Rasism

“Små stora saker” av Jodi Picoult. En berättelse inspirerad av en verklig händelse. Det handlar om rasism och fördomar.

Ruth Jefferson arbetar som sköterska på en neonatalavdelning sedan 20 år tillbaka. Hon tillhör en av de mest uppskattade medarbetarna både bland patienter och personal. Hon är färgad. Vid ett av hennes skift får hon ta hand om ett vitt par som visar sig vara vit makt-anhängare och som kräver att ingen afroamerikansk personal får ta hand om deras barn. Hennes chef kopplar bort henne. Eftersom Ruth är den enda i personalen som är färgad blir hon direkt utpekad. Senare blir hon ensam vittne till hur babyn blir blå till följd av andningssvårigheter. Den övriga personalen är upptagna på andra håll. Hur ska hon göra? Hon är förbjuden att röra barnet, men hon har svurit sköterskeeden. Barnet klarar sig inte. Ruth anklagas för mord.

Boken är skriven ur 3 personers synvinkel: Ruths som är färgad, försvarsadvokatens som är vit och barnets pappas som är stolt rasist. Den formen av berättande tillhör mina absoluta favoriter just för att en och samma situation kan upplevas så olika. Ruth möts dagligen av rasism, både dold och öppen. Försvarsadvokaten lever sitt liv omedveten om alla fördelar som hennes hudfärg automatiskt ger henne. Pappan har lärt sig hata sedan han var barn och ser ingen anledning att ändra på det. Försvarsadvokaten betonar hela tiden att rasfrågan inte hör hemma i rättssalen, att hon inte kommer att basera försvaret på det, men är det verkligen möjligt?

Det här är en av de bästa böcker jag har läst och jag är glad att jag kostade på mig att köpa den som inbunden! Jag har läst flera andra av Jodi Picoults böcker, 5 eller 6, och alla är minnesvärda och tillhör De Som Jag Kommer Att Läsa Igen (jag tänker läsa om “19 minuter” medan jag väntar på att nästa bokbeställning ska anlända). Den här boken väcker många funderingar även om jag betvivlar att jag blivit lika omskakad som de amerikanska läsarna verkar ha blivit av omdömena att döma. Har vi den här sortens rasism i Sverige? Tänk på att det är stor skillnad på rasism och fördomar. Rasism är att betrakta en annan människoras som mindervärdig. Fördomar baseras på förutfattade meningar. Bägge har okunskap och rädsla som grund. Det fanns en tid när samerna blev studerade och undersökta av frenologer och andra suspekta lärda. Då ansågs samerna tillhöra en lägre stående människoras som särbehandlades, spottades på och undveks. De senare decennierna har (nog?) stridigheterna handlat mest om jakt och markrättigheter. När jag växte upp i Kiruna märkte jag inget av motsättningarna. Kanske var jag för naiv. Vad är det för skillnad på att vara naiv och att vara fördomsfri? Naivitet är en form av tillit även om okunskap är en del, men rädslan saknas. Fördomsfullhet baseras även den på okunskap, men där är rädslan själva grogrunden.

Rättvisa kommer aldrig att uppnås förrän de som inte berörs blir lika uppbragta som de som berörs. Benjamin Franklin

Allt som ses i vitögat kan inte förändras. Men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. James Baldwin

Oredigerat

“Carina och korpen” av Sune Wikner. Jag läste ungefär 50 sidor innan jag konstaterade att jag inte stod ut med den slarviga redigeringen. Har författaren redigerat själv? Jag gissar att boken är utgiven på ett eget förlag. Förnamnet Niclas stavas olika vid ett flertal tillfällen, namn på månader skrivs inte stor begynnelsebokstav, ordet löjtnant skrivs ibland med stort L, ibland med litet. Styckeindelningen är helt och hållet slumpmässig och det påverkar dialogen. Det är möjligt att Sune Wikner har forskat mycket om förhållandena i Sverige och Finland på 1600- och 1700-talet, men det behövs mer för att en berättelse ska fånga mig.

Dårdoktorn

Av hårfärgen att döma är doktor AJ ungefär 10 år äldre än jag. Hon är inte född i Sverige och hennes svenska har vissa brister. Jag vet inte från vilket land hon kommer mer än att hon har problem att förstå vissa sje-ljud. Igår när jag berättade att den senaste vägningen visade 107,7 (dubbelt sje-ljud) uppfattade hon det som 127. Hon har avslöjat en del förutfattade meningar oxå som jag har varit för trött för att visa överseende med även om jag bara himlat med ögonen på insidan: hon blev förvånad när jag berättade att det är Pär som lagar maten och att hon tar för givet att det jag oroar mig för vad gäller min övervikt är att jag ska äta för mycket julmat och godis och att det är förståeligt att det blir tuffare nu när det ska bakas lussebullar med mera. Första gången vi träffades och kom in på klimakteriet och åldersrelaterade förändringar tog hon för givet att jag börjat älta vad jag gjort och inte gjort (ungefär som man antas göra på dödsbädden) och att jag tyckte att hemmet blivit tomt sedan Elin flyttat hemifrån. Jag vet att det enklaste vore att bara skratta bort alltihop och le överseende, men jag blir så trött särskilt när en psykiater sitter och häver ur sig sånt för i och med att jag säger emot henne – för det gör jag! –  och talar om att nej, jag tycker inte om att laga mat och nej, jag håller inte på med lussebak med mera och jag har slutat älta mitt förflutna för länge sedan och jag tycker inte alls att det är tomt sedan Elin flyttat, då förtydligar hon bara att jag inte fungerar som kreti och pleti och visserligen ser jag de skillnaderna som styrkor, men om det är hos någon jag vill kunna känna mig helt accepterad så här det väl hos dårdoktorn?!


Jag kommer inte att träffa henne igen. Hon kommer, som sagt, att ringa mig under vecka 2 och efter det blir det en annan läkare förmodligen den som ska vara Min Läkare för AJ blev väl blixtinkallad i oktober. Samtalskontakt. Ja eller nej? Eftersom jag så ofta upplever det som att jag har fått nog, att jag inte orkar försöka mer och att jag egentligen skiter i om jag går upp i vikt eftersom jag förhoppningsvis då kan få dö i soffan med en chipspåse och Fazers blå, att min hälsa har samma höga prioritering hos mig som mitt intresse för svensk golf. Jag orkar inte knyta på mig viktminskningsskorna igen och ställa mig startblocken för att ännu en gång börja ett lopp med en mer slimmad jag vid mållinjen. Eftersom det är det här som hänger över mig 24/7/365 och som är ett stressmoment av MONUMENTALA MÅTT borde jag tacka ja till en samtalskontakt, men om jag tackar jag till en samtalskontakt, så indikerar jag att jag vill fortsätta leva och där, mina vänner, har vi stötestenen. Om jag inte vill fortsätta leva, om jag verkligen har bestämt mig, varför ska jag då slösa med redan snålt tilltagna resurser. Jag plågas av att leva så här och samtidigt finns det de som har det riktigt jävligt och behöver en samtalskontakt mer än jag gör.

Kvinnokung

“Kvinnokungen” av Kristina Sjögren.  En biografi i romanform – den bästa sortens biografi, tycker jag.

Christina föddes 1626 och då hade det trettioåriga kriget redan pågått länge. Jag undrar om hon hann träffa sin pappa någon gång? Han dog i slaget vid Lützen när hon inte var mer än 6 år gammal. Med hjälp av en förmyndarregering styrdes Sverige i ett tiotal år innan Christina började vallas in i regeringsarbetet för att sedan överta ansvaret vid 18 års ålder. Hon var oerhört intelligent och insatt och älskade att studera och det förde med sig att hon inte blev någon nickedocka som rådsmedlemmarna kunde härja med som de fann bäst. Dessutom var hon en skicklig politiker som ofta styrde herrarna – för det fanns inga kvinnor med i bilden utöver hennes hovdamer – utan att de var medvetna om det. Det var alltid planerat att hon skulle gifta sig med sin kusin Carl Gustaf Casimir, i första hand för att regeringsmakten inte skulle falla i utländska händer, men ju äldre Christina blev desto mer övertygad blev hon om att hon inte vill gifta sig över huvud taget. Hon började i stället att arbeta för sin abdikering.

Det här är en av de intressantaste och bästa biografier som jag har läst! Faktum är att jag började med att lyssna på den med Kerstin Andersson som inläsare och tyckte att boken var så otroligt bra att jag bestämde mig för att köpa den som inbunden och ett högre betyg kan jag inte ge en bok. Händelserna i boken har inträffat och till och med de flesta breven och samtalen är relativt autentiska. I Sverige är gamla riksrådsprotokoll inte bara sammanfattningar av tagna beslut, utan även utförliga redovisningar av diskussionerna som ledde till besluten och ofta hade man dessutom 2 vittnen som skrev sammanfattning efteråt. Drottning Christinas och hennes samtidas ibland kvicka och dråpliga repliker och arga gräl (inklusive svordomar!) finns alltså att läsa i original efter nästan 400 år och tack vare det här har Kristina Sjögren kunnat gjuta liv i sina dialoger på ett avundsvärt sätt.

“Jag är inte kvinna, jag är kung. En kung som råkar vara kvinna. En kvinnokung.” Drottning Christina

Jag gillar Christina! Hon var en stark och tänkande kvinna med ett öppet och “spänstigt sinne”. Om hon inte hade varit av kunglig börd hade hon inte fått samma möjligheter att studera och jag kan inte låta bli att undra över hur Sverige, hur världen, hade sett ut om alla flickor och unga kvinnor fått studera i den utsträckning de önskat? Det finns hur många bevis som helst på att studier leder till “spänstiga sinnen” som ifrågasätter och när kvinnor börjar ifrågasätta och upptäcka att de till exempel inte måste gifta sig … ja, det är bara början! Kunskap botar rädsla och utan rädsla kan man inte bli kuvad.

