Tag Archives: Sverige

Vackra bruksföremål

Posted on by 0 comment

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Category: Allmänt | Tags: , , , ,

Greta Garbo

Posted on by 0 comment

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter ”Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i ”Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med ”Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i ”En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i ”Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I ”Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I ”Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (”method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. ”The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av ”Anna Karenina” fick en ny titel, ”Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I ”Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. ”Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta ”…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än ”Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

425 italienska sidor

Posted on by 0 comment

Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. ”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.

I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.

I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! ”Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.

Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!

Överraskande bra

Posted on by 0 comment

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, ”Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien ”Släkten” med ”Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på ”Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på ”Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Hur är det möjligt?!

Posted on by 0 comment

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Category: Allmänt | Tags: , , , , ,

Attityder som måste ändras

Posted on by 0 comment

Jag har lyssnat på 2 mycket tuffa böcker av Katarina Wennstam: ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Den första boken tar upp samhällets inställning till våldtäktsoffer medan den andra boken handlar om förövaren. De är ensidiga var för sig och därför är det nödvändigt att lyssna på/läsa båda böckerna för att få en helhetsbild. Flera av fallen som Katarina Wennstam skriver om tas upp i båda böckerna och hjälper till att få en uppfattning av båda sidorna.

Det var jobbigt att lyssna på dem och jag kände att det var nödvändigt att vila hjärnan och känslorna genom lyssna på en lättsammare bok då och då. Varför utsätta sig för något som är så tungt när man inte måste? Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag förstår fortfarande inte, men nu vet jag. Jag vet att det är mer angeläget att ändra på fördomar och att slå hål på myter än att ändra lagstiftningen. Det är bara 51 år sedan det blev förbjudet för en man att våldta sin hustru. Sverige ligger efter i utvecklingen när det handlar om lagstiftningen mot sexualbrott. Det spelar, som jag skrev, ingen roll när majoriteten av domarna och nämndemännen är män som inte själva har gjort upp med sin förlegade inställning till kvinnans sexualitet. Vi kan lagstifta oss blåa i ansiktet utan att det ändrar någonting om inte attityderna hos unga vuxna (15-25 år) ändras. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan säger nej mitt i själva samlaget – ett nej är ett nej. Det har ingen som helst betydelse hur kvinnan har varit klädd. Det har ingen som helst betydelse hur mycket kvinnan har druckit. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var kär i våldtäktsmannen. Det har ingen som helst betydelse när kvinnan miste sin oskuld. Det har ingen som helst betydelse hur många förhållanden kvinnan har haft. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var flirtig i början av kvällen. Ett nej är ett nej.

Det finns inga förmildrande omständigheter som kan försvara vare sig tafsande eller våldtäkt. I Kanada och i Storbritannien ska våldtäktsmannen kunna bevisa att kvinnan ville. Många förundersökningar läggs ned i brist på bevis och det blir ord mot ord. Det är alla schyssta män som måste ställa sig upp och börja prata om de attityder som är sundare. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän.

Suffragetter

Posted on by 0 comment

Jag har sett en riktigt, riktigt bra film!! Det händer mer och mer sällan, men ”Suffragette” var en fullträff! För många månader sedan hittade jag bilden nedan och satte upp den på min filmtavla hos Pinterest. Den är urläcker och stark och magkänslan sa att den här filmen är bra. Den hade inte haft Sverigepremiär vid tillfället och jag har väntat på den.

Suffragetter

Min magkänsla inbillade sig inte. Den var bra, riktigt, riktigt bra! Det är en viktig film och det förklarade jag för Elin som såg den med mig. Alla soffliggare som säger att de inte är intresserade av politik eller inte ids rösta borde se den här. Att ha rösträtt är ett privilegium, ett privilegium som andra har kämpat sig till för vår skull – både kvinnor och män – för inte ens alla män har alltid haft rösträtt. Suffragetterna (från latinets suffragium: röst vid val) med Emmeline Pankhurst i spetsen fanns i första hand i Storbritanninen och saknade en svensk motsvarighet. De hade kämpat i flera decennier utan att få gehör när Emmeline Pankhurst uppmanade medlemmarna i WSPU till civil olydnad. De pangade fönsterrutor och sprängde brevlådor, men de hade aldrig för avsikt att skada människor. Jag förstår dem för vad gör man när man inte blir hörd, när man blir förlöjligad och diskriminerad? I filmen går poliserna hårt åt kvinnorna och det var jobbigt att se. Suffragetterna hungerstrejkade ofta i fängelset och polisen ville inte att någon av de skulle dö för att på så sätt bli martyrer och därför tvångsmatades de genom slang i näsan. Fy fan! Carey Mulligan har huvudrollen som Maud Watts och hon gör en storartad insats! Helena Bonham-Carter har en biroll medan Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst endast visar sig i en enda scen. Brendan Gleeson (Mad Eye Moody från Harry Potter-filmerna) har rollen som den polis som leder arbetet med att försöka stoppa dem. Hans inställning ändras från kategorisk till medkännande. Det känns alltid bra att se en film om och med starka kvinnor! En annan bra film om kvinnor som baseras på verkliga händelser är ”Flickorna i Dagenham”. Jag rekommenderar båda filmerna i utbildningssyfte och inte bara som underhållning.

När fick Sverige kvinnlig rösträtt då? 1919 och det placeras oss bland de första länderna. Nya Zeeland var först ut redan 1838 i den brittiska kolonin Pitcairn. Sist ut var Liechtenstein 1984. I filmens eftertexter nämns ett flertal länder (men inte Sverige – meh!) och på den sista raden kan man läsa att Saudi Arabien 2008 hade kvinnlig rösträtt på förslag. Ta inte din rätt att rösta för given…

 

Outgiven, men läst

Posted on by 2 comments

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

Maktlöshet ger mig ångest

Posted on by 0 comment

Pär och jag var hos svärisarna på middag i lördax. Det var bara vi 4 som när de kommer till oss. God mat och möjlighet till samtal. Det finns en förutsättning för att det ska bli lyckat. I alla fall när det gäller mig. Det gäller att svärmor inte hakar upp sig på världens eländiga tillstånd. Om hon gör det blir det snabbt olidligt och jag är inte ensam om att tycka det. Min svägerska brukar påpeka det för svärmor och hon är ju dottern, så svärmor kan väl hantera det, men hur blir det när jag, hennes svärdotter, tiger still tills allt brister? Det blir inte bra. Det var så det slutade i lördax och det blev inte bra.

Vi hade inte varit där i mer än 1 timme när det började handla om det ena jävelskapet efter det andra. Det kändes som om jag hade fastnat framför en extra svart upplaga av Rapport, men utan möjlighet att byta kanal. Ångest och irritation kröp längs ryggraden. Jag gjorde små inpass för att prova om det kunde hjälpa, men jag hade inte den rätta orken att argumentera. Tänk om Donald Trump, pengar utan hjärna, blir president? Smack! Putin håller öststaterna i ett grepp av terror och ingen verkar kunna stoppa honom. Pang – en rak höger! Det finns ingen solidaritet längre. Pow – en uppercut! Ingvar Kamprad är skatteplanerarnas superskurk. Däng! Det går åt helvete för Sverige. T.K.O! Då frågade jag varför vi pratade om det här. Mår de bättre av det? ”Jaa…man kan påverka någon…” ”Jag blir påverkad”, sa jag. ”Jag mår dåligt. Jag vill åka hem nu!” Jag reste mig och gick mot hallen och då sa Pär det som han absolut inte ska säga vid ett sånt tillfälle: ”Lugna ner dig!”. Jag klädde på mig, grävde fram hemnycklarna från fickan på Pärs jacka och gick. Samma sorts ångest, panik och flykt som på julafton 2014. När jag klev innanför dörren hemma, en knapp timme senare, blev jag äntligen lugnare. Marsvinen och Selma gjorde sitt till. Dem är ta mig tusan de enda jag orkar umgås med nu för tiden!

