Hos läkaren

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? –  spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta

Ett grustag i foten

“Allt, precis allt är fel!”, sa jag till L-O B. “Jag vet inte vad vi ska börja med idag.” Han frågade om jag hade fått zonterapi än och det hade jag ju inte. “Då ska du få det. Man kan komma åt många olika saker med zonterapi!”

L var in en sväng oxå. Jag gillar henne. Hon är gullig och kommer ihåg att jag vill ha 4:ans rum (som var upptaget idag) och något under knäna när jag ligger på rygg vilket jag fick göra idag. Jag fick en värmelampa på magen, förmodligen riktat mot njurarna eftersom jag var så satans låg. Sedan kom X (jag vet inte vad han heter) och gick loss på mina fötter. AJ!! Satfläsk vad det gjorde ont!! “Det krasar och knastrar som gruskorn”, förklarade han. “Massor av slaggprodukter som samlas och som måste drivas ut.” Ett helt jävla grustag i varje fot alltså med tanke på hur ont det gjorde. Min lilla piggiga massageboll har samma effekt, men kanske inte lika effektiv. Han förklarade att man inte kan massera sina egna fötter med den kraft som behövs vilket fick mig att komma ihåg att jag har läst att man inte kan killa sig själv under fötterna (de som lider av schizofren sjukdom kan göra det). Efter ett tag blev det skönt. Nästan. Jag är fortfarande öm och massagen hade ingen direkt effekt. Jag bokade in 2 besök nästa vecka.

Han koncentrerade sig på punkterna för mage,  tarm och njurar.
Han koncentrerade sig på punkterna för mage, tarm och njurar.
zonterapi 2
På ovansidan var det punkterna för blodomloppet.

 

105 kg 51-årig tant i mormorstrosor från Sloggi och en rejäl stöd-bh ger inte mig några attraktiva inre bilder. Det jag försöker intala mig själv varje gång jag ligger på en av bänkarna på AAA-kliniken – särkilt när jag ligger på rygg – är att de som arbetar där är proffs och behåller reaktioner och tankar om alla kropparna för sig själva, även min kropp. Jag känner mig asexuell. Oattraktiv. Jag känner mig mest avslappnad minst spänd tillsammans med L-O B och L. Det var jobbigt med X. När jag satt och väntade vid receptionen stod en otroligt smal kvinna där. Så smal att det måste handla om anorexi för hennes lår var som min överarm. Det är ett tecken på sjukdom, men jag blev ändå avundsjuk. Hon var smal. Sjuk, men smal. Anorektiker får mer sympati än överviktiga. Det här får mig att överväga att överge naprapaten.

Jag är rätt leds på alltihop. Det är inte läge för naprapatens vanliga lotus-smajlis.

 

Hat och självförakt

Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.

Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.

Jag hatar min fetma.

Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.

Jag hatar min sjukdom.

Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!

Jag hatar att ha ont.

Jag hatar att behöva äta.

Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.

Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.

Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!

När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.

Depression

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. “Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. “Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. “Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, “cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: “Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.

Homeopati

Dr Samuel Hahnemann uttryckte det på latin: simila similibus curentur (“låt lika bota lika”). På Björn Lundbergs, homeopat i Stockholm, förklaras det på vanlig svenska med “att en sjukdom kan botas genom tillförsel av små mängder av det ämne som hos friska framkallar en effekt som liknar sjukdomens symtom”. I morgon ska jag träffa honom. Eftersom jag upplever det som att läkaren på min VC varken har tid eller lust att hjälpa mig med mer än det han tycker är nödvändigt och eftersom jag inte vill stoppa i mig fler “vanliga” mediciner än jag redan gör vänder jag mig till en homeopat. Fortsättning följer!

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Dödsstraffets vara eller icke vara

“Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt med Karin Bergquist som uppläsare. USA är det enda demokratiska västlandet som har dödsstraff. 32 av 50 stater har det främst i syfte att avskräcka. I de 18 stater som inte har dödsstraff är brottsstatistiken lägre. Ironi i sin fulla prydno. Den här boken fick mig att reagera och reflektera och det gillar jag. Jag är oerhört kluven till dödsstraff och tack vare att Sverige inte (längre) praktiserar det finns det egentligen inget som gör att jag måste ta ställning för eller emot, men jag vill göra det ändå.

Carina Bergfeldt reser till Texas för att besöka Vaughn Ross som skall avrättas om 7 dagar. Det blir mer än så för hon pratar även med anhöriga till både Vaughn Ross och andra dödsdömda och till offren. Hon pratar med en präst och med en kvinna som blev kär i och gifte sig med en dödsdömd. Inte så många åsikter som berättelser. Carina Bergfeldt varvar fakta med intervjuer och historier så att det blir lätt att ta till sig boken trots att ämnet är tungt och kontroversiellt. Karin Bergquist är en ny uppläsare och hon är mycket bra!