 

Hälsohets

“Epidemin” av Åsa Ericsdotter. En partiledare får en idé om ett friskare Sverige och svenska folket tror på den så till den milda grad att partiledaren blir statsminister och får obegränsade resurser att genomföra den. Det finns några motsträviga som inte vill rätta sig i ledet, men de blir tvungna att fly fältet.

Det handlar om hälsohets på hög nivå där de överviktiga invånarna till en början uppmuntras att förändra sina feta liv till smala liv. Sedan övergår uppmuntran till uppmaningar som övergår till diskriminering och slutar med förföljelse. På 4 år har Sverige och dess statsminister blivit ett föregångsland, men som med så mycket annat är sanningen kvar bakom kulisserna.

Eftersom jag själv är fet upplever jag den här handlingen som otäck eftersom den, på sätt och vis, känns fullt möjlig (utom möjligen Den Slutliga Lösningen). Det är redan en realitet att överviktiga behandlas annorlunda vid t.ex. anställningar och det är redan en realitet att vissa föräldrar håller stenkoll på att deras barn och de själva inte får i sig onödiga kalorier. Bitvis är det spännande och otäckt, men den når inte fram till mig. Med risk för att be om en Stephen King-tjock tegelsten till bok och hans ofta överdrivna personbeskrivningar, så skulle den här må bra av att fyllas ut med djupare  diton (t.ex. varför är statsministern som han är och hur ser hans politiska bana ut). Det är knappt att man som läsare får någon uppfattning om åldern på de inblandade. Uttrycket FMK (fettmuskelkvot) som författaren använder i stället för det vanliga BMI ger mig en viss uppfattning om vad som räknas som övervikt, men det vore inte fel att utöka med antal kilo oxå. Parallellerna till judeförföljelsen under andra världskriget är tydliga, ibland övertydliga. Jag läste ut den, men kommer inte att läsa om den för mina förväntningar var för högt ställda och blev inte infriade.

Språkfunderingar

Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.

Det engelska ordet “you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet “ni” och så har vi ordet “du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med “lady” och sedan fortsätt med “du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) “Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien “Downton Abbey” för att inte tala om “The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?

En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!

 

Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.

Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.

Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.

Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.

Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet “närmare” dras ihop till “närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.

När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: “anything” översätts med ett ihopdraget “vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller “anyone”/ “anybody”, “anywhere”, “anytime” som blir “vemsomhelst”, “varsomhelst” och “närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.

Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?)  har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i “Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. “Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… “. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit “I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.

Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !

 

 

 

 

 

 

Nationaldagen

Stavgång i 65 minuter runt Flaten och gångvägen längs sjön – det är väldigt länge sen jag gick där på grund av hälsporren som hållit mig inomhus i flera månader. Jag känner mig fortfarande i usel form, men jag orkar få upp ett visst tempo kortare sträckor. En form av intervallträning. Hehe. Gårdagens träning satt kvar i kroppen oxå. Det var 12 grader med svala vindar, så det blev långärmad tröja och vanliga mjukisbyxor – aj lajk it!

Jag älskar mitt Sverige!

Det är färdigt nu. Byggställningarna monteras ned. Det har gått trögt med försäljningen och jag tror att det har försenats pga. de har fått planera om då de tokstora lägenheterna inte var av intresse.

Slaveri

“Aldrig mer” av Sara Larsson med Hedda Stiernstedt som uppläsare.  Den moderna tidens slaveri som är precis lika gräsligt, avskyvärt och upprörande som slaveriet i sydstaterna. Unga flickor luras till att tro att de ska få det bättre, de säljs av sina egna familjemedlemmar, de fråntas alla sina rättigheter, de misshandlas, våldtas, hotas, förnedras och hålls fångna. Inlåsta i en lägenhet där de enda besökarna är torskarna och hallicken. Om de arbetar på gatan är de hela tiden övervakade av en eller flera hallickar. Vardagliga saker som att handla mat, ringa till mamma eller besöka en läkare existerar inte.

Den här boken handlar om Andrea från Rumänien som råkar ut för just det här. Den handlar oxå om Patrik som är terapeut och om Ted som är en torsk som får hjälp att ändra sin inställning till prostituerade. Den handlar även om människor som verkligen vill och försöker hjälpa – frita – flickor som Andrea. Den handlar om en av de 3 mest lönsamma versamheterna inom den kriminella världen. Den skildrar en cynism och en kvinnosyn som gör mig mörkrädd och deprimerad. Den skildrar en maktlöshet och hopplöshet som är omöjlig att värja sig från. Det är en bok utan lyckligt slut. Den är tung och den är mycket bra. Hedda Stiernstedt gör en fantastisk inläsning; en aning monoton och känslokall, men det är perfekt för den här boken och lyfter verkligen fram det enahanda och tragiska.

I Sverige är det olagligt att köpa sex, men det är lagligt att sälja sex. Det kan låta motsägelsefullt, men om man ser det för vad det är nämligen att torsken utnyttjar den prostituerade eftersom hon är i en utsatt situation och ytterst sällan har valt det livet för vem fan skulle göra det?! Torsken, däremot, har alltid, ALLTID ett val och det finns inga argument i hela universum som kan motivera sexhandel!

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!