Månad: mars 2024

Det var av en slump jag hittade realityserien “Inkmaster” på TV6. Tatuerare. Jag vet egentligen inte varför jag fortsätter att se den för det finns så mycket som är dåligt. Det jag är intresserad av är när de tecknar motiven och så själva tatueringsprocessen, men det är en väldigt liten del av programmet.

Avsnitten är 60 minuter inklusive 2×9 minuter reklam (jag hinner göra massor under den tiden för jag sitter inte kvar och tittar på floderna av pinsamt dålig reklam). Eftersom den är amerikansk och de har många fler (men kortare?) reklamavbrott använder de “Coming up”-knepet för att man ska vilja fortsätta titta och då är det alltid en scen där deltagarna är i konflikt, gapar och kallar varandra idioter.

Det är 2 lag där lagledaren har många års erfarenhet och även fungerar som lärare. I varje avsnitt får deltagarna 6 timmar för att tatuera ett motiv inom en viss kategori. Jag antar att de s.k. (målar)dukarna får en gratis tatuering för att de ställer upp. I slutet är det som alltid, en tävlande som åker ut.

En tatuering är jäkligt permanent och jag undrar hur “dukarna” gör om de inte är nöjda med resultatet? Jag hoppas att de åtminstone får någon som kan rätta till den. Hur 17 klarar de av att skäras i 6 timmar i ett svep?! I verkligheten gör man inte så eftersom kroppen inte pallar det. Har de klippt bort eventuella pauser?

Det är en hård produktion. Snabba klipp. Rockmusik. Dramatisk bakgrundsmusik. Gubbigt. Tatueringar från näsan och nedåt. Korsade armar och benen isär. Hårda omdömen. Ingen glädje utom skadeglädjen. Gräslig jargong med ständiga idiotförklaringar. Om de hade censurerat alla svordomar med “piip!” hade det inte blivit mycket dialog kvar. De förverkligar fördomarna om tatuerade människor. Omdömena från domarena är kompromisslösa. “Proffsigt” eller “Amatör” trots att alla arbetar som tatuerare. De är så trångsynta. Tatueringarna ska alltid vara så jävla tuffa och häftiga. Inget gullegull. Jag törs inte ens tänka på vad de skulle säga om mina 2 egenhändigt ritade stiliserade och små tatueringar… 😳

Varför fortsätter jag att titta? Jag kommer inte att se mer.

“Blown away” är rena barnprogrammet i jämförelse. Glädje, uppmuntran, konstruktiv kritik, dåliga skämt och artiga skratt. Nästan för mycket åt andra hållet. Jag blir aldrig nöjd. 🙄 Men man får följa processen på ett annat sätt och jag lär mig mycket.

En klockren beskrivning av ångest och känslan av att vara värdelös som den för med sig. “In my head” av Mike Shinoda”.

I can’t stop it when it starts. / Trying not to fall apart. /Building up until it all goes dark. /(In my head)I can feel it getting closer. /(In my head) breathing heavy on my shoulder. /And I’m trying to fake it but there’s no way to escape it. / (In my head) buried underneath the noises. / (In my head) there’s a million little voices. / Saying “You’ll never make it and there’s no way to escape it”.

Låtskrivare: Jake Torrey / Mike ShinodaText till In My Head © Kobalt Music Publishing Ltd., Universal Music

…på jorden är Mall of Scandinavia (MoS) en lördag under (melodi)festival veckan.

Gårdagen började bra. Alla hade sovit gott och var på bra humör. Jag vaknade med en av mina favoritlåtar i huvet (“No turning back” med Ultravox). Jag hade förberett mig genom att ta reda på vilken våning de butiker vi tänkte besöka låg på för att slippa gå i cirklar. Ska man shoppa måste man förbereda sig! Vi styrde kosan mot Solna vi 11 och Elin körde i Stockholmstrafiken för första gången. Hon tyckte inte om det, men det gick hur bra som helst. Ju närmare MoS vi kom desto tätare blev trafiken och det var en långsamt rullande kö in i parkeringshuset. I taket satt skyltar som visade hur många lediga platser det fanns och den räknade nedåt i stadigt tempo. Oroväckande, men det var inga problem att hitta en ledig plats, men vi hade vi onda aningar… När vi kom in på plan C hördes musik, en barnvisa, på en sinnessjukt hög nivå. Vad i helvete? Det visade sig att de byggt en scen precis där man kom upp med rulltrappan. 2 entusiastiska tjejer med mikrofoner och Bolibompadraken (den var jättefin och såg så kramgo ut!) underhöll barnfamiljer som definitivt var med på noterna. Vi knödde oss genom trängseln och rörde oss bort från scenen. Det var möjligt att göra sig hörd, men det var på gränsen.

Hemtex blev den första butiken. Det var så lugnt och skönt där inne! Jag köpte en kudde med en hare på (den ropade på mig) och 2 ljust gula blockljus att ha till påsk.

Elin köpte en filt och nya sängkläder. Sedan gick vi in på Granit där de har lite av varje och, om jag förstod rätt, övervägande i naturmaterial med miljövänlighet som grund. Jag köpte inget, men Elin hittade ett par tallrikar och ljusstakar. Vi dök in i några smyckesbutiker, men när det mesta var inlåst tappade vi lusten. Vi hade inte orken att interagera med personalen. Vi kroknade. Törstiga. Kissnödiga. Trots att det är så stort och det finns gott om toaletter med minst 8 bås i varje, så var det flera meter långa köer till vatenda en!!! Eftersom vartenda fik och matställe var fullproppat nöjde vi oss med en stående paus utanför Ica där Elin köpte vatten. Nu var vi besvikna och överbelastade av ljud och ljudvolym, trängsel och fulla blåsor. Vi valde att gå tillbaka till garaget och tystnaden och bestämma hur vi skulle göra. Jag hade sett fram emot att shoppa i fysiska butiker för det är så sällan jag gör det och jag hade tänkt mig nya träningsskor, fin lakrits, orkidéer och örhängen, en sen lunch/tidig middag, men det bidde ingenting av det. Elin och jag brukade ha riktigt trevliga shoppingrundor, men ingen av oss fixar det längre. Vi toleransnivå för alla intryck i form av ljud och folkmängder har sjunkit till nästan noll och tröttheten som kommer efteråt är inte värt det. Ändå är besvikelsen stor. Pär tyckte oxå att det var sinnessjukt även om han inte är lika känslig. Tycker folk verkligen om att vistas i den miljön?! Dessutom har de med sig barn i alla åldrar från sittvagn till tonåringar. Är dagens människa så avtrubbad av vårt bullriga samhälle att hon bara rycker på axlarna åt det som fäller mig? Min ångestnivå var väldigt nära den jag upplevde i september efter Pärs och mitt teaterbesök.

När vi körde ut från garaget var stämningen tryckt. Vi hade pallat 1,5 timme. Inte längre än så. Kissnödiga, trötta, blodsockret nedanför bottennivån och hungriga. Trafiken var, om möjligt, ännu tätare och folk strömmade till från t-bana och pendeltåg. Härregud…. Vi diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra och bestämde att åka till Moraberg nära Södertälje. Där köpte jag 3 orkidéer och sedan köpte vi mat från Donkens drive-through där det oxå var en jävla kö. Sedan satte Pär sulan i mattan mot Rönninge!

Frid. Tystnad. Siri.

Vi hämtade middaxmaten från Misora och resten av kvällen förflöt med diverse sysselsättningar på var sitt håll. Det blev ändå en hyfsad dag.

Nu har Elin och Siri åkt hem igen och det är tomt. Pär följde med, men kommer hem redan i övermorgon.

Idag lämnade jag prover på min nya vc. Pär skjutsade mig. Nu vet jag även hur jag tar mig till stationen som ligger inom synhåll. Sköterskan som tog proverna var väldigt trevlig och bad om ursäkt för att jag nog får ett blåmärke, men det blåmärket syns knappt jämfört med det jag fick förra fredagen när jag röntgade lungorna. Röntgenteknikern som även skötte injektionen med kontrastvätskan gjorde inget vidare jobb. Dels gjorde det ont, han tryckte mycket och ganska hårt och det blödde mycket när han drog ur nålen. Så här ser blåmärket ut 1 vecka senare. Inte vackert, men det är inte ömt längre.

Bland det lyxigaste som finns är nybakat bröd. Bröd som inte har varit fryst eller legat i en plastpåse. Det är inte ofta vi kostar på oss den lyxen eftersom ingen av oss bakar. Efter att jag hade lämnat proverna – på fastande mage – köpte jag några olika frallor från Kaffestugan bl.a. med soltorkade tomater som är deras i särklass godaste bröd. Det doftar tomat och oregano – ljuvligt! Vi var hemma före 9, så vi åt frukost tillsammans med …

Elin! Hon och Siri är här över helgen för att vi ska fira våra födelsedagar. Det är så mysigt! Siri strök omkring våra ben.

Nu har jag mobbat ut mina Synsambrillor och använder de gamla från Specsavers. Varje gång jag köper nya glasögon sparar jag alltid de gamla uti fall att… Specsaversbrillorna sitter bättre och de har faktiskt bättre skärpa särskilt läsglasögonen som jag använder även när jag gör minimosaiken. Skillnaden i styrka kan bero på 2 saker: min syn har backat ett steg och stämmer bättre med de gamla glasögonen (det kan bli så när man blir äldre) eller så gjorde Synsam ett dåligt jobb (det stämmer bättre med min nuvarande inställning till dem).

Jag ser realityserien “Blown away” på Netflix. Väldigt intressant! Det finns dock en sak jag INTE gillar och det är att det sämsta betyget en glasblåsare kan få är att “den hör hemma i en souvernirbutik”. När jag köper gladföremål är det för att jag tycker om dem, de talar till mig, även industritillverkade dricksglas från Ikea. När någor säger “souvernirbutik” med en föraktfull fnysning kritiserar de även mig och min smak och det betackar jag mig för!

När Pär bytte glasögon för några år sedan gick han till den Synsambutik som öppnat i vårt centrum. De praktiserar “Hyr dina glasögon”. (Om jag har fattat det rätt går det inte att köpa kompletta glasögon som hos t.ex. Specsavers.) Jag var skeptisk, men han tyckte och tycker fortfarande, att det funkar, så jag valde att prova. Jag hade väldiga besvär med att hitta bågar och att vänja mig vid dubbelslipade glas, men jag hade möjlighet att få ordning på det. När jag bytte bågarna hade “prova-på-perioden” gått ut och jag fick anpassa priset till den månadskostnad som redan var satt, 417 kr. Det var inte helt lätt mycket beroende på att deras sortiment är så modeinfluerat med ugglebågar à la 80-tal och det har jag genomlidit en gång redan. Jag hämtade dem i januari förra året. Jag skrev om det då eftersom hon i butiken var så jävla otrevlig. Efter det besöket har jag varit där 1 enda gång för en synundersökning. Samma kassa personal. För ett par veckor sedan skrev DN att det inte är garanterat att synundersökningarna hos Synsam utförs av en legitimerad optiker. Endast 60plussare är garanterade det. Det blev droppen för mig.

Jag mäjlade deras kundservice för att ta reda på hur mycket jag behöver betala för att lösa ut mina glasögon. Om jag gör det nu ska jag betala drygt 6000. Om jag väntar till mitten av augusti när nuvarande period går ut blir det drygt 5000. I daxläget har jag betalat ca 6000 kr och då har jag dragit av några betalningsfria månader. Alltså skulle mina glasögon kosta mig 12.000 kr om jag löste ut de idag. 12.000!!!! Det ÄR dyrt, jävligt dyrt. Hos Specsavers har jag aldrig betalat mer än 6.000 för TRE par.

Jag fick ett svar på mäjlet som innehöll följande mening: “Vänligen läs igenom detta mejl innan du tar ditt beslut.” Sedan följde de fördelar abonnemanget innebär: synundersökning 1 gång/år (eftersom jag är under 60 är det inte säkert att det är en leg. optiker), så mycket skötselmaterial jag behöver (det har jag aldrig blivit erbjuden, men deras styckförpackade engångsdukar är miljöovänliga), jag kan byta bågar så ofta som 1 gång/år (VEM gör det?) samt försäkring. Det låter bra, men jag under det senaste dryga året har jag inte haft behov av något av det och jag har inte längre lust att betala för det längre.

Jag funderade i flera dagar innan jag visste hur jag skulle formulera mitt svar på försäljarsvamlet.

“Den främsta anledningen till att jag överväger att avsluta abonnemanget är att det känns knasigt att hyra något som är så personligt och som ingen annan kan använda efter mig till skillnad från t.ex. en bil. (Jag är medveten om att ni återanvänder materialen.)

Den enda Synsam-butiken jag har besökt är den här i Rönninge och jag upplever den som mörk, trång och dyster. Det är svårt att få en uppfattning av bågarna. När det gäller sortimentet är det väldigt fokuserat på och begränsat av modet. I alla fall på damsidan. Just nu är det stora bågar à la 80-tal som gäller och det har jag redan stått ut med en gång.

Jag har inget behov av att byta bågar 1 gång om året eftersom det är svårt att hitta några som verkligen känns bra. Det är en väldig procedur.

Alla dessa anledningar gör att jag hellre kostar på mig en klumpsumma plus en försäkring. “

Det dröjde inte så länge innan jag fick ett “Det var tråkigt…”-blablabla-svar plus ett avslutningsavtal. Pang! Ingenting om att hon skulle skicka min kritik/mina synpunkter vidare. Det är så äckligt typiskt för försäljare! Gullegull och smil så länge man inte kan värja sig för deras svada, men iskalla handen och grinig ton när man inte nappar eller vill avsluta. Servicekänslan är begränsad.

Jag rekommenderar INTE Synsam. De är störst på marknaden och börsnoterade, men de är inte bäst. Jag kommer att gå tillbaka till Specsavers.

Jag har hittat en ny sida, “Myth of asia” som har lite andra motiv. Det var där jag hittade den här:

Jag föll direkt! Vilka uppsyner! Formatet var annorlunda och roligt att jobba med. Det kändes som att jag matade fram en struts i taget. Pärs ram passar inte riktigt, den är för kraftig för ett så långsmalt format, så jag köpte en magnetram (jag är medveten om att jag dissade den tidigare). Själva mosaiken blir tyngre när den är färdig och magnetramen i sig har oxå tyngd, så tavlan flaxar inte omkring. Jag kommer att skära bort kanterna på långsidorna. Strutsarna är min nya favorit efter huskysarna!

Jag kom underfund med en fördel hos magnetramen: eftersom canvasen bara hålls fast mellan 2 lister med magneter på, så är det enkelt att byta motiv och det börjar bli fullt på väggarna… Jag har en leverans på g och där köpte jag såna ramar. Behöver jag säga att det blir en lättnad att slippa spänna upp canvasen på en ram?