Jag har köpt och sett en kort, men vansinnigt bra serie om familjen Mottershead som startade Chester Zoo i England, “Our zoo“. Den finns inte med svensk text, men jag använde den engelska och tyckte inte att det var några som helst problem att förstå. Det är endast 6 avsnitt som är 50 minuter eller längre och serien följer familjen medan de tampas med motståndare, men inte efter att djurparken öppnades och det får mig att hoppas på en fortsättning. Serien är brittisk och utspelar sig 1930-31 med allt vad det innebär av kläder, miljöer, åsikter och uppfattningar. Och så djur förstås! Filmen “En ny start” är på ett liknande tema, verklighetsbaserad den med och handlar om Benjamin Mee som köpte Dartmoor Zoo . Filmen är amerikansk trots att det handlar om en engelsk djurpark. Om du, som jag, älskar djur även om de befinner sig i en djurpark (i stil med Kolmården), så rekommenderar jag verkligen både serien och filmen.
I somras läste jag “Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson och härom dagen läste jag ut fortsättningen, “Kastanjeträdets makt” som utspelar sig 9 år senare. Jag tyckte väldigt mycket om den första boken och blev sugen på att läsa en annan serie av Bodil Mårtensson om Barkhe. Den första boken var bra, men den andra var fånig, på gränsen till dålig och jag blev ordentligt besviken plus att jag oroade mig för att serien om Blodboken skulle visa sig vara lika ojämn. Jag oroade mig i onödan för “Kastanjeträdets makt” var precis lika bra!
Det har alltså gått 9 år sedan den misslyckade kuppen mot kung Magnus och missnöjet pyr nere i Skåne. Det kostade en hel del penningar att köpa loss Skåne från Danmark och det lånet måste betalas tillbaka. Hertig Bengt Algotsson är kungens sändebud i detta ärende och han samlar kyrkan och adeln i Lunds domkyrka. Mötet slutar inte i god stämning, men hertigen är inte rädd för att skaffa sig fiender. Han går direkt från det mötet till ett annat möte som han har med sin käresta Anna Maria sömmerska. Det hertigen inte tänker på är att hans fiender kan blir farliga för Anna Maria.
En parallell handling i boken handlar om kung Magnus och drottning Blanches son Erik som är 15 år och otålig och angelägen om att få ta över makten från sin far. Herr Karl Ulfsson av Tofta är inne på samma spår som Erik och utnyttjar hans oerfarenhet.
Bodil Mårtenssons språk är rikt och tidstroget. Okvädningsorden uppskattar jag mycket som kontrast till dagens språkbruk. T.ex. “… era svagsinta fän!” eller “…du och dina dyngspäckade skånetölpar…”. Det finns en del som utspelar sig på ett piratskepp utanför Dovers kust som är spännande, men även farsartat. När boken börjar är det december 1355 och det är december även för mig när jag läste boken. Jag tänkte mycket på att jag bara kunde vrida upp värmen i elementet om det kom en köldknäpp medan de i boken var hänvisade till brasor som stod en bit bort och som slocknade och med dragiga fönster och kalla stenväggar.
Nästa del heter “I ekens tecken” och nu väntar jag otåligt på pocketutgåvan.
Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, “Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien “Släkten” med “Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på “Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.
I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.
Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.
Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på “Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!
Jag var till Rosie idag för en mycket välbehövlig snaggning. Hon var inte riktigt sig själv och det var märkligt tomt i hyllorna med hårprodukter. Jag blev misstänksam. “Jag måste berätta något sorgligt.,” sa hon. Jag höll andan. Mitt hårs värsta farhågor besannades: Rosie ska stänga sin salong av hälsoskäl redan efter sommaren, så dagens besök blev mitt sista. Hon var så ledsen att hon hade svårt att möta min blick och jag kände att tårarna tryckte på. Fy, vad tråkigt! Vi har känt varandra i mer än 10 år. 6 gånger om året har vi träffats och lixom fortsatt det samtal vi påbörjade gången innan. Hon är en av de väldigt få personer som jag genuint tycker om. Förutom att hon är den bästa frisör – rent tekniskt – som jag har haft, så beundrar jag henne för hennes ständigt soliga humör. Hon älskar sitt yrke och hon tycker om sina kunder. Vad ska hon göra nu? Jag blir gråtfärdig medan jag skriver det här. Att hitta en hyfsad frisör blir nog inga problem. Stockholm är nedlusad av salonger. Enbart på vägen från t-banan till Rosies salong finns det i alla fall 4 stycken. Jag fick den snilleblixten att Rosie skulle fota mig med min mobil, så att jag kan visa nästa frisör precis hur jag vill ha det.
