Medicinbytet

Vår chokladgris fyller 5 år idag! Grattis, Bibbi, vår pantertant!

Trött. Trött. Trött. Ångesten gör tappra försök att slå igenom barrikaderna och till följd av den ständiga tröttheten blir sprickorna allt bredare… Jag vet att ångesten kan bli värre i samband med medicinbytet och även om all ångest är gräslig känns den inte lika hotfull i och med att jag vet varför den dyker upp och att det är under en övergående period.

Jag vaknar trött, frusen och stel. Varje morgon nu för tiden. Den redan långa startsträckan har blivit längre. Idag kom jag ur sängen vid kvart i 10 och tvivlade på att det planerade gummipasset skulle bli av. Vid halv 12 gjorde jag i ordning lunch och då kändes det bättre, då var jag vaken, fortfarande frusen, men mindre stel. Närmare 14 var jag ombytt och körde igång ett medium-pass som gick riktigt bra! Armar och skuldror fick sig en omgång. Det var skönt att få bli varm och mjuk och det är ett av de bättre sätten att fördriva en eftermiddag. Det var medan jag varvade ned, innan stretchingen som jag upptäckte att det finns en rackarns smal nisch för vallningar där de kan fylla en funktion i stället för att bara vara plågsamma. Jag har lätt att känna mig frusen och börja stelna i samband med stretchingen, men att då få en vallning passar bra; den sprider värme i hela kroppen. Vallningarna kommer väldigt tätt numera. Förmodligen har även det med medicinbytet att göra.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag orkade träna.

… att jag faktiskt kan ha användning av de där satans vallningarna.

… sängen i Lilla Rummet som har fastare madrass än den i sovrummet.

 

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Mod

Äntligen kom det förlösande åskvädret med ösregn!! Vid 4-tiden brakade det löst (enligt ett sms från Elin – jag sov då) och jag väcktes av en smäll 1 timme senare. Efter ett toalettbesök lade jag mig igen och lyssnade och räknade; det var inte ofta jag hann längre än till 1. Ett muller var så kraftigt att vibrationerna kändes i sängen! Jag är inte rädd för åskan, kanske för att jag alltid har befunnit mig på en trygg plats. Jag är fascinerad av krafterna och så ser jag framför mig hur Tor far fram över himlen i sin vagn dragen av de 2 bockarna och svingande Mjölner. Sedan kom regnet och det öste ned. Droppade och rann så det stod härliga till! Jag kunde nästan höra hur vår hassel sörplade lyckligt.

Bilden hittade jag på Wikipedia på den länkade sidan om Tor. 

Åskan är jag inte rädd för, men kanske sjukhus. Jag avskyr sjukhus. De långa korridorerna, dofterna, ljuden, stämningen. Jag har varit inlagd efter självmordsförsök och vid små operationer och så de äckliga elbehandlingarna. Inga positiva minnen…. Igår bestämde jag mig plötsligt för att följa med till Svärmor idag på förmiddagen. Samvetet har gnagt. Det beslutet förde inte med sig den lättnad jag hade hoppats på. Tvärtom. Jag tvärdök och fick megaångest som krävde 1 xtra Lyrica. Det höll i sig hela kvällen och ända tills vi klev in på intensivvårdsavdelningen där hon ligger. Senaste gången jag såg henne var i början av maj och sjukdomen har förändrat henne fullständigt. Jag var beredd på det och jag blev varken chockad eller illa berörd och det tackar jag de sjukhusserier jag sett genom åren (“Grey’s anatomy”, “Cityakuten” och dokumentärserien om akutavdelningen på ett av Londons sjukhus) för. Faktiskt! Svärmor var inte kontaktbar, men hennes medvetandegrad är sådan att hon kan höra oss och känna igen rösterna. Svärfar, Pär och Elin var oxå där. Jag höll henne i handen och smekte försiktigt de områden som inte var täckta av droppnålar. Hon tycker inte om när man stryker henne över håret – det visade hon tydligt. Min lilla svärmor. Det var förmodligen sista gången jag träffade henne. Det tog emot att åka dit, men jag är glad att jag gjorde det. Jag var modig idag.

