“En brasiliansk med svans” av Eva Rosengren. Titeln gjorde mig nyfiken och så det faktum att inget av omdömena säger att den är en feel-good bok för den genren är jag sjukt leds på.

Marilyn är 50 nånting och sjukpensionär. Hon lever ensam och hon är ensam. Hon vill ha det så. En dag när hon sitter på sitt vanliga fik vid sitt vanliga bord med sin vanliga kopp kaffe kommer Anna fram till henne och sätter sig med sin egen kopp kaffe. De börjar prata. Stolpigt och trevande, men det behövs inte mer för att en sorts islossning ska starta inuti Marilyn. Marilyn och Anna blir vänner och de drar iväg på den sortens aktiviteter som vänner brukar dra iväg på. I bakgrunden finns en figur som är ute efter Marilyn, som inte vill henne väl. Vem är det?

Eva Rosengren är en bra berättare. Det gick fort att läsa den här boken för den flöt framåt hela tiden med korta kapitel. Hon visar att det är möjligt att leva med både det enkla och det svåra i samma båt. Man har bagage som formar en, men det betyder inte att man inte kan förändras, att man kan ha nytta av sina erfarenheter.  Mycket möjligt att jag vill läsa om den, så den åker upp på övervåningen!

Fri

“Fri” av Natsuo Kirino kom på svenska 1997. Jag läste den första gången på 2000-talet och jag läste den en andra gång och nu har jag läst den en tredje gång. Elin tog den boken till sig så pass att den följde med i hennes flyttlass hemifrån. Oops. Jag köpte ett inbundet ex från Bokbörsen.

4 kvinnor arbetar nattskiftet med tillverkning av färdiglagade matlådor. Det är olika villkor för dem alla i en kultur där kvinnor äldre än 20 inte göre sig besvär i hopp om att få ett nytt jobb. När en av kvinnorna får nog av sin man eftersom han slår henne och eftersom han har spelat bort alla deras sparpengar, så stryper hon honom. Häpp. Vilket är det enklaste sättet att frakta bort en död kropp? Jo, man styckar den. Ett badrum blir slaktrum och en svag länk i kvinnokvartetten brister och riktiga “yakuzas” får vittring på dem.

På ett sätt är det en kriminalroman eller deckare, visst, men det faktum att den utspelar sig i Tokyo, Japan och att det är 4 starka kvinnor det handlar om ger i alla fall mig en helt ny dimension. Det är den sortens sega, uthålliga kvinnor som inte blir deppiga över vardagens tristess. De gör det de måste göra för att klara sig och sina familjer. Det är männen, de stora starka Männen, som tappar lusten och vänder ryggen till eller blir kär i spelhallens värdinna eller helt enkelt tröttnar och drar hemifrån. Kvinnorna fortsätter hålla kvar ramarna för det liv de är vana vid.

Det finns ingen humor i den här boken. Jag tycker att humor är väsentligt oavsett vad boken handlar om. Den är grå, den är osar av frityrolja, den är varm och kvav, den är driven. Det blir aldrig något jönsigt velande hit och dit utan – pang! – nu gör vi så och den som inte vill vara med är fri att gå. Den stora frågan är ändå: kan pengar göra dig fri?

Natsuo Kirino var den första japanen att få Edgar Allen Poe-utmärkelsen för den här boken. Hatten av!

Handbok

“Den ofrivilliga hjältens handbok” av Mattias Kulkepp gillade jag inte. Den var svamlig. Jag tror att jag skulle ha tyckt att den var rolig på den tiden jag skrattade åt “Liftarens guide till galaxen”, men inte nu.

Vatten

“Minnet av vatten” av Emmi Itäranta. Det finns 2 anledningar till att jag blev nyfiken på den här boken. För det första att det är en finsk författare och de läser jag inte ofta. För det andra att det handlar om en miljökatastrof som, skrämmande nog, inte känns särskilt orealistisk (om golfströmmen sätts ur spel kommer isarna att smälta, havsnivåerna att stiga och färskