Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

På eget bevåg

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: “Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är “trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för “undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Vackra bruksföremål

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Greta Garbo

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter “Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i “Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med “Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i “En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i “Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I “Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I “Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (“method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. “The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av “Anna Karenina” fick en ny titel, “Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I “Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. “Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta “…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än “Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

425 italienska sidor

Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. “Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.

I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.

I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! “Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.

Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!

Överraskande bra

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, “Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien “Släkten” med “Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på “Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på “Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Attityder som måste ändras

Jag har lyssnat på 2 mycket tuffa böcker av Katarina Wennstam: “Flickan och skulden” och “En riktig våldtäktsman”. Den första boken tar upp samhällets inställning till våldtäktsoffer medan den andra boken handlar om förövaren. De är ensidiga var för sig och därför är det nödvändigt att lyssna på/läsa båda böckerna för att få en helhetsbild. Flera av fallen som Katarina Wennstam skriver om tas upp i båda böckerna och hjälper till att få en uppfattning av båda sidorna.

Det var jobbigt att lyssna på dem och jag kände att det var nödvändigt att vila hjärnan och känslorna genom lyssna på en lättsammare bok då och då. Varför utsätta sig för något som är så tungt när man inte måste? Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag förstår fortfarande inte, men nu vet jag. Jag vet att det är mer angeläget att ändra på fördomar och att slå hål på myter än att ändra lagstiftningen. Det är bara 51 år sedan det blev förbjudet för en man att våldta sin hustru. Sverige ligger efter i utvecklingen när det handlar om lagstiftningen mot sexualbrott. Det spelar, som jag skrev, ingen roll när majoriteten av domarna och nämndemännen är män som inte själva har gjort upp med sin förlegade inställning till kvinnans sexualitet. Vi kan lagstifta oss blåa i ansiktet utan att det ändrar någonting om inte attityderna hos unga vuxna (15-25 år) ändras. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan säger nej mitt i själva samlaget – ett nej är ett nej. Det har ingen som helst betydelse hur kvinnan har varit klädd. Det har ingen som helst betydelse hur mycket kvinnan har druckit. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var kär i våldtäktsmannen. Det har ingen som helst betydelse när kvinnan miste sin oskuld. Det har ingen som helst betydelse hur många förhållanden kvinnan har haft. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var flirtig i början av kvällen. Ett nej är ett nej.

Det finns inga förmildrande omständigheter som kan försvara vare sig tafsande eller våldtäkt. I Kanada och i Storbritannien ska våldtäktsmannen kunna bevisa att kvinnan ville. Många förundersökningar läggs ned i brist på bevis och det blir ord mot ord. Det är alla schyssta män som måste ställa sig upp och börja prata om de attityder som är sundare. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän.

Suffragetter

Jag har sett en riktigt, riktigt bra film!! Det händer mer och mer sällan, men “Suffragette” var en fullträff! För många månader sedan hittade jag bilden nedan och satte upp den på min filmtavla hos Pinterest. Den är urläcker och stark och magkänslan sa att den här filmen är bra. Den hade inte haft Sverigepremiär vid tillfället och jag har väntat på den.

Suffragetter

Min magkänsla inbillade sig inte. Den var bra, riktigt, riktigt bra! Det är en viktig film och det förklarade jag för Elin som såg den med mig. Alla soffliggare som säger att de inte är intresserade av politik eller inte ids rösta borde se den här. Att ha rösträtt är ett privilegium, ett privilegium som andra har kämpat sig till för vår skull – både kvinnor och män – för inte ens alla män har alltid haft rösträtt. Suffragetterna (från latinets suffragium: röst vid val) med Emmeline Pankhurst i spetsen fanns i första hand i Storbritanninen och saknade en svensk motsvarighet. De hade kämpat i flera decennier utan att få gehör när Emmeline Pankhurst uppmanade medlemmarna i WSPU till civil olydnad. De pangade fönsterrutor och sprängde brevlådor, men de hade aldrig för avsikt att skada människor. Jag förstår dem för vad gör man när man inte blir hörd, när man blir förlöjligad och diskriminerad? I filmen går poliserna hårt åt kvinnorna och det var jobbigt att se. Suffragetterna hungerstrejkade ofta i fängelset och polisen ville inte att någon av de skulle dö för att på så sätt bli martyrer och därför tvångsmatades de genom slang i näsan. Fy fan! Carey Mulligan har huvudrollen som Maud Watts och hon gör en storartad insats! Helena Bonham-Carter har en biroll medan Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst endast visar sig i en enda scen. Brendan Gleeson (Mad Eye Moody från Harry Potter-filmerna) har rollen som den polis som leder arbetet med att försöka stoppa dem. Hans inställning ändras från kategorisk till medkännande. Det känns alltid bra att se en film om och med starka kvinnor! En annan bra film om kvinnor som baseras på verkliga händelser är “Flickorna i Dagenham”. Jag rekommenderar båda filmerna i utbildningssyfte och inte bara som underhållning.

När fick Sverige kvinnlig rösträtt då? 1919 och det placeras oss bland de första länderna. Nya Zeeland var först ut redan 1838 i den brittiska kolonin Pitcairn. Sist ut var Liechtenstein 1984. I filmens eftertexter nämns ett flertal länder (men inte Sverige – meh!) och på den sista raden kan man läsa att Saudi Arabien 2008 hade kvinnlig rösträtt på förslag. Ta inte din rätt att rösta för given…

 

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.