Månad: februari 2024

Familjekram. 🤗

Förespråkare för AI kommer ofta med argumentet att många tunga och farliga arbeten kan tas över av robotar. Jag håller med om att det låter bra. Särskilt i bullriga miljöer eller om det finns skadliga ämnen. Många andra arbeten kommer oxå att försvinna: repetitiva, enkla och mindre krävande arbeten och då höjer jag mitt varnande finger för de jobben behövs. Alla människor vill inte ha topptjänster som visserligen har höga löner, men som kräver insatser som motprestation. Alla människor vill inte bli chef. Alla människor strävar inte efter ett liv i konsumtion. Det de flesta vill ha är ett sammanhang, att få höra till, att behövas, att ha en anledning att stiga upp varje morgon. Det är inte samhället eller makthavare eller sociala medier som avgör om det jobbet är meningsfullt eller inte. På engelska kallas sådana jobb för “menial” och jag tycker att det har en nedlåtande klang. Kanske för att det låter som “mean”…

Jag såg “Leave the world behind” på Netflix för ett tag sedan. En familj (mamma, pappa, tonårsson och tonårsdotter) i New York hyr ett hus på Long Island (ett par timmar utanför NY om jag fattat rätt). Rätt ut i spenaten där lugnet råder. Sedan börjar det hända saker, fasansfulla saker för nutidsmänniskan: varken mobil, dator eller tv har någon uppkoppling. En kväll dyker husets ägare och hans tonåriga dotter upp. Hela NY är strömlöst och de valde att åka till huset på landet i stället.

Nu har jag lyssnat på boken och blir lika förvånad som vanligt när det gäller hur en bok filmatiserats. Jag kan förstå att filmmanuset inte följer boken till punkt och pricka, att de dramatiserar för att driva på berättelsen, men när de ändrar på sådant som inte påverkar handlingen det minsta vill jag fråga varför.

I boken – som ju är originalet – är husets ägare ett äldre par i 60-årsåldern. I filmen uppstår visserligen en viss dynamik mellan tonårssomen och husägarens dotter, men det har att göra med att han är hormonstinn. Han smygfotar henne med mobilen, det är allt. Varför byttes det äldre paret ut? Ändringen tillförde noll.

I boken finns en hantverkare som husägaren ofta anlitar. I filmen är han en enstörig prepper med ett gevär. Båda versionerna av mannen är mer medvetna om vad som är på gång än vad personerna i det hyrda huset är. Behövs verkligen en hotfull enstöring för att bygga upp spänningen?

I filmen tjatar familjens dotter om att hon absolut inte på några villkors vis kan missa ett avsnitt av “Vänner”. I boken är hon helt enkelt uttråkad och känner sig förbisedd. Var det inte möjligt att gestalta det på ett mindre ytligt och schablonaktigt sätt?

Det finns 2 scener som inte finns med i boken: en strandscen där en tanker styr mot land utan att stanna samt en händelse i en övergiven stuga där flera hjortar är hotfulla. Varför? Stämningen i boken är psykologisk och bygger mycket på just det att de är så avskurna utan tillgång till information. Det hade varit möjligt att gestalta utan de 2 actionscenerna. Människan av idag är inte mottaglig för subtila stämningar. Allt måste skrivas på näsan för att framkalla ståpäls och chock. Det lämnas inget utrymme för eftertanke eller egna reflektioner.

SPOILERVARNING!!!

Något som faktiskt var bättre i filmen var slutet när barnens mamma och husägarens dotter på avstånd kan se hur svart rök bolmar upp från New York och därmed bekräftas farhågorna. Inga ljud. Bara bolmande rök.

Siri. 🥰

Vet du vad en snurrebuss är? Det är pluppen på baksidan som håller örhänget på plats. När en snurrebuss inte kniper åt ordentligt kan den lossna och DET har blivit ett problem för mig. Det har tagit sig såna proportioner att jag misstänker att det finns en snurrebuss-tjuv alternativt -ätare här. De kan lossna på natten när jag gnuggar huvudet mot kudden eller när handduken hakar i medan jag torkar håret eller när jag drar en tröja över huvudet. Ofta hittar jag dem i sängen eller innanför bh:n, men på senare tid har de försvunnit spårlöst. Igår försvann 2 stycken. Rekordet ligger på 3 vid 1 och samma tillfälle när jag satt i soffan och tog av mig polotröjan. De är fortsatt saknade trots att jag städat sedan dess och flyttat runt sittdynorna. 🤨 Jag brukar ta en snurrebuss från örhängen jag inte använder, men efter rekordförsvinnandet tröttnade jag och köpte 20 stycken från Guldfynd (de säljs styckvis).

Hostan. Med risk för att utmana ödet: hostan är inte lika hemsk längre. Jag kan hålla igång ett samtal utan att börja hosta och nätterna är ostörda. Jag slipper hosta tills jag får huvudvärk eller nästan kräks. Jag har fått den förväntade tiden för halvårskontrollen och en tid för lungröntgen. Det ska bli intressant att få veta om förkylningen har ökat på ärrvävnaden.

Träning. Ibland känns det som att orken är på väg tillbaka och jag känner mig lika lurad varje gång jag blir tvungen att backa. Tandvärk, tandläkarbesök och ett intensivt besök hos Michelle (min nageldoktor) knockade mig. Jag har kommit igång med styrketräningen så smått. I förrgår körde jag ett mediumpass som var tungt och med dåligt tempo, men jag tog mig igenom det. Det är sämre med promenaderna. Jag har ingen som helst lust att ta mig ut och iväg.

Receptionen där Michelle arbetar. Fräscht och välkomnande. Gratis fika inklusive småkakor ch till och med minisemlor!

Elin och Siri. Elin har det fortfarande kämpigt. Jag minns inte om jag har berättat om det, men hennes bästa vän har dumpat henne. Hon gick igenom en jobbig händelse i höstas samtidigt som Elin oxå mådde allt sämre. I stället för att söka stöd hos Elin uteslöt hon henne lite i taget för att till slut klippa av kontakten. Från att ha tät daglig kontakt (hon bor i samma hus) med mer eller mindre kärleksförklaringar och hitta-appen till tysnad. Elin har, tack vare appen, vetat att Apan (som jag numera kallar henne) har umgåtts med familjen och med kompisar i Malmö. Det är endast Elin han har valt bort. Elin är fruktansvärt sårad och fattar absolut ingenting eftersom Apan inte förklarar något. Har hon blivit hjärntvättad?! Pär och jag är minst lika förvirrade. De personer som Elin och vi har berättat det för är lika förundrade OCH fördömande. Elin känner sig otroligt ensam och övergiven samtidigt som hon kämpar med sitt eget mående och studierna. Sedan blir Siri sjuk. Kroniska njurproblem. Nu räcker det! Det bara MÅSTE vända snart! Pär och jag har en ständig knut i magen. Varje gång Elin sms:ar eller ringer förväntar jag mig dåliga nyheter. Det tar på krafterna. Som mamma skulle jag hellre ta över all den skiten själv, så Elin får lugn, ro och vila.

I lördax, 3 dagar efter tandläkarbesöket, fick jag djävulskt ont efter att jag tuggat på vänstra sidan. Eftersom ilningarna försvunnit firade jag genom att använda den vänstra delen. En stund senare trappades en jävla smärta upp som höll i sig 15 minuter innan den ebbade ut. Det här hände några gånger under lördagen plus att överkäken var öm i största allmänhet, så jag bokade en ny tid till idag.

Det var en annan tandläkare, en riktigt bra tandläkare, som lyssnade och verkligen försökte lista ut vad det kunde bero på och just det uppskattade jag för jag var medveten om att besvären var luddiga. Det fanns inget att anmärka på behandlingen från onsdagen och ilningarna har försvunnit. Idag värkte det i visdomstanden och granntanden. Mest i visdomstanden, men hon sa att den var väldigt fin och “Den är inte ens lagad!”. Granntanden har en gammal amalgamfyllning som fortfarande är hel, men det finns en spricka i tanden. Hon betonade att den inte är allvarlig, långt ifrån en rotfyllning (FASA!). Jag fick göra bit-tester för att kolla belastningen. (Jag tror att jag gnisslade tänder inatt på grund av oro inför besöket.) Hon föreslog att slipa till amalgamfyllningen (och tanden?) för att minska belastningen. Det gick jag med på.

För 12 år sedan sprack en tand i underkäken och jag valde att ta bort den i stället för att rotfylla den och i samband med det fick jag min bettskena. Jag slutade använda den för … jag minns inte när. Den är bökig och obekväm, men det är dax att låta den göra sitt jobb igen.

En av biverkningarna med att bli äldre är att tandköttet drar sig tillbaka och då blottas tandhalsarna och då kan det ila. Jag har känt av ilningar ibland, men under det senaste halvåret har de blivit så pass besvärliga att det gör ont, värktablettsont. Det är inte så lajbans att borsta tänderna heller. Den kalla tandkrämen gör att det hugger mer än ilar.

Det ska mycket till för att jag ska boka en tandläkartid självmant. När sånt tar emot brukar jag köra med en skrämseltaktik: tänk om tandläkaren (eller läkaren) säger “Ja du…om du kommit hit tidigare…”. 😳 Den är väldigt effektiv! Alltså bokade jag en tid till idag och precis som när man talar om för tvättmaskinen att “Reparatören kommer nästa vecka!” och den plötsligt fungerar som den ska igen, så har jag inte känt av ilningarna på en dryg vecka. Inte förrän igår kväll.

Tandläkaren hittade inga andra fel eller orsaker till ilningarna än tandhalsarna. Hon föreslog att jag skulle gnida tandkräm mot tandhalsarna varje gång det ilar och om det inte hjälper skulle jag boka en ny tid om 1 månad. Jag skulle behöva bära runt på en tub hela tiden. 🙄 Jag har faktiskt provat det även om jag inte har gjort det fullt så ofta, men det har ingen effekt längre. Alternativ 2 var att fylla igen/täcka tandhalsarna med samma material som används vid karies. “Men då slutar det på 3000 kr.”. Hon sa det lite försiktigt förmodligen för att det är mycket pengar, men jag valde fyllningen. Jag vill inte ha ont och jag har ingen lust att springa där mer än nödvändigt. Bedövning. Besöket tog en knapp halvtimme. Resultatet blev snyggt.