Jag har ett paket att hämta i Salem. Igen. Jag har ingen lust att gå dit. Igen. Nu har jag fått en påminnelse oxå, men idag har jag en olycksbådande känsla av fredagen den 13:e de Luxe. Jag vaknade med en dundrande huvudvärk. När jag skulle fortsätta att lyssna på min bok, så är jag utslängd från mitt konto och kommer inte in! Jag har förnyat lösenordet och kommer in på dator-kontot, men inte i mobilen. Jag har startat om mobilen. Jag har till och med avinstallerat och ominstallerat appen, men jag kommer inte in. Nu har jag kontaktat supporten, men det kan ta upp till 2 arbetsdagar. 2 dagar utan ljudbok!!! På Journaliskursen har “Min lya” teknikproblem och jag har svårt att publicera mina texter vilket är andra gången sedan kursen startade för 3 veckor sedan. Och så har jag ont i foten. Och så är det den 15 oktober idag och 2 år sedan jag åkte i backen när jag var ute med stavarna och foten är fortfarande inte bra, så jag tänker inte på några villkor sticka näsan utanför dörren idag!
Tur och retur Salem. Igen. Den här gången var det för att lämna prover på vårdcentralen (läkarbesök om en vecka). På fastande mage. Jag sov inte så jättebra inatt och faktum är att jag drömde att jag inte kunde sova och att jag var hungrig. På drömmars vis låg det plötsligt flera godispåsar framför mig och jag började äta. Även i drömmen skulle jag lämna prover och när jag hade hunnit halvvägs till vårdcentralen kom jag på att jag ju hade vräkt i mig en massa godis… Skrutt samma, tänkte jag, i drömmen. Jag kan lämna prover nästa dag! I verkliga livet satte jag inte i mig en massa godis eller frukost eller ens mediciner och blev tömd på några rör blod som det var tänkt. Det blev inga stavar idag just för att jag visste att orken inte skulle vara den önskade. 20 minuter dit och 20 minuter hem och ett nytt skavsår. Hur är det möjligt?! Samma skofabrikat, samma häl, samma ställe på hälen.
Någon gång förra året såg Elin och jag“Pitch perfect” som handlar om a capella-sång. Jag tyckte den var väldigt bra! Den var rolig och de var ruskigt duktiga på att sjunga! Barden Bellas finalnummer gav mig gåshud även andra gången jag såg filmen. Jag har alltid varit svag för a capella och barber shop-sång. Människans röst är fantastisk. Den var kul som omväxling till alla dansfilmer som har kommit de senaste åren. I år kom uppföljaren, “Pitch perfect 2” och Elin och jag såg den idag. Den var minst lika bra och mycket roligare, men Barden Bellas finalnummer gjorde mig besviken. USA-smörigt och helt gåshudbefriat. Tvåan fick mig att fundera över hur länge Tyskland behöva stå till svars för andra världskriget och Hitler? Då menar jag att man drar upp det i alla möjliga och omöjliga sammanhang och gärna drar alla tyskar över samma nazistkam. I filmen finns en tysk grupp, Das Sound Machine, som har en oerhört stöddig och hård framtoning med svarta scenkostymer och strama frisyrer. Jag tycker att deras finalnummer var myyyycket bättre, men det går ju inte för sig att Tyskland vinner över USA? Fat Amy (Rebel Wilson) gör en personlig tolkning av Pat Benatars 80-talsdänga “We belong”.
Stavgång 40 minuter + 40 minuter i strålande höstsol. En omväg till Salem och en annan omväg hem. Det var en himmelsvid skillnad på dagens runda jämfört med fredagens. Ingen värk, rätt kläder, ryggsäcksremmarna jävlades inte, orken fanns och tempot var bra. Jag hade nya MBT-skor, mer höst och vinter med Gore Tex och de är kraftigare och härligt stadiga vilket förmodligen var en stor anledning till att jag slapp få ont. Kombinationen MBT-skor och Bungy Pump-stavar är den ultimata träningsformen och nu har jag fått det på hjärnan. Därför har jag hoppat över gummibanden och därför fick jag nästan panik när jag upptäckte att jag behövde skor som håller fötterna torra, men att mina vinterkängor förmodligen inte är bra för hälsporren som jag har fått känningar av igen (i båda hälarna). MBT är lösningen. Nu klarar jag mig hela hösten och större delen av vintern som den blir snöfattig.
De nya MBT-skorna.En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.
Jag tror på att lära sig att känna tacksamhet och jag praktiserar det. Det är när du lär dig tacksamhet som du blir lycklig och inte tvärtom. Egentligen vill jag byta ut ordet “lycklig” mot “frid”. Begreppet lycka har blivit så starkt förknippat med ett sinnestillstånd som alla anser sig ha rätt till. Det har blivit ett mål att sträva mot, men det är tvärtom något man upplever ibland. Det är som Charlotte i “Sex and the City” säger när hon får frågan om hon är lycklig: “Jag är inte lycklig hela tiden, men någon gång varje dag.”. Det är det du ska sträva efter! När du lär dig att känna tacksamhet för de små sakerna, det vardagliga, så kommer du att uppleva lycka eller frid. Medan jag ångade på med stavarna kände jag att jag kunde få ihop en hel lista.
* Vädret som har varit väldigt samarbetsvilligt i flera veckor.
* Min favoritårstid.
* Jag har möjlighet att investera i bra kläder och träningsutrustning.
* De nya skorna som visade sig vara mycket sköna.
* Ingen värk.
* För en gångs skull har jag sluppit hosta efter att förkylningen har gått över.
* Jag har fått en bra läkare.
* Jag har fått vara ensam i några dagar.
* Jag har gått ned i vikt.
* Marsvinen mår prima.
* Jag har en bokbeställning på g.
* Boken jag började läsa igår verkar väldigt bra.
* I morgon kan jag ta sovmorgon.
* Det verkar som den efterhängsna tröttheten ger med sig för jag har inte lurat i soffan på flera dagar.
* Det är väldigt mysigt med den röda soffklädseln.
* Jag har börjat se “Grey’s anatomy” från början och den håller fortfarande.
* Den varma, varma duschen efter dagens träning.
Dagens låtlisterepresentant är Pr0files och låten har den passande titeln “Luxury”.
“22/11 1963” av Stephen King. Ja jävlar i min lilla låda vilken berättelse!!! Jag skulle kunna nöja mig med det omdömet för det summerar upplevelsen på ett tillfredsställande sätt, men den förtjänar mer än så.
Jake Epping bor i Lisbon Falls, Maine och arbetar som lärare i engelska på high school. Han äter ofta på “Al’s diner” och är ganska tjenis med ägaren och därför reagerar han när Al från en dag till en annan förvandlas från en fullt frisk äldre man till en som ser ut att ha ena foten i graven. När Al ber Jake att komma till restaurangen efter stängningsdags ser han en chans att få en förklaring, men när Al berättar att han har hittat en port till det förflutna, han kallar det för “kaninhålet”, har Jake oerhört svårt att tro på honom. Al visar in honom i skafferiet och uppmanar honom att blunda och föreställa sig det första trappsteget ned i en kolsvart källare. Jake gör det, tar några steg till och när han öppnar ögonen står han bakom yllefabriken som varit nedlagd i många år, men som nu är i full verksamhet. Han snokar runt och får klart för sig att det är Lisbon Falls den 9 september 1958. När han hittat tillbaka till Als skafferi har det inte gått mer än 2 minuter. “Det går aldrig mer än 2 minuter.”, förklarar Al. Han har tillbringat flera år i Landet Längesen, men när han återvände hade det bara förflutit 2 minuter. Varje gång han kommit tillbaka till nutiden har allt nollställts, så när han går genom “kaninhålet” igen börjar allt om från 9 september 1958. Al är döende i cancer och vill att Jake ska ta över hans mission, den att förhindra mordet på president Kennedy.
Det här är en fantasieggande filosofisk intrig för vem har inte ägnat sig åt tanken “Om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag ändra på…”? Här kommer begreppet fjärilseffekten in som innebär att om man går tillbaka och ändrar en sak, en liten detalj eller ett presidentmord, kan det få följdeffekter som är omöjliga att förutse. Både Al och Jake gör en “provrunda” för att se om det över huvud taget går att ändra på det förflutna och det visar sig att det förflutna är obändigt och lägger hinder i vägen. “Motståndet mot förändring är proportionellt mot hur mycket framtiden kan komma att påverkas av en viss handling.” Om man försöker förhindra ett presidentmord som påverkade hela världen får man räkna med ett visst motstånd.
Boken är en storpocket på nästan 800 sidor och det en av Stephen Kings böcker som håller hela vägen, från första sidan till sista. Jag gillar Stephen King och har läst hans böcker under mer än 30 års tid, men alltför många av dem har en bloddrypande final. “22/11 1963” skiljer sig från mängden eftersom den inte handlar om något övernaturligt (bortsett från tidsresorna förstås) eller om utomjordingar eller otäckheter som klär ut sig till clowner för att lura barn. Därför blir finalen inte bloddrypande och det är en av bokens absoluta fördelar.
Strängteorin bygger, förenklat, på att det finns flera parallella universum där t.ex. jag själv lever mitt liv helt ovetande om alla andra jag som lever sina liv i alla andra parallella, samtidiga universum. Det är möjligt att det jag skriver nu är en spoiler och i så fall kan du som inte har läst den här boken sluta här. Al var säker på att alltihop nollställdes varje gång han klev genom “kaninhålet”, men i stället bildades en ny sträng varje gång och den strängen innehöll allt som en händelsekedja för med sig. Han hoppade fram och tillbaka en gång i veckan under flera års tid och varje gång skapades en ny händelsekedja. Finns det utrymme för hur många strängar som helst? Kan en sträng brista och vad innebär det? Det är oöverskådligt! Jag har en egen liten fundering som har att göra med att Jake övervägde att stanna kvar i Landet Längesedan. Vad skulle hända när tidpunkten för hans födelse inföll eller skulle hans inhopp i det förflutna få en fjärilseffekt som gjorde att han inte föddes, men om han inte föddes skulle han ju inte ha fått möjlighet att ta sig genom “kanihålet”. Eller?
Stavgång idag igen, 45 minuter plus 25 minuter, tur och retur Salem. Ingen höjdarrunda. Nope. Det var minusgrader inatt och tidigt i morse och frost. Jag valde vinterjackan och när jag klev ut på trappavsatsen kändes valet rätt. Inklusive handskar. Med tanke på hur kallt det kändes om ansiktet trodde jag att jag hade valt rätt, men icke. Jag blev fort varm och sedan genomsvettig och så kändes den klumpig och remmarna på ryggsäcken gled ned från axlarna hela jävla tiden och jag var såååå nära ett psykbryt. Snytpauser och allmän vila. Ont i vristerna. Jag ville bara hem! Jag såg verkligen fram emot att inte gå ut imorgon. I duschen kände jag mig frusen och stod längre än nödvändigt och med varmare vatten än nödvändigt och jag har haltat runt med dubbla sockor hela dagen.
Dagens låtlisterepresentant heter Lindsey Stirling och spelar (el)fiol.
Idag och imorgon är jag helt ensam igen. Pär har åkt till Öland för att hämta hem svärisarna som kommer tillbaka till fastlandet för vintern. Som omvända flyttfåglar.
Jag fick den här från Elin. Det känns skönt att hon har blivit så ödmjuk!
Det är inte bara träden som byter om nu när det är höst. Min nalle, Måns, har bytt till stickad tröja och manchesterbyxor och idag fick soffan byta klädsel! Det är inte gjort i en handvändning direkt. Idag gjorde jag det själv och det tog 1 timme, men resultatet är tillfredsställande.
Från grått till varmt rött. Det blir ett annat ljus och en annan stämning i hela rummet.
När jag loggar in på min blogg och ser att det finns en eller flera kommentarer som väntar på granskning, så blir jag såååå glad! Tills jag upptäcker att det är reklam för diverse mediciner. De senaste dagarna har de drällt in och jag börjar bli leds. Det verkar inte som om spam-tillägget fungerar.
65 minuter stavgång och idag var det riktigt svalt, nästan kyligt och det gillar jag. Jag måste ha haft ett bättre tempo än jag trodde för det var en lång runda och bitvis var det tungt. Ont i vristerna. Snytpauser och fotostopp. Förkylningen sitter bara i näsan nu. Ungefär halvvägs pausade jag eftersom jag blev trött och när jag började gå var det Marilyn Mansons tur att hålla mig sällskap och det gjorde han bra. Låten visade sig vara en bra gånglåt och jag ångade på igen.
Porten till mitt Paradis kallas för Rönninge port. Här passerar jag ofta, både till fots och i bil och någon enstaka gång i buss.
Vägen som viker av till vänster i bild är en av rutterna till Salem centrum (bilväg). Uppåt i bilden är vägen mot Rönninge centrum och där byggs det just nu en rondell och det är stökigt och bullrigt och jag undviker att gå där. Vägen nedåt leder bl.a. till motorvägen.
“Andras pengar” av Tomas Arvidsson med Ingemar Carlehed som uppläsare. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hans böcker om studierektorn och doktorn som anser sig vara smartare än de vanliga klantskallarna till bankrånare. Jag såg filmatiseringarna på tv med Björn Gustafsson respektive Frej Linqvist i rollerna och de var roliga då. Nu har jag lyssnat på en bok i samma anda som var riktigt rolig förutom att den är smart och spännande.