En solfjäder har blivit en räddning för mig när kombinationen värmebölja och vallningar är nära att göra mig tokig. Jag kom på att det ligger en bland mina feng shui-saker. Den kommer från svärisarna som förmodligen har köpt den i eller fått den från Kina. Jag minns inte om det är vi, Pär och jag, som fick den eller Elin. Den är praktisk oxå eftersom den är fullt möjlig att stoppa ned i vilken väska som helst om jag vill ha den med mig. Det finns ju inte AC över allt…

Pandor och körsbärsblom.

 

Svackan

När jag promenerade i torsdags fick jag ett mindre skavsår på ena hälen från en innersöm i skon. Jag täckte sömmen med vävtejp och för att mota Olle i grind gjorde jag likadant i den andra skon. När jag promenerade idag fick jag ett värre skavsår på just den andra hälen på grund av tejpen. *himlar med ögonen och suckar djupt* Hela promenaden var en katastrof: trött, motigt, tungt, ont över allt. Det tog hela 70 minuter för mig att ta mig runt Flaten vilket är 15 minuter längre än vanligt. Om  inte till och med 20 minuter…. Vid ett tillfälle var jag oerhört frestad att sätta mig på vägkanten, slänga skorna i sjön och be Pär komma och hämta mig (han kom hem i fredax). Det var oxå medan jag promenerade som jag kom underfund med att Svackan har kommit. Svackan som infinner sig när jag börjar med en ny medicin. Jag får oxå kort-korta ångestattacker och får psykbryt över småsaker t.ex. att Pär inte ställer sin perkolator i diskstället när han har sköljt ur den utan på diskbänken så att det blir söligt och jävligt. Bara för att ni ska få ett grepp om nivån på det hela. Det var oxå medan jag promenerade som jag kände mig så jävla leds. Varför kämpa? Varför inte bara ligga kvar i sängen? Idag var det vikt-ångest som drev mig ut genom dörren, men jag har promenerat 5 gånger den här veckan plus att jag har städat 2 förmiddagar. Det har varit ohemula temperaturer och jag har vallningar 75 gånger om dagen. Jag är yrslig, konstig i magen, har ingen matlust och spiken i ryggen känns av dagligen nu, men det är för varmt för att jag ska orka stå och gnida in tigerbalsam, så jag tar en värkkombo i stället. PSH: piss, skit & helvete.

Sötsug

Det bidde en promenad idag igen. Jag hämtade ett paket på Filmkedjan (20 minuter dit – tempo!) och hem via Konsum. Det är fredag och jag köpte Mums Mums och OLW:s hjärtan, men det var inte gott. Det jag köpte förra veckan var inte heller gott. Jag har (tillfälligt?) blivit av med mitt sötsug och borde väl vara tacksam… Idag har det varit svettigt: 27 grader och vallningar, vallningar, vallningar. Lite yrslig oxå. Nya medicinen, tro?

 

Hörlurar

Jag köpte ett par hörlurar, Reimers Team från Urbanears som visade sig vara defekta. Det var för ett par veckor sedan och då kändes det som jag var i ett det-ena-dåliga-köpet-efter-det-andra-flöde, så jag blev mest uppgiven och kollade om och om igen att de verkligen inte fungerade (det hördes ett skrapande ljud från kontakten och sedan bröts uppspelningen). Jag mailade supporten. De svarade och ville att jag skulle bifoga kvittot, en tydlig bild av lurarna och svara på ett par frågor samt beskriva felet. Det gjorde jag. De svarade att felet täcktes av garantin och sedan fick jag instruktioner som gjorde att jag misstänkte att någon försökte lura mig. Jag skulle nämligen klippa itu lurarna/sladdarna i så pass många bitar att det inte skulle vara möjligt att laga dem och sedan lägga dem på ett pappersark med Urbanears logga synlig (det fanns ett klistermärke med i förpackningen som jag använde), mitt namn och datum och ta en bild och maila. När jag hade läst igenom alla instruktioner 10 gånger och funderat gick det upp för mig att det skulle göras på det viset för att jag inte skulle kunna snika åt mig ännu ett par lurar och förmodligen oxå för att slippa skicka defekta varor fram och tillbaka.

