Stopp!

20 över 9 var det 20 grader. Makalöst klarblå, molnfri himmel. Det var väldigt varmt i solen (men inte outhärdligt) och härligt svalt skuggan (inte bara mindre varmt). Perfekt! Varmare än så här vill jag inte ha det, så jag säger stopp för jag vill inte ha den där extremvärmen med uppåt 30 grader som meteorologerna hotar med. Stopp! Det blev en promenad på 75 minuter. Det var så skönt och det kändes väldigt bra när jag kunde förlänga den i stället för att korta av den – jag återfick mitt hopp om träningsframtiden! Den stukade foten känns av, så i morgon blir det vila. Finns det någon annan sko än MBT som kan ge träningsvärk i magmusklerna? Aj lajk it!

 

 

 

 

 

 

 

Många förtretelser små blir en kamp

Smågnäll. Vaknade onödigt tidigt och kunde inte somna om. När jag promenerade runt Flaten upptäckte jag att jag nog slog i knäet när jag ramlade i lördags för det protesterade med smärta i uppförsbackarna. Jag blev påmind om att foten är stukad igen… Träningsvärken från i fredags verkade ha kommit av sig när kroppen blev distraherad av fotstukning och satte in först igår plus att det nog blev en form av allmän muskelsträckning av fallet. Livostins allerginässpray har inte den effekt jag hoppades på. En utdragen klimakteriemens som är igång en dag för att sedan ta en paus i ett par dagar och så återvända när jag har invaggats i förhoppningen att det är över för den här gången. Allmänna småhinder som läckande youghurtförpackningar, nerviga nypor och småblessyrer som blöder för att jag inte kan låta bli att riva upp dem och så var jag så trött före lunch att jag somnade sittande i soffan. Blä!

Hälsohets

De som fortfarande är med i uppochhoppa-utmaningen skriver idag om sin syn på hälsohets. Jag har många åsikter och tankar om det här och kan inte låta bli att skriva trots att jag hoppat av själva utmaningen.

Jag tycker inte att det är hälsohets när media tjatar om att det är bra för hälsan att röra på kroppen en halv timme varje dag. Det är sunt förnuft.

Jag tycker inte att det är hälsohets när läkaren tjatar på mig om att jag måste gå ned i vikt. Det är fakta.

Jag tycker inte att det är hälsohets att hålla isär vad som är bra att äta och vad som är mindre bra. Det ligger i mitt eget intresse.

Det som är hälsohets är att vi hela tiden matas med att den eller den dieten är den bästa för ett långt och friskt liv och att om vi inte håller oss strikt till den, så får vi skylla oss själva.

Det som är hälsohets är att det, lika säkert som amen i kyrkan, tjatas om att gå ned i vikt snabbt när sommaren närmar sig och hur man ska göra för att inte äta för mycket över julen och vilket påsk/-midsommar/-julbord som är nyttigast.

Det som är hälsohets är att man får intrycket av att alla kroppar fungerar likadant och om jag inte går ned i vikt med LCHF eller Viktväktarna, så beror det på att jag gör fel och alltså är misslyckad.

Det som är hälsohets är att alla som äter strikt enligt en diet (LCHF, Viktväktarna, medelhavs, Atkins etc.) ändå gör allt vad de kan för att inte gå miste om det de valt att avstå ifrån (kolhydrater, fett respektive socker). Hälsohets är att leva enligt devisen att man har rätt att kräva allt, att försakelser gör livet tråkigt och gud förbjude att den moderna människan ska utsättas för att ha tråkigt!

1 år och 8 månader

Jag ramlade idag. I Heron City. En ojämn skarv mellan olika sorters sten i golvläggningen fick mig på fall. Ett stort tack till de personer som genast kom fram och frågade om jag behövde hjälp! Det har gått 1 år och 8 månader sedan fallet med stort F och högerfoten hade precis börjat bli besvärsfri. Nu är den stukad igen. Långt ifrån lika illa som förra gången, men högerfoten är min akilleshäl och jag hoppas verkligen att jag inte blir strandsatt igen. Övriga skador är en skrapad armbåge. Jag blev rädd. Jag fick ont. Jag har gråtit och jag tycker oerhört synd om mig själv. Jag är så satans leds!!

En aha-upplevelse

Det blev ett gummi-pass idag. Det gick så bra och det var så skönt! Äntligen var jag uppe i fullt program och blev genomsvettig och flåsig. Det är den här sortens pass som ger mig energi! Musklerna i övre ryggen fick sig en omgång. Aj lajk it!

Slö sköldkörtel. Låg ämnesomsättning. Hypotyreos. Liothyronin. Levaxin. Det är dagens ord och jag har fått en aha-upplevelse. Hypotyreos är en sjukdom och den är inte ärftlig som jag har fått för mig med tanke på mina rundmagade släktingar. Havandeskapsförgiftning kan kicka igång det hela och jag hade det i slutet av graviditeten. Det var en slump att sjukdomen upptäcktes för ca 15 år sedan och jag har medicinerat med Levaxin sedan dess. Jag har surfat runt i jakt på information och nu vet jag att en av anledningarna till att jag har så svårt att gå ned i vikt är hypotyreosen. Jag vet det nu. Det är inte bara som jag upplever det eller inbillar mig det eller försöker använda som ursäkt. Det finns ingen anledning för mig att känna mig misslyckad. På sköldkörtelföreningens hemsida läste jag om Helle Sydendal och hennes bok (som jag nyss beställde från Adlibris) och om Liothyronin. Jag har mailat läkemedelsföretaget för att höra om de kan tipsa mig om vilka läkare som faktiskt ordinerar medicinen för det är långt ifrån självklart, men jag tänker insistera på att få prova även om jag måste vända mig till min egen vårdcentral och tjata. Liothyronin tas i kombination med Levaxin och Helle Sydendal blev hjälpt av det. En annan, mindre aha-upplevelse fick jag när jag läste om biverkningarna från Levaxin. De är överraskande få, men de finns och “nedsatt tolerans mot värme” tände ett Liljeholmens för mig för under årens lopp har jag mått sämre och sämre de gånger det har varit 22 grader eller varmare om sommaren. Jag kommer inte att orka med värmen bättre för att jag vet det här, men kunskap är att föredra framför att gå omkring och tro att jag inbillar mig.

Så var det dax igen …

80 minuters stavgång stavhasande. Positivt: jag kom iväg vilket alltid är bättre än att bli kvar i sängen. Jag fick frisk luft och det är aldrig fel. Jag tränade överkroppen och lite ben även om tempot var för lågt för fettbränning. Jag fick möjlighet att andas in syrendoften. Negativt: urtrist & äckeltungt. Det är den här sortens träningspass som gör att det kommer att kännas motigt att komma iväg nästa gång. Det är den här sortens träningspass som gör att jag vill lägga av helt. En blåsa på hälen. Det var så skönt att komma hem att jag blev gråtfärdig.

Vid Lustigknopp i Rönninge. Nere till höger ligger ett hus som har ett av de vackraste lägen som finns. När jag stannade här hade jag inte långt hem som tur var.
Vid Lustigknopp i Rönninge. Nere till höger ligger ett hus som har ett av de vackraste lägen som finns. När jag stannade här hade jag inte långt hem som tur var.

 

Det finns bara en enda regel som är precis lika för alla: mängden kalorier man gör av med måste vara större än mängden kalorier som man stoppar i sig. Punkt. Allt utöver det är olika för varenda kotte. Jag försöker att inte ta åt mig när vi diskuterar kost & motion. Jag har blivit bättre på att inte tolka allt som påhopp och anmärkningar. Jag anser att jag gör så gott jag kan efter de förutsättningar jag har. Jag vet att det inte finns någon rättvisa. Jag försöker att inte skylla ifrån mig. Jag försöker att förhålla mig till andras kost & motionsvanor som jag vill att de ska förhålla sig till mina: vi är alla olika – unika. Men jag blir så förbannat leds!!! Pär och jag hamnade i en kost & motionsdiskussion vid middagen igår. Igen. Den här gången orkade jag inte bara nicka och hålla med och vifta bort för att inte ta åt mig. I slutet av varje diskussion vi har haft har vi befunnit oss i ett läge där det har känts som om han accepterar att jag gör så gott jag kan, men uppehållen mellan diskussionerna känns allt kortare och jag börjar undra om han har dåligt minne. Kommer han verkligen inte ihåg att vi, så att säga, enades om att jag har gjort förändringar, att jag gör vad jag kan, att vissa hälsoaspekter satt käppar i hjulet för mig det senaste halvåret? Vi har varit gifta i snart 23 år och det är klart att jag vill ha hans godkännande! Det går inte att leva tillsammans om man hela tiden strävar efter att trotsa och utmana varandra. Nu orkar jag snart inte med mer av hans indirekt uttalade icke-godkännande av mina insatser. Jag vill inte bli ifrågasatt i mitt hem! Jag skiter i om anledningen är att han är orolig för min hälsa för det är inte det han förmedlar. Hur mycket jag än försöker, vilka förbättringar jag än åstadkommer, så når jag inte upp till hans standard (och han är ändå ingen hälsofanatiker) för så länge jag inte går ned i vikt räknas det inte. Det är – med största sannolikhet – inte så här Pär uppfattar det, men det är så här jag uppfattar det och jag skriver om det i min blogg eftersom jag inte verkar kunna göra mig förstådd i muntlig form. Mitt mått är snart rågat.