Precis när jag var färdigfriserad ringde de angående tvättmaskinen. “Vi är där om 1 timme.” Elin var hemma och Pär skulle oxå hinna hem. Han hade valt att skjuta på avresan tills att vi såg att allt fungerade. Det betydde mycket för mig! Jag kom hem mitt i alltihop och tyckte att det var så himla skönt att inte behöva ta det besöket själv. Tvättmaskinen och tumlaren har fått jobba non-stop sedan dess. Handdukar och lakan. Det är så roligt!
Förutom förlusten av min frisör känns allt mycket bättre idag. Pär och jag är sams igen. Tvättmaskinen fungerar. Jag får vara ensam med fyrbeningarna 3 hela dagar. Jag har en ny serie att se (“House of cards” med Kevin Spacey). Mitt långa hår är väck. Jag har choklad och lakrits hemma. Så nära himmelriket man kan komma enligt mig!
Det är 104 år sedan Titanic sjönk. Jag har ingen som helst anknytning till katastrofen mer än att jag alltid har hört talas om den. När James Camerons film om Titanic kom 1997 vaknade mitt intresse på riktigt. Den är så skickligt gjord och blandar både fiktiva och autentiska karaktärer. Han trappar upp katastrofstämningen så subtilt att jag ryser av fasa och tacksamhet över att jag inte var med.
White Star Line byggde de 3 systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic samtidigt i Dublin över en period av 5 år. Bruce Ismay hade fixerat sig vid att bräcka Cunard Lines. De skulle bli större, snabbare, mer luxuösa och osänkbara. De vattentäta skotten skulle förhindra denna gigantiska järnbåt från att sjunka. Titanic fick 4 skorstenar trots att hon bara hade 3 motorer. Cunard Line hade ju 4…
När Titanic lämnade hamnen i Southampton var hon bara centimeter från en kollision med en mindre båt. Ett omen? I filmen “Titanic” ser man en segelbåt som kommer i vägen för svallvågorna. Om det hade hänt i verkligheten hade den förmodligen dragits ned i det baksug som propellrarna åstadkom. 3 motorer med propellrar med blad som var dubbelt så stora som en fullvuxen man. När Britannic sjönk 4 år senare var det de som lyckats ta sig till en livbåt som faktiskt dog eftersom livbåten sögs in i just det baksuget.
1911 var Violet Jessop anställd som kabinpersonal på Olympic. 1912 arbetade hon på Titanic och tillhörde de överlevande. 4 år senare befann hon sig på Britannic i världskriget som sjukvårdspersonal när fartyget gick på en mina i Medelhavet. Hon överlevde även den förlisningen när hon blev tvungen att kasta sig från livbåten som riskerade att dras in i propellrarna.
Besättningen på Titanic kunde inte komma åt kikaren eftersom nycklarna till skåpet saknades. Kanske hade de sett isberget i tid, det får vi aldrig veta.
Bruce Ismay, mannen med det känsliga egot, smet ombord på en av de sista livbåtarna och bröt mot kvinnor-och-barn-först-regeln. Förutom att han skrutit om att Titanic var osänkbart och hetsat kaptenen till att öka hastigheten fick han nu ett rykte om sig att vara en ynkrygg. Det förstörde hans fortsatta karriär.
Det är makalöst ironiskt att de överlevande blev räddade av Carpathia från Cunard Lines. Just det skepp som ovan nämnde herr Ismay var så avundsjuk på. När verkligheten överträffar dikten!
De överlevande tas ombord på Carpathia.
Året var 1985 när vraket av Titanic hittades på 4 km djup. Fram till dess gick uppgifterna isär när det handlade om att fartyget hade gått under intakt eller om det hade delats. Majoriteten av de överlevande kunde berätta att fartyget knäcktes, men de uppgifterna togs inte på allvar utan förklarades med att de hallucinerade till följd av den dramatiska situationen. Nu vet vi att Titanic först sjönk – utan att kantra! – med fören först då skadan uppstått på höger (styrbord) sida. Lutningen var 23 grader när fartyget bröts mellan andra och tredje skorstenen. Fören slets loss och sjönk lodrätt hela vägen ned för att plana mot slutet. Aktern slog i havsytan innan den reste sig nästan lodrätt för att sedan vattenfyllas och sjunka. Både fören och aktern fick stora skador både när de slog emot havsbotten och av den “vattenpelare” som bildades och kraschade ovanpå.
