Stockholm, mensvärk och pyjamas

Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!

Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: “Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!

Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…

Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.

Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. “Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, “Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa “Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till “I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!