Tag Archives: blodsocker

Malmö del 2

Posted on by 0 comment

Mulet och regn mötte oss när vi gick till garaget för att hämta ut bilen. Det var Öresundsbron vi ställt in siktet på. I juli är det 17 år sedan den invigdes. Det var första gången vi åkte över den, men jag har sett den ofta, ofta i serien ”Bron”. Den är häftig! En mäktig konstruktion. 520 kr/fordon och endast enkel väg dvs. en dryg tusing för att åka fram och tillbaka, men vi var ju på semester…

Framme i ett garage i Köpenhamn var Pär så kissnödig att han inte kunde koncentrera sig på något över huvud taget. Medan vi tog oss fram till garaget såg jag att vi passerade Hotell Phoenix och på hotell finns alltid möjlighet att få låna en toalett. Jag visade en sammanbiten Pär vägen. Jag passade oxå på att gå för det finns 3 möjligheter man aldrig ska tacka nej till: en möjlighet att få kissa, en möjlighet att få sova eller en möjlighet att få äta. Det var riktigt lyxiga toaletter med marmorväggar och -golv och toalettpapper med dubbla lager. Tack, hotell Phoenix!

Regnet var ihärdigt. Pär hade glömt sin keps i bilen och fick låna min, så jag var hänvisad till huvan på jackan som har en benägenhet att minska synfältet och droppa vatten. Allt var blött och småfuktigt. Den ursprungliga planen var att gå till Naturhistoriska muséet, men Pär ville det inte tillräckligt mycket. Jag vill se Nyhavn med de färgstarka husen, så vi gick dit. Det gjorde alla andra tappra vädertrotsare oxå. Ute serveringarna hade öppet som vanligt och sightseeing-båtarna körde sina turer.

Jag såg att nästa tur i en av de övertäckta båtarna skulle gå om 20 minuter, så jag fick med mig Pär på den. Den tog 1 timme och regnet föll heeeela tiden, men att åka båt är så mysigt. Mer än så gjorde vi inte i Köpenhamn. Vi har varit där förut och ingen av oss har egentligen klickat med staden, den här gången var det Öresundsbron som lockade och drog. I närheten av bron såg jag reklam för ”Den blå planet” – nordeuropas största akvarium där det finns till och med hajar! Vi åkte dit. Regnet föll.

En futuristisk byggnad.

Det var lång kö och det fanns många gapiga snorungar där och ja, vårt blodsocker var nere i fotknölarna igen, men vi tänkte äta så fort vi kom in. Vi kom aldrig in. Allt, precis allt, kändes fel och vi hade ingen lust att betala flera hundra för att trängas med barnfamiljerna, så vi hoppade av kön. En liten restaurang serverade dagens för 79 kr. Det såg fullt ut, men servitrisen sa att det fanns ett fönsterbord för 2, men att det är många barn där inne… Vi tog bordet och det var många barn där inne och det var en samtalsnivå i det lilla rummet som liknade den från fredagskvällen. Det var gräsligt. Faktum är att jag satte i en propp i det örat som var riktat mot oljudet och det hjälpte mycket. Det försämrade knappast Pärs och mina möjligheter att samtala för de var redan obefintliga. Den stekta rödspättan med remouladsås på en skiva grovt bröd var inte god. Ännu en flykt. Vi gick tillbaka till bilen, åkte över bron raka vägen till en Circle K-mack och bunkrade upp med tepåsar, sockerbitar, mjölk, vatten, godis och chips. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade min mobil. Panik utbröt! Jag gör inte sånt, jag tappar inte mina saker! Skulle vi behöva åka hela vägen över Bron igen?! Jag hittade den. Den hade halkat ned på sidan av bilstolen. Tillbaka på hotellet drack jag 3 muggar te, den ena efter den andra. Sedan gick vi till Lilla torg där vi gick in på Victors och åt middag. Tortellini med spenat och mortadella. Ganska gott. Resten av kvällen läste jag och åt godis och drack mer te. En inte särskilt lyckad dag.

 

 

Vintermåndag i Rönninge

Posted on by 0 comment

Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.

”God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.

”Det är kallt idag.”, svarade hon.

”Det är så här det ska vara!”

”Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”

”Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv. 

Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans! 

”Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, ”jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”

”Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…

”Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”

Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.

”Jag ska boka in dig hos en sköterska…”

Jag avbröt henne.

”Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.

”Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. ”Du kommer att få vänta max 10 minuter.”

”Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ‘träffa’!

Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa ”Aj!” då och då medan han höll upp fingret. ”Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.

”Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!

”Ingenting”, svarade jag. ”Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”

Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.

Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.

Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.

”Ewa. Vad heter du?”

”Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.

”Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.

”Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.

”Ewa.”, sa jag igen. ”Vad heter du då?”

”Emil.”

Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. ”Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.

Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.

Fullmåne vid 15-tiden. 

 

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Posted on by 0 comment

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. ”Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. ”Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. ”Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, ”cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: ”Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.

Läkarbesök med stort L

Posted on by 0 comment

Idag var det dax att träffa min nya läkare som jag tar för givet att jag ska få behålla. Mot slutet sa han åtminstone att nästa besök skulle bli hos honom. Läkarbesök med stort L. För 1 vecka sedan skrev jag ett brev till honom med det jag ville ta upp och jag hade med mig en egen kopia vilket inte var helt fel eftersom han inte kunde hitta brevet…

Läkare JP som jag var hos för 1,5 år sedan med anledning av min stukade fot. Vad förväntar jag mig av ett läkarbesök? Jag måste ställa mig själv den frågan i syfte att tagga ned mina förväntningar eftersom jag alltför ofta blir besviken. Jag har inget svar på frågan. Ett mirakel? En läkare som säger att jag gör allt någon kan begära? Ett erkännande för att jag har hyfsad koll på kost & motion utan att för den skull vara utbildad? En läkare som lyssnar på mig och sedan deklarerar att han vet precis hur jag ska göra för att må riktigt bra, riktigt länge?

JP får godkänt av mig.  Han får ett minus för att han inte hade förberett sig eftersom han inte ens visste att jag hade lämnat prover och därför ville ha provsvaren. Och så brevet. Blodtrycket var bra, lungorna och hjärtat lät som de skulle och eftersom han inte sa något om övriga värden (förutom blodsocker och kolesterol) tolkar jag det som att de var bra inklusive sköldkörteln. Blodsockret ska ligga under 6 för att man ska räknas som frisk. Mellan 6 och 7 räknas som förstadium till diabetes (det jag kallar för diabetesvarning och som jag fick slängt i ansiktet i början av året). Över 7 är det samma som diabetes. Den här gången låg jag på 6 och det har jag gjort sedan i somras vad jag vet. Kolesterolen är fortsatt hög. Det onda kolesterolet har övertaget, men han sa att värdet på det goda kolesterolet var så pass bra att det blev en jämvikt. Det finns inte mycket att göra annat än att hålla koll på värdena. Nu vet jag i alla fall att Betaglucare är rena nyset, men det är aldrig fel att försöka.

Stilnoct-tjatet. JP sa inte att de är beroendeframkallande utan uttryckte det som att de är avsedda för korttidsbehandling av sömnproblem och frågade om jag fortfarande känner effekt av dem. Han blev förvånad när jag svarade ja. När jag bad honom skriva ut fler uttag än 4 med förklaringen att det krävs ett läkarbesök för att kunna förnya receptet höll han med. Han höll med! Han kommer att skicka en remiss till en av kuratorerna eftersom jag känner att jag behöver någon att prata med.

Sammantaget varken bu eller bä. Ungefär som mitt kolesterolvärdet där det positiva jämnade ut det negativa.

Det finns ett stresshormon som heter kortisol, men det vet väl ni redan? Påslag av kortisol under långa perioder är inte bra för hjärta eller blodtryck. Visste ni att kroppen skickar ut kortisol i systemet för att vi ska vakna på morgonen? Av den anledningen är det inte smart att kolla blodtrycket det första man gör när man har slagit upp sina blå. Trots att blodtrycket sänks medan man sover (när allt fungerar som det ska), så höjs det i samband med att vi vaknar. Intressant!

Stavgång 20 minuter plus 35 minuter och det var jätteskönt! Dessutom halvtidsvägde jag mig och såg att ännu 1 kg har försvunnit. Ha!

Dagens låtlisterepresentant är Duran Duran. De här gossarna lyssnade jag på jämt under 80-talet, men sedan bytte de stil och jag släppte dem. Den här låten, ”Pressure off” är riktigt bra och Simon LeBons röst har inte förändrats nämnvärt.