Vatten

Jag hade för avsikt att komma ut med stavarna tidigt idag för att slippa den värsta värmen, men det var svårt att komma ur sängen. När jag kom in i köket 20 över 8 – som i och för sig inte kan kallas sent utom för bonden – visade termometern 24 grader. I skuggan. Det var den morgonsvalkan det. En timme senare kom jag iväg i alla fall och jag tog det lugnt och det gick väldigt bra och det var riktigt skönt! Det blev ett stopp för att dricka vatten, sedan tankade jag igen när jag var framme vid Konsum. 70 minuters lugn stavgång i 25 gradig värme är inte pjåkigt alls! Numera har jag för vana att dricka 2 liter vatten varje dag och mer än så om jag tränar och ännu mer när det är så satans varmt som det har varit den senaste veckan. Det kluckar i mig. Faktum är att vatten hjälper mot allehanda obehag som törst (duh!), matthet, huvudvärk, illamående, vallningar, hungerkänslor och trötthet.

Min vattenflaska för hemmabruk. Den är för tung att släpa runt på när jag promenerar.

Förbättring

Igår. Laserbehandling. Den här gången gick pendeltågen så pass att jag tog mig dit i tid, men trots att jag tog ett tidigare tåg åts försprånget upp på vägen och jag hann precis. JA ökade intensiteten och nu känner jag värme över hela fotsulan och större delen av hälen. Han tejpade oxå. Jag upplever en tydlig förbättring, något har lossnat igen, ett skutt framåt. Idag har jag kunnat lunka runt här hemma i stort sett smärtfri och det är jag inte bortskämd med nu för tiden.

Jag tränade med gummibanden idag och ökade på från xtra lätt till lätt och den här gången fick jag upp värmen ordentligt. Det var småtungt, men skönt. Både förra veckan och den här veckan tröt orken och koncentrationen lagom till stretchingen. Nya träningskläder som satt som en smäck. Jag har haft huvudvärk och ont, ont, ont i ryggen (2 omgångar med Tigerbalsam) och ont i handen. Värktabletter högt och lågt och stödbandage runt handen. Jag är sjukt trött och väldigt låg. Ångest.

 

Huvudvärk

Pär skulle hälsa på hos sina föräldrar, så jag fick skjuts till Salem där jag skulle hämta paket. Jag promenerade hem på 45 minuter via Tennishallen och i långsamt tempo. Det var jätteskönt och jag har inte haft så fasligt ont efteråt, men gränsen går mellan 30 och 45 minuter. Jag hade huvudvärk. Faktum var att jag vaknade med huvudvärk och spänningar i nacken och antog att jag hade legat knasigt inatt. Frisk luft och rörelse räckte inte för att den skulle ge med sig, så när jag kom hem tog jag 2 Treo plus att jag masserade nackmusklerna med Tigerbalsam. Det fungerade. Tyvärr, kom alltihop tillbaka vi 17-tiden, så jag gjorde om kombinationen, men utan samma braiga effekt.

Utför

Den 22 januari, för knappt 3 veckor sedan, beslöt jag att lägga all träning på hyllan för fotens skull och nu börjar jag känna av de negativa aspekterna. Ryggen mår inte bra av allt sittande och liggande och felbelastning. Jag känner mig ovig och klumpig. Huvudvärk oftare. Ångest och irritation. Koncentrationssvårigheter. Jag blir trött av denna inaktivitet! Jag kommer ut och hemifrån ännu mer sällan och rastlösheten kryper i kroppen. Idag åkte Pär och jag runt för att få veta mer om takpanel till övervåningen och så klarade vi av andra ärenden oxå. Vi var borta i 3 timmar och det var rena äventyret för mig, men jag blev helt färdig efteråt och utnyttjade sängen i Läsrummet för en längre tupplur. Min ork och uthållighet och mitt humör är redan på upphällningen – efter 3 korta veckor! I morgon kommer vi att arbeta på övervåningen, men på måndag måste jag ut, ut, ut!!

Laser

Kroppens celler mår bra av ljus även cellerna nere i hälen. Mina hälceller fick en första laserbehandling idag för att de ska vakna till liv och sätta fart på blodcirkulationen och läkningen. Det tog ett par minuter och kändes inte mer än yttepytte känsla av värme på utsidan av hälen. Klart! Nästa besök på måndag.

Jag hade huvudvärk redan när jag gick hemifrån och jag var trött. Efter behandlingen var hälen öm och trots att jag gjorde mitt bästa för att inte felbelasta som kompensation hade jag ont i hela underbenet när jag väl kom hem. Treo och en mugg te och efter lunchen gick jag och lade mig i sängen. Det är så skönt att kunna sträcka ut ordentligt och att hela kroppen får stöd. Jag vaknade vi 17-tiden när Pär kom hem. Det har inte varit någon bra dag idag…

 

Tålamod

Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.

Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. “Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig –  och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.

Odubbat

En tvådelad promenad med tempo! 35 minuter plus 20 minuter. Ett flertal plusgrader, men smyghalt. Jag hade mina odubbade Ice Bugs och även om jag inte halkade och stod på öronen, så gled jag till med foten ibland. De är jobbiga att gå med jämfört med MBT-skorna; det är låren som får jobba och som blir stumma.

Efter 1,5 dygn med mina trippelslipade brillor kan jag konstatera att omställningen har gått problemfritt utan yrsel, men med lätt huvudvärk. Däremot fixar jag inte att läsa med dem eller att sitta vid datorn. Det avsedda området i glaset är så begränsat att jag blir tvungen att hålla huvudet i en ställning som är allt annat än avslappnad. Jag har 3 månaders garanti och om jag absolut inte kommer överens med dem kan jag byta. Det behövs minst 2 veckor för hjärna och ögon att vänja sig och jag har för avsikt att vänta 2 veckor, men jag är pessimistisk…

Gummiband och strumpor

Helgen som gått har inte varit någon höjdare. Jag har varit sjukt trött och sovit till efter  11 och ändå suttit och nickat till över korsordet eller boken. Det har inte funnits någon ork över till att promenera vilket innebar att jag inte tränade alls på 4 dagar. Jag kände ingen panik över det, men det verkar inte finnas några marginaler eller möjlighet att bygga upp en buffert för det räcker med 4 dagars inaktivitet för att vallningarna ska komma tätare och med de ångesten. Eller om det är tvärtom. Moment 22 eller Hönan & Ägget. Idag har jag i alla fall tränat ett mediumpass med gummibanden och det var så skönt!! Det mediumhårda gummibandet var nytt, men för en gångs skull kändes det inte så där löjligt hårt i början; jag tämjde det direkt. Muskler!!

Det damp ned ett lass med strumpor från Strumplandet och jag blev skitnervös. Så nervös att jag fick huvudvärk. Inte hade jag väl beställt strumpor mitt i ett Stilnoct-rus och sedan glömt det?! Eller har någon beställt i mitt namn för att jäklas? Jag öppnade paketet försiktigt eftersom jag var beredd på att behöva kunna försluta det igen för att skicka tillbaka det. 15 par strumpor i olika storlekar och material, med eller utan skaft eller med lös resår. En lapp oxå där det stod att det var en gåva från Strumplandet. Whaaat? Jag mailade och fick svar att de hade sett att jag nämnt sidan i min blogg. Då så! Bock och tack. Urvalet av modeller, färger och storlekar ger mig ändå känslan av att de har gjort sig av med de svårsålda … 😉  Jag tänker plocka åt mig de med lös resår för de gillar jag och resten delar jag ut i familjen. Svärmor kan få ett par rejäla yllestrumpor för hon är frusen av sig.

En mardröm

Är det vallningarna som triggar ångesten eller ångesten som triggar vallningarna? Oavsett känns det som en vaken mardröm. Ångesten kommer och går och jag har tagit en extra Lyrica. Några gånger har jag lyckats bekämpa den genom att bara andas, men jag känner att jag även spänner käkarna hela jävla tiden och har haft huvudvärk hela dagen trots avslappningsövningar. Jag får panik!!

Jag promenerade 70 minuter idag, men det var ingen höjdare.

Jag kände för att straffa mig själv idag eftersom jag känner i hela kroppen att jag har gått upp i vikt, så jag vägde mig nu på kvällen och bestämde att om jag väger mer än 98,5 kg, så blir det inget fredagsgodis för mig. Vågen visade 101 kg. Ångest, vallning och mer ångest.

Nu vet jag

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.