 

#Blogg 100 del 130

Mååål! #Blogg 100 är slut och jag gick i mål med plus 30 inlägg! Det har bara varit roligt och det har inspirerat mig till att skriva om det som jag kanske inte skulle ha lagt ned tid på att skriva om i vanliga fall och det i sin tur är – över huvud taget – bra för mitt skrivande. Jag har hittat några nya bloggar att läsa och jag tror att jag har fått några nya läsare oxå. Aj lajk it!

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

 

 

Jag gick min favoritrunda idag, 60 minuter runt Flaten. Nu har Simvastatinet lämnat kroppen plus att jag gör mig av med överflödig vätska och det känns för det var inte alls flåsigt på samma sätt. Eftersom jag släpar på dryga 100 kilo, så tillhör uppförsbackar inte mina favoriter, men jag känner mig inte längre i behov av syrgas efter minsta uppförslut.

Regntunga skyar som inte längre utgör något hot för mig eftersom jag numera har en regnjacka!
Regntunga skyar som inte längre utgör något hot för mig eftersom jag numera har en regnjacka!

 

 

 

 

 

 

Den 27 april tog jag den här bilden. Vitsippor i klunga, men inte så grönt.
Den 27 april tog jag den här bilden. Vitsippor i klunga, men inte så grönt.

 

 

 

 

 

Idag, 1,5 månad senare, är vitsipporna borta, men det är desto grönare.
Idag, 1,5 månad senare, är vitsipporna borta, men det är desto grönare.

 

 

 

 

 

Jag drog in djupa andetag av min favoritdoft: syren.
Jag drog in djupa andetag av min favoritdoft: syren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg 100 del 127

Åh, vilket bra gummipass det blev! Skönt jobbigt och svettigt med bra flyt och ork och jag tog ett steg närmare fullt program. Aj lajk it!

Jag hoppades på att verkligen bli av med vätska i kroppen med hjälp av Waterloss och det verkar fungera, men ett plus är detox-effekten. Det är ett fasligt spring på toaletten och då är det inte bara kissande utan magen har varit väldigt aktiv. Inte dålig eller körig, men väldigt aktiv (3-4 gånger per dag). Enligt vågen har det försvunnit 1,3 kg sedan i tisdags och jag känner mig lättare i kroppen och det är en uppiggande känsla. Det är inte omöjligt att jag kör en sån här rensning fler gånger.

blogg100-logotype-300x256

#uppochhoppaijuni del 4

En träningsform jag inte förstår. Löpning! Att springa. Att hetsa. Att jogga. Att plåga sig själv. På mina promenader möter jag både en och två masochister och de har alla en sak gemensamt: en plågad min. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har sett en löpare som gett intrycket av att faktiskt tycka om det han/hon håller på med. Löpsteget kan se mer eller mindre lätt ut, men det finns ingenting som tyder på att det är njutningsfyllt eller ens roligt. Jodå, jag vet att det är en träningsform som är väldigt bra för hjärtat och det är ett suveränt sätt att bränna fett, men jag vill ha ut mer av träningen. Min man springer. Min svåger springer på maratonnivå. Min svägerska och hennes barn springer. Jag vet inte vad som skulle kunna få mig att springa. Jag kan gå fort, riktigt fort om jag har bråttom, men tempot i mitt liv är i det stora sällan högre än vad som motsvarar en rask promenad. Dessutom är löpning inte det bästa för vare sig knän eller fötter. Nä, MBT-skor tillsammans med stavar is da shit när det gäller konditionsträning! Och jag lovar att jag inte ser plågad ut.