Kassaskåpsexperten Kenneth Lind står numera på lagens rätta sida. Han är gift och har en son och ett hus utanför Kalmar. Dataexperten John F Gary Svenne Mattsson har väl inte båda fötterna på lagens rätta sida, men han har startat en fond som gynnar barn med fäder i finkan, så han har hjärtat på rätta stället. När Kenneth får ett plötsligt behov av stora summor pengar ställer Svenne upp. De funderar ut ett sätt att råna en värdetransport på 50 miljoner, men behöver någon som vet hur man öppnar en värdetransportväska utan att färgpatronen utlöser och det vet uppfinnaren Martin Strand. De är övertygade om att kunna lura polisen, men de räknar inte med Karolina Jonsson, försäkringsutredare och f.d. polis…
Det här är en kriminell berättelse och till skillnad från en kriminalberättelse innehåller den inget våld över huvud taget, inga avfyrade vapen, inget sex och nästan inga svordomar. Tomas Arvidsson har flyt i sitt berättande, han utnyttjar språket möjligheter och han får till fantastiska formuleringar t.ex: “Han gjorde det med samma glada värme som fan själv använder när han ber smådjävlarna att läsa högt ur Matteus-evangeliet.” Jag blir så avundsjuk! När han beskriver killar som är så tuffa att “…de tuggar tummummi utan att öppna paketet” så njuter jag i fulla drag. Och skrattar högt. Ingemar Carlehed är en ny bekantskap och han gör en lysande insats.
60 minuters stavgång runt Flaten. Flåsigt, men inte tungt och alltid lika skönt att komma ut! Det kommer visst att bli minusgrader nattetid under den här veckan och det kändes i luften och vindarna att nypet är lite vassare.
Det finns 2 vägar ned till stationen, de är lika långa, men den ena innehåller 3 trappor till utöver de 3 som inte går att undvika när jag ska hem och därför är det väldigt sällan som jag väljer den vägen. Nu när de bygger parkeringen och det är ett jävla oväsen har jag börjat ta vägen med trapporna. Oväsen eller ont i knäna – man har alltid ett val.
En av nedgångarna till Rönninge station. Långa skuggor vid 10-tiden.
Jag vill rekommendera McAfee antivirusprogram. Pär har installerat det på min dator och i min mobil. Det är 2 dagar sedan och det fungerar lysande! Datorn mår tydligen bättre för den har slutat sina ändlösa försök att få mig att leta upp ett antivirusprogram. Mobilen mår fantastiskt bra. Den blir inte lika varm längre och den laggar inte när jag lyssnar & spelar samtidigt. Jag avinstallerade 3 av de 4 appar jag skrev om tidigare (jag behåller Cooler Master tills vidare). Det är en provperiod på 1 månad och sedan kostar det 749 kr/år och det är ingen egentlig begränsning för hur många enheter man installerar det på.
Vill du snabbt bli mer attraktiv? Då ska du testa …
… att sluta bry dig, att slappna av, att tänka mindre på vad andra tänker om dig. Du kan inte påverka någon annan än dig själv och att försöka påverka andra har samma frustrerande effekt som att dunka huvudet mot väggen. När du släpper taget och slutar bry dig blir du mer avslappnad och känslan av desperation försvinner och du blir automatiskt mer attraktiv. Det är som man säger om de som slutar leta efter en partner, att då kommer de springande. Doften av desperationens feromoner är ungefär lika lockande som den av ruttna ägg eller avlopp. Det spelar ingen roll hur mycket deodorant du sprejar över dig själv för den underliggande lukten tränger igenom. Du måste tvätta dig innan du sätter på deodoranten.
Titta ut genom fönstret och skriv om det du ser som om det vore en nyhet. Halv 22 en kväll i oktober. Svart som i en säck. Okeeej…
Svart. Det som syns när jag tittar ut genom fönstret är spegelbilden av köket. Det känns inte som det var många dagar sedan som ljuset aldrig verkade ta slut. Inte ens när jag lade mig vid midnatt var det lika mörkt som det är nu. Vart har dagarna, månaderna tagit vägen? Varför är det lika överraskande varje år? Trots att tidningarna tjatar om att nu närmar sig hösten och det är dags att ta fram vinterjackan och anmäla sig kursen i keramik och afrikansk dans. Trots det känns det alltid som det plötsligt är tvärmörkt redan klockan åtta på kvällen. Det finns de som blir lika förvånade varje gång det snöar i januari. ”Vad? Är det vinter?” Jag tillhör väl dem, men jag utbrister: ”Vad? Är det redan oktober?”.
Meh! Nääää … det där är väl ingen nyhet, det är en betraktelse. Jag försökte en gång till.
Svenska folket gör sitt bästa för att härda ut det kommande halvåret tills ljuset kommer tillbaka. De drar för gardinerna för att slippa se hur löven faller och hur mörkret blir kompakt tidigare och tidigare varje kväll. Försäljningen av värmeljus och stearinljus ökar kraftigt och kulminerar i samband med jul och nyårshelgerna. Nu är det viktigare än någonsin att alla glödlampor byts ut mot lågenergivarianten eftersom lamporna kommer att vara tända längre stunder. Kom ihåg att se över vilken sorts el du har, ju grönare desto bättre för planeten och utnyttja möjligheten att ta ställning genom att delta ta i ”Earth hour”!
Det blev bättre! En känsla av nyhetsrapportering åtminstone.