Rent känslomässigt tycker jag att om en mördare tar sig rätten att ta någons liv, så ska hon/han inte blir alltför förvånad om straffet blir just det att de själva ska dö. Men, hur ofta kan vi lita på att hon/han är skyldig bortom rimligt tvivel? Många av fångarna hävdar att de är oskyldiga och sedan DNA-tekniken kom har allt fler fångar fått upprättelse. Ska rättsväsendet vända andra kinden till och på så sätt visa medmänsklighet mot en mördare som inte visade det mot sitt offer? Om dödsstraffet avskaffades i alla 50 stater och i stället omvandlades till livstid, var ska alla fångar få plats för – krasst uttryckt – skapar avrättningarna utrymme.

En jury består av tolv utvalda, edsvurna och opartiska personer och det är tänkt att de ska fatta sitt beslut baserat på endast fakta. Är det möjligt? Det är mänskligt att fela och det finns hur många faktorer som helst som påverkar alla inblandade från jurymedlemmarna över åklagare och försvar till domaren. Trötthet, sjukdom, stress och yttre påverkan som kan påverka både arbetsinsatsen och omdömet, så hur kan någon säga säkert att den dömda/dömde skyldig bortom rimligt tvivel? En avrättning är definitiv och kan inte göras ogjord.

Det fängelse som Carina Bergfeldt besöker är det i särklass hårdaste i Texas. De fångar som sitter i dödscell är instängda 22 av dygnets 24 timmar och cellen är inte större än att man når båda väggarna när man sträcker ut båda armarna. Varje gång de lämnar cellen blir de visiterade t.o.m. i anus och bär handfängsel. Varje gång. Förutom besöken har de ingen möjlighet att prata med någon utom genom celldörren. De saknar varje möjlighet till fysisk beröring. Många fångar utvecklar allvarliga psykiska sjukdomar. Så pass allvarliga att de inte längre anses vara tillräkneliga och inte ens i Texas får man avrätta en människa som inte är tillräknelig. En f.d. fängelsechef ansåg att fångarna skulle behandlas så humant och värdigt som möjligt på själva dagen för avrättningen, men det måste anses som hyckleri med tanke på under vilka förhållanden de tillbringar år efter år i väntan på avrättningen.

Efter att ha lyssnat på den här boken har jag bestämt mig för att jag är emot dödsstraff. Tror jag. Jag är fortfarande tudelad i den känslomässiga öga för öga-inställningen och i den logiska som hävdar att så länge den felande människan är inblandad finns utrymmer för tvivel och då kan man inte döma någon till döden. Den logiska delen börjar få ett övertag.

Skrivövning: att göra en nyhet av ett minne

Vilket minne skulle jag kunna göra en nyhet av? Det dök upp en massa elände och det gillade jag inte. Jag vill ju ha flera positiva nyheter! Jag grävde lite till och då hittade jag den dagen när jag fick beskedet att jag hade fått stadigvarande sjukersättning och det var positivt, så det hette duga.

Ett positivt besked

Fredagen den 24 februari 2012 ringde Elin Fröjdman ett telefonsamtal som gladde både henne själv och den hon ringde. Elin Fröjdman handlägger sjukförsäkringsärenden hos Försäkringskassan. Villkoren för långtidssjukskrivna har blivit hårdare sedan regeringen skärpte kraven på både Försäkringskassan och de sjuka.

”Både jag själv och mina kollegor arbetar under en oerhörd press.”, säger Elin Fröjdman. ”Vi blir utskällda och hotade eller får ta emot samtal från förtvivlade människor som är för sjuka för att arbeta, men samtidigt är för friska för att få sjukersättning.”

Anledningen till de skärpta villkoren är ett försök att komma åt bidragsfusket.

”Som med så mycket annat är det de skötsamma som kommer i kläm för majoriteten fuskar inte medan de som fuskar gör det ordentligt.”

Därför ville Elin Fröjdman ringa direkt när hon fick klart för sig att hon skulle få lämna ett positivt besked. Delad glädje är dubbel glädje. Klockan var fyra på fredagseftermiddagen när hon slog numret till Ewa Sundbäck och kunde ge henne beskedet att hon hade fått sin ansökan om stadigvarande sjukersättning beviljad. Vi har pratat med Ewa Sundbäck på telefon och hon var fortfarande överväldigad av beskedet och sa att det innebär en enorm lättnad för både henne och hennes familj.

