jag vet att det går över. Plötsligt en morgon orkar jag upp när larmet väcker mig klockan 8 och så kommer jag ut och iväg av bara farten.

 

“Måla om skiten då!”

Idag har jag endast gjort sånt jag har velat göra. Jag stängde av mobillarmet och somnade om eftersom jag inte hade nån lust att stiga upp klockan 8. Jag promenerade inte eftersom jag inte hade lust eller ork eller ville utsätta mig för ännu en nära-döden-upplevelse. Efter lunchen satt jag kvar och letade igenom Netflix utbud av filmer och serier. Min läs & te-stund blev 2 timmar och 20 minuter (läser “Blodsbunden” av Augustin Erba – mycket bra!) och inkluderade lördagsgodis. En bra bok + godis = himlen!

Pär och jag kör på enligt devisen “Måla om skiten då!” och det senaste föremålet som har bytt utseende är soffbordet. Det är ett bord som Pär hade när vi träffades för 26 år sedan och rent funktionsmässigt är det suveränt. Stadigt, rymligt, perfekt höjd och med en andra skiva under. Det har blivit slitet och det kändes väldigt trä-igt, furukänsla à la gillestuga. Vi har funderat länge och hit & dit på hur vi ska snygga till det. Att det behövde slipas kom vi inte ifrån, men skulle allt slipas? Eller bara den övre skivan? Eller båda skivorna, men inte benen? Skulle vi måla eller betsa? Kanske måla och betsa? Vilken färg?

Pär tror att han köpte på på IKEA för länge, länge sedan.
Pär tror att han köpte på på IKEA för länge, länge sedan.

Pär har slipat, betsat och oljat in båda skivorna. Jag har målat undersidan, kanterna och benen.

Valnötsfärgad bets och en olja som ger en hård yta. Svarta kanter och ben.
Valnötsfärgad bets och en olja som ger en hård yta. Svarta kanter och ben.

Det fanns en period i början av 2000-talet när många möbler gjordes i just den här färgkombinationen och jag älskade den redan då. Vi bryr inte särskilt mycket om vad som är modernt och inne och vi är väldigt nöjda med bordet.

Konsten att avslöja och att inte avslöja

Igår läste jag ut “Den hand som först höll min” av Maggie O’Farrell och det var den sortens bok som fick mig att sitta kvar med boken i händerna medan jag tittade på omslaget, läste titeln, läste om baksidestexten medan jag smälte upplevelsen. Den var bra. Mycket bra! Den var snyggt berättad och raffinerat upplagd.

Vi för följa Lexie Sinclair som i slutet av 1950-talet flyr till London där hon lever med sitt livs stora kärlek Innes Kent. Lexie och Innes lever och arbetar tillsammans. Det är ett intensivt liv, ett lyckligt liv. Vi får oxå följa Ted och Elina i nutid. De gör sitt bästa för att hantera sitt omkullkastade liv med en bebis och chockvågorna efter en oerhört dramatisk förlossning. Det är 2 helt skilda berättelser som visar sig ha en knutpunkt och utan att avslöja för mycket tog jag titeln – som är en direkt översättning från engelskan – till mig på ett helt annat sätt efter att jag hade läst ut boken; den innehåller mycket längtan och saknad.

Maggie O’Farrell är skicklig på det där med att avslöja det som förhöjer läslusten och samtidigt hålla inne med små detaljer som visar sig ha avgörande betydelse. Det är en balansgång, en avvägning som långt ifrån alla författare klarar av. Hon avslöjar tidigt in i handlingen att Lexie kommer att dö ung och sakta men säkert driver handlingen läsaren framåt tills det står klart att “Jäklar, nu händer det!”. Det avslöjandet förstör inte på något sätt, tycker jag. Hon lyckas oxå introducera karaktärer utan att presentera dem och utan att det blir konstigt för att längre fram ta med deras namn och lämna läsaren med tappad haka. Det finns humor oxå, mitt i all dramatik och den har en avväpnande effekt. Maggie O’Farrell har gett mig mersmak och nu ska jag leta efter fler av hennes böcker!

Halva Garnudden runt

Jag orkade inte med någon promenad i förmiddags utan sov till efter 10. Jag hade inte den rätta orken att träna med gummibanden efter lunch, men fick nästan panik av att tänka på att jag skulle bli sittande hela eftermiddagen. Jag gick ut efter lunch i stället. Plågade mig själv runt halva Garnudden och det tog 65 minuter. Bättre än ingenting!

Det är oktober om bara några dagar och det har jag svårt att ta in eftersom september har varit så varm, men träden har börjat byta om.
Det är oktober om bara några dagar och det har jag svårt att ta in eftersom september har varit så varm, men träden har börjat byta om.

Hos läkaren

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? –  spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta

Musräddning

Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.

Jag tycker att den här skylten är fin!
Jag tycker att den här skylten är fin!

På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: “Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…

mus

Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten “Send my love (to your new lover)”.