Fören på Titanic som det ser ut idag.
Titanic rostar inte sönder som man skulle kunna tro. Hon äts upp av bakterier. Det som ser ut som rost är i själva verket döda bakterier som har järn i blodet.
2009 såg Pär och jag en utställning om Titanic i båthallarnabakom Wasa-muséet. Då var det 11 år sedan jag såg filmen första gången. Utställningen var fantastisk! Jag har aldrig blivit lika berörd av en utställning. I slutet stod jag framför en tavla med namnen på alla döda och grät. Det blev mycket mänskligare och mer personligt än vad filmen åstadkom, men varje gång jag har sett filmen sedan dess tar den tag i mig på ett annat sätt.
Det sista tagna fotot av Titanic.
Jag köpte en serie i 4 delar om Titanic mest för att det var Julian “Downton Abbey” Fellowes som hade gjort den. Den hade jag kunnat vara utan. När Titanic sjönk bröts hon inte av!! Det är ju fel!! Besvikelse numro 1. När jag såg extramaterialet pratade skådespelarna om att det varit så varmt i hangaren med allt tempererat vatten och att det hade varit svårt att få det att se ut som om de frös när de i själva verket svettades. Besvikelse numro 2. I filmen Titanic av James Cameron har vattnet samma temperatur som det hade den 15 april 1912. Skådespelarna hade våtdräkter på sig för att inte bli sjuka utom Kate Winslet som drog på sig en allvarlig lunginflammation.
Det finns många stora filmer och serier som är så genomarbetade att det inte finns något att anmärka på tills man kommer till den svenska översättningen. “The Tudors” och “Downton Abbey” ser jag med engelsk text numera. I “Titanic” översatte de konsekvent fel. Isberget kom på höger (styrbord) sida och de girade vänster (babord) för att undvika krocken. I filmen så skriker de “Sväng åt styrbord, styrbord!!” Jag sitter i soffan och gapar om att “Det heter babord för bövelen!”.
De kroppar som hittades fick en värdig sjömansbegravning. De lades i kistor eller i kanvassäckar med stenar som sänke. En präst läste en bön över var och en.
Titellåten från filmen “Titanic”: “My heart will go on” med Céline Dion.
Mikael Wiehes “Titanic (andraklasspassagerarens sista sång).
Det sägs att man ska sluta när man är på topp och det gjorde skaparna av “Downton Abbey”. Idag såg jag den sista och avslutande filmen (hela serien består av 6 säsonger 5 “mellanfilmer” som jag kallar dem). Tomheten blandas med vissheten om att jag kan se alla säsonger och filmer igen när helst jag vill. Det här är tidernas bästa serie! Jag kan inte hitta något negativt med den. Inte ens det att den är slut för de valde att sluta när den var som bäst. Hela serien utspelade sig från april 1912 till och med nyårsafton 1925 och de åren förde med sig enorma förändringar för den sortens stora gods som Downton utgjorde. Om de hade valt att göra fler säsonger, så hade mycket av stämningen och känslan gått förlorad.
Jag skriver om den kompletta serien vilket innebär att jag inte tänker avhålla mig från att skriva om det som har hänt även i den sista säsongen och filmen. Ett bevis för hur mycket jag tycker om den här serien är att jag har tittat på allt extramaterial (utom smygvisningar av mellanfilmerna), precisallt. Eftersom jag är intresserad av historia tycker jag att det har gett mycket för extramaterialet har inte innehållit borttagna scener eller “gag-reels” utan fakta och förklaringar. Speciellt den nästan 1 timme långa dokumentären i sjätte säsongen som gav en grundlig inblick i vad det innebar att leva och arbeta i ett så stort hushåll. Alastair Bruce har varit historisk rådgivare genom hela serien och är oerhört noggrann, men han vet vad han talar om. Dessutom har han dykt upp i 2 mindre roller som jag har noterat.
Det är Highclere Castle som har den egentliga huvudrollen och fungerar som bostad även i verkligheten. Det är magnifikt och dryper av historia. Det är vackert med makalösa omgivningar. Själv skulle jag definitivt inte vilja bo där för det är omöjligt att skapa hemtrevnad. Det skulle kännas som att bo i ett museum! Dessutom kostar det omkring 70 miljoner svenska kronor per år att hålla det igång vilket innebär att de nuvarande ägarna är, mer eller mindre, tvungna att t.ex. hyra ut det som inspelningsplats och bröllop. Nu har de i alla fall fått ekonomisk hjälp för det är tydligen omöjligt att få en biljett för en guidad tur på grund av stor efterfrågan.
Kläderna, åh, de vackra, vackra kläderna! Det är damernas kläder som är vackra för herrarnas kläder händer det inte så mycket med. Damerna börjar med höghalsat, långärmat och korsetterat och slutar med med knälångt, bararmat och bobbat hår. Min kroppskonstitution är långt från den tidens plattbröstade, slanka ideal, men även för mig skulle kläderna ha varit bekväma med de raka, lösa linjerna och de halvhöga klackarna. Vacker, så vackert…
Robert och Cora gifte sig för att Cora hade de pengar som behövdes för att rädda Downton. De har fått det att fungera och är väldigt gulliga ihop. Roberts mamma, änkegrevinnan Violet, är ett rivjärn med hjärta. Min absoluta favorit! Maggie Smith är fantastisk i rollen. Sybil är den yngsta dottern och troligen den vänligaste personen av alla. När hon dog stortjöt jag och det blev inte lättare trots att jag såg serien flera gånger. Tom Branson började som chaufför och slutade som förvaltare av Downton. Honom gillade jag mer och mer. Edith, mellandottern, så oerhört prövad och otursförföljd, men samtidigt den karaktär som utvecklades mest från sysslolös aristokratisk ung kvinna till självständig tidningsägare. Mary, den äldsta dottern har jag aldrig gillat. Hon är en bortskämd och elak ragata och det var inte förrän i den sista filmen som hon var genuint vänlig mot Edith. Satmara! Jag har lite svårt att förstå varför så många män friade till henne genom seriens gång. Den korta period när hon var tillsammans med Matthew, då var hon möjlig att tycka om. Matthew saknar jag fortfarande! Jag har tittat noga på extramaterialet och manusförfattaren/seriens skapare, Julian Fellows hade ingen vettig förklaring till varför han tyckte att det var nödvändigt att ha ihjäl Matthew. Varför?! Isobel, Matthews mamma, är bitvis väldigt påfrestande, men tillsammans med Violet har hon några av seriens bästa replikväxlingar. “Put that in your pipe and smoke it!” och “Have you changed your medication?”. Stackars Robert som alltid satt mellan de 2 stridbara damerna vid middagarna. Mrs Patmore och Daisy är så gulliga tillsammans. Anna och Bates – inget äktenskap har utsatts för såna prövningar som deras… Mrs Hughes och Carson är 2 ankare som varken serien eller huset Downton skulle ha klarat sig utan och Carson är den absolut mest konservative personen av de alla. Han är värre än till och med änkegrevinnan Violet. Miss O’Brien gillade jag just för att hon var så sur, missnöjd och intrigant. Elin och jag kallade henne för Lilla My.Thomas Barrow gick från avskydd till favorit och jag tyckte så synd om honom i sista säsongen för han var så ensam och mådde så dåligt.
“The stiff upper lipp” som är ett genomgående personlighetsdrag hos alla (utom Cora och hennes mamma som är amerikaner). Det finns många tillfällen när jag har velat skrika “Prata med varandra för bövelen!!”, men på den tiden gjorde man inte det vare sig man var brittisk eller amerikansk. De gör flera anspelningar på den engelska tillknäpptheten och Violet är övertygad om att den har med den engelska vädret att göra. Jag gillar den för den gör att när de väl släpper spärrarna, så känns det genuint och äkta och inte amerikanskt översvallande och påträngande.
Det finns ett minus med serien, men det har inget som helst att göra med produktionen utan – som så ofta förr – den svenska översättningen. Titlarna översätts inte konsekvent och vissa uttryck har översatts ordagrant och blir så fel att jag får allergiska utslag. “There isn’t a woman who hasn’t been captured by a uniform.” översattes med att det inte finns någon kvinna som inte har tagits av polisen när man syftar på att falla för det stiliga med uniformer. “Her ladyship is waiting in the drawing room.” översattes till att hon väntade i ritrummet när det handlade om att hon väntade i omklädningsrummet. Så pinsamt dåligt! Till slut valde jag att titta med engelsk text (eftersom jag inte vill ha så högt). Det var samma sak när jag tittade på “The Tudors”.