”Jag har varit helt sjukskriven i tolv år och sprungit hos olika läkare för att förlänga sjukskrivningen lite i taget. Eftersom jag lider av en icke fysisk sjukdom har jag ofta blivit misstrodd av både min arbetsgivare och Försäkringskassan. Det här innebär att jag kan slappna av och förmodligen förbättra min hälsa i långa loppet.”

Ewa Sundbäck säger att hon verkligen uppskattade att Elin Fröjdman berättade att hon velat lämna beskedet före helgen. Det visar på den sortens mänsklighet som man inte förknippar med Försäkringskassan. På frågan om hur hon ska fira svarar hon: ”Jag tänker köpa en hallonröd tekanna från Höganäs för en sådan har jag velat ha länge!”.

Nutida exorcism

Igår såg jag dokument utifrån på svt.play och det handlade om nutida exorcister i Polen. Allt fler präster utbildar sig i exorcism och allt fler polacker tror sig vara besatta av onda andar. I programmet ställer man frågan varför ökningen kommer nu, men jag tycker inte att jag fick något svar. Det finns kanske inget svar. Kanske beror det människans känsla av maktlöshet inför miljöförändringar, naturkatastrofer och politikers handlingsförlamning och då vänder man sig till religionen med allt vad den innebär.

En av prästerna som är med är även psykolog och det är en intressant och ovanlig kombination för, som han förklarar, prästerna är rädda för vetenskapen och vice versa. Han får en unik dubbel synvinkel. Trots att han är präst eller tack vare att han är psykolog inser han att det inte finns besatta människor.

Det här är Polen på 2010-talet och det räknas som ett modernt land samtidigt som det religiösa har ett starkt grepp om folket och för det tillbaka till medeltiden med ett snävt, kategoriskt och fördömande synsätt. Programmet tar upp 3 fall, 3 unga kvinnor som utsätts för exorcism eftersom både de själva och deras anhöriga anser att de är besatta av djävulen. Kvinna 1 upplever homosexuella känslor som hon tolkar som att den onde vill förleda henne. Kvinna 2 visar en kraftigt förändrad personlighet och får anfall flera gånger om dagen. Kvinna 3 har tappat intresset för religionen. Om det hade handlat om 3 kvinnor som blivit elaka och hatiska och som genom att “kasta onda ögat” omkring sig fick människor att falla döda ned, så hade jag blivit fundersam, men jag tittar väl på för mycket film. Det här handlar om okunskap och den rädsla som andra upplever när någon börjar ifrågasätta sin omgivning. Det handlar om utanförskap och ångest. Ångest kan man behandla med KBT eller mediciner. Det går att bli fri från den. Utanförskap kräver acceptans främst från en själv. När det gäller kvinna 2 tänkte jag på hjärntumör. Att alla 3 kvinnor skrek ordlöst har inget att göra med djävulen. Om ångesten blir tillräckligt stor hjälper det att skrika rakt ut i brist på annat. Det har jag egen erfarenhet av.

Om jag hade förts in i ett rum och hållits fast av 4 män (inte en kvinnlig präst så långt ögat kunde nå) som mumlar böner, tvingar mig att dricka vigvatten och trycker ett krucifix mot mitt ansikte, så hade jag tyckt att det var jävligt otäckt även om jag vetat vad jag gav mig in på. Jag hade blivit rädd, fått panik och ångest och till slut vrålat rakt ut. Tacka fan för det, men jag hade inte varit besatt av djävulen! Filmen var otäck, men inte på skräckfilmsvis utan för att den visar den negativa sidan av religion och att den sidan inte har förändrats trots att det har gått många hundra år. Det är aldrig bra när präster tillåts ha makt.

Skillnad i värdering

Om någon dör i cancer finns det ingen anledning att tala tyst om det. Människan kämpade, men förlorade. Om någon tar livet av sig till följd av depression talar man inte högt om det. Människan kämpade, men förlorade även där. 2 olika sjukdomar, men stor skillnad i kampens värde. Depression är en sjukdom och den kan vara lika obotlig och dödlig som cancer. Den som har cancer vill inte ha cancer, vill inte vara sjuk. Den som är deprimerad vill inte vara deprimerad, vill inte vara sjuk. Den som tar livet av sig vill (oftast) inte dö. Den som tar livet av sig vill inte längre vara sjuk. Det är vad det handlar om. Att ta sitt liv har samma slutgiltiga resultat som om man dör i cancer. Varför är det mer nobelt att dö av att cellerna i kroppen löper amok än det är att lida brist på serotonin? Vi kanske får nöja oss med att man i alla fall inte blir straffad om man misslyckas med sitt självmordsförsök.