“Krigarhjärta” av Henrik Larsson. En bok som jag hittade när jag packade ned böcker inför renoveringen av övervåningen och som jag hade glömt att jag hade. Jag läste 200 sidor innan jag kände att jag inte kunde ta till mig någon av karaktärerna. Den går bort.

Femtedel

“De sju systrarna” av Lucinda Riley. Jag behövde 100 sidor, en femtedel, för att bestämma att boken inte var läsvärd. Det var en irriterande fixering vid systrarnas utseende och i synnerhet vid Maias eftersom hon är huvudpersonen i den första delen. Hon är såååå vacker att alla hela tiden måste påtala det. Samtalen systrarna emellan känns onaturliga eftersom de avslutar varannan mening med “älskade syster”. Deras fostermor är blid och vän och “kan inte säga mer än så, chérie” eller “jag vet inte mer än du, chérie”. Det är för mystistifikt och utstuderat kring Pa Salts liv och död. Blä!

Vasadottern

“Den gyllene hårnålen” av Maria Gustavsdotter.

Jag har inte förmågan att skriva en recension som jag mår nu, men den var riktigt bra så som Maria Gustavsdotters böcker brukar vara. Jag kommer att läsa den igen.

 

 

Lurad

“Vikingafurstinnan” av Catharina Ingelman-Sundberg är en luring. På Bokus sida står det “Äntligen i nytryck!”. Inget lurigt där, men på baksidan står det att den utkom första gången 2001, men då under titeln “Mäktig mans kvinna”. Den har jag läst. Nu sitter jag här med en dubblett som jag inte vill ha och som jag inte har för avsikt att returnera eftersom det kostar skjortan och jag vill inte betala 2 gånger för en bok jag inte vill ha.

Äktenskap

“Pakten” av Michelle Richmond. Jake och Alice gifter sig. På bröllopet finns Finnegan med fru bland gästerna och deras bröllopsgåva är ett medlemskap i Pakten. Paktens grundare, Orla, var övertygad om att ett äktenskap har många likheter med ett land, så till vida att det är möjligt att få det att fungera med hjälp av regler och påföljder om reglerna bryts. Som läsare hör jag varningsklockorna inte bara ringa utan dåna, men Jake och Alice har de rosa brillorna på sig och skriver under kontraktet.

Den här boken är amerikansk och uppfattningarna om vad som är ett perfekt äktenskap blir där efter. Några självklara finns med: arbeta inte över för ofta och gör saker tillsammans. Ingenting om att kommunicera eller att sträva efter jämställdhet.

Den här boken var en riktig bladvändare: första kvällen slök jag mer än 150 sidor!! Michelle Richmond kan konsten att driva handlingen framåt och avsluta korta kapitel med cliffhangers. Hon har fått med psykologin hos en sekt och Jake och Alice dras in, påverkas och disciplineras på sekters vis utan att bo med den. Bitvis är stämningen obehaglig. Berättelsen håller nästan hela vägen. Jag upplever de sista 50 sidorna som en genväg.

Damkör

“Damkören i Chilbury” av Jennifer Ryan. En by i södra England i början av andra världskriget. De flesta män har dragit ut i kriget och av den anledningen hotas kyrkokören av nedläggning för en kör kan inte bestå av endast kvinnliga stämmor eller? Handlingen berättas i brev- och dagboksform och i början fungerar det, men efter drygt halva boken tröttnar jag. Breven känns inte trovärdiga då de är väldigt ensidiga eftersom personen vräker ur sig om sig själv och sitt; inga frågor eller svar på frågor eller kommentarer om mottagarens liv. Boken kunde ha skrivits i dagboksform rakt av i stället.

Fantasi

“Svavelvinter” av Erik Granström hade jag läst 125 sidor av innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad. Erik Granströms gränslösa fantasi och makalösa namnkonstruktioner fick min koncentration på fall. Jag behåller boken för det är mycket troligt att jag försöker mig på den igen. Den känns för genomarbetad för att bara dumpas.

Vänskap

“Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.

Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.

Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.

Respektlöst

Varning för spoiler! 

Jag har lyssnat på “Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, “En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.

Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! 

Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att “uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan “trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.

I början av “Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. “Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men “Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!

Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!