Då var det klippt!

Jag blev inte lurad och de skickade genast ett par nya lurar som fungerar och det är suveränt ljud i dem! Jag fick dem idag. Dessutom har jag fått mycket hjälp av att Klarna gett mig möjlighet att pausa fakturan på grund av retur.

Vad övrigt är, är skit. Jag vet faktiskt inte om jag sover dåligt eller inte, men varför är jag annars så satans trött? Idag gick jag och lade mig igen efter en kartongsmakande frukost och sov till 11. Då fick Bibbi sina pellets, jag gick på toaletten och sedan lade jag mig och slumrade i en timme till. Om det inte hade varit för att maten skulle levereras mellan 12 och 14 hade jag nog legat kvar. 22 grader med stillastående luft och så vallningar. Ångest. Huvudvärk. Å ena sidan vill jag pressa mig själv till att träna varje dag så att jag går ned i vikt. Å andra sidan måste jag vara snäll mot mig själv (jag har börjat med att föreställa mig hur jag skulle råda någon i min situation). Å ena sidan vet jag att jag måste dra ned på socker och kolhydrater. Å andra sidan vill jag skita i allt och frossa. Jag orkar inte. Jag har inte lust längre.

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar.  “Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte “kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.

Vidskepelse

I söndags var det 29 grader och jag svettades, fick vallningar och hade ångest när jag hittade en liiiiten spindel på en skåpdörr. Jag tog en bit papper och tryckte till och den var död. Jag tyckte inte om att göra det, men jag var desperat efter mulet väder med regn och rimliga temperaturer. Framåt 18-tiden hördes en enda åskknall, det kom lite regn och vinden vände. Både igår och idag har det blåst nordliga, svala vindar och idag är första gången på flera veckor som jag har stängt fönstren. Att döda en spindel är kanske inte vidskepelse ändå?

Efter att jag serverat Bibbi frukost (Pär är på Öland med Elin och Mio) gick jag tillbaka till sängen och sov till halv 12 och det behövde jag för det mesta kändes bättre när jag vaknade igen. Jag åt frunch i lugn och ro och sedan tränade jag med gummibanden, ett lätt pass och det var väldigt skönt! Hoppas bara att träningsvärken i låren inte blir lika pinsamt långlivad den här gången….

Vårdguiden har svarat: jag har fått en läkartid på måndag. Kors i taket!

Vatten

Jag hade för avsikt att komma ut med stavarna tidigt idag för att slippa den värsta värmen, men det var svårt att komma ur sängen. När jag kom in i köket 20 över 8 – som i och för sig inte kan kallas sent utom för bonden – visade termometern 24 grader. I skuggan. Det var den morgonsvalkan det. En timme senare kom jag iväg i alla fall och jag tog det lugnt och det gick väldigt bra och det var riktigt skönt! Det blev ett stopp för att dricka vatten, sedan tankade jag igen när jag var framme vid Konsum. 70 minuters lugn stavgång i 25 gradig värme är inte pjåkigt alls! Numera har jag för vana att dricka 2 liter vatten varje dag och mer än så om jag tränar och ännu mer när det är så satans varmt som det har varit den senaste veckan. Det kluckar i mig. Faktum är att vatten hjälper mot allehanda obehag som törst (duh!), matthet, huvudvärk, illamående, vallningar, hungerkänslor och trötthet.

Min vattenflaska för hemmabruk. Den är för tung att släpa runt på när jag promenerar.