Jag kan se att det finns en poäng med att ha kunskap om hur världen ser ut och hur den fungerar. Jag kan oxå förstå att man kan ha ett behov av att ventilera sin oro, få bekräftelse på att man inte är ensam om att vara rädd. Det jag inte kan förstå är behovet av att rada upp skiten, grotta ned sig för att sedan konstatera att man inte kan göra något. Att allt var bättre förr. Jag får inte ut någonting av att förfasas över Donald Trump för jag har ingen möjlighet att påverka det. Jag mår inte bättre av att konstatera att Ingvar Kamprad, som redan har mer pengar än vad han kan göra av med, ändå inte drar sig för att lura åt sig mer, för jag kan inte påverka honom. Jag blir inte hjälpt av att inse att Sverige ligger mitt emellan en dåre i väst och en annan i öst för vad tusan kan jag göra åt det?! Maktlöshet ger mig ångest. Jag har oerhört svårt att tro att min svärmor som redan är deprimerad mår bra av att frossa i maktlöshet. Jag är ingen känslig liten porslinsdocka som inte tål otäckheter eller problem. Jag väljer att tackla de otäckheter och problem som jag har möjlighet att påverka, att göra något åt. Det är ren självbevarelsedrift för att orka stiga upp varje morgon.

Pär och jag har pratat igenom det här. Han var fly förbannad på mig när han kom hem. Svärisarna var sårade. Jag har bett om ursäkt och mer kan jag inte göra. Det var oartigt att bara rusa iväg, men jag har inte gjort något fel. Om de inte vill träffa mig mer pga. det här, så var vårt förhållande till varandra inte mycket att ha från början. Än en gång längtar jag till den lilla stugan i skogen hos ekorrarna och rådjuren…

 

När naiviteten dör

Posted on by 2 comments

Den 22 juli 2011 hade jag redan slutat följa nyhetsbevakning över huvud taget för min hälsas skull, så när världen chockades av händelserna på Utöya tog jag inte in det. Min skyddande mur släppte bara in att någon hade skjutit ett flertal människor på en ö i Norge. Jag svepte förbi allt spekulerande och hela rättegången och registrerade knappt att han dömdes som skyldig. Det har snart gått 5 år och nu finns möjligheten att få all spekulationsfri fakta och kanske förstå varför. Åsne Seierstad har skrivit ”En av oss – en berättelse om Norge” och jag har läst den för jag ville förstå varför. Nu inser jag vilken djävulskt uttänkt och planerad massaker Anders Breivik genomförde. Han dödade sammanlagt 77 människor där majoriteten var under 20 år. Han visste vad han gjorde. Han var medveten om det hela tiden. Han styrdes inte av några röster i huvudet. Det var ingen som tvingade honom till det. Han samarbetade inte med någon. Han följde inga order. Han gjorde inte motstånd när de grep honom eftersom det var en del av hans plan. I och med fängelsestraffet skulle den tredje och sista fasen inledas som skulle leda till utrotandet av islam.

Det här är en faktabok, bitvis dramatiserad. Åsne Seierstad intervjuade aldrig Anders Breivik. Han gick inte med på det. Hon var hänvisad till polisrapporter, vänner, kollegor, anhöriga till offren och det han själv skrivit; hans manifest och inlägg på internet. Det har blivit en berättelse (rapport?) med flyt. Hon är en skicklig författare. Den är spännande, bitvis fasansfull och väldigt intressant. Det är frustrerande att läsa om de futtiga misstag och ren och skär otur som ledde till att det tog onödigt lång tid för polisen att komma fram till Utöya. Jag kunde inte låta bli att jämföra med sjabblandet som uppstod när Olof Palme mördades. Det är händelser som går utanför vår föreställningsvärld. Det är alltid lätt att vara efterklok, men vill vi verkligen ha ett samhälle som alltid är rustat för att tackla terrorattacker? En sorts naivitet som har gått förlorad för både oss i Sverige och för Norge.

Anders Breivik sitter inlåst nu. Han fick 21 år för mord, men det är som någon säger att han borde ha fått 21 år gånger 77. Han bedömdes vara tillräknelig och dömdes ”till förvaring” vilket innebär att straffet kan utvidgas med fem nya år, fem nya år, fem nya år och jag hoppas att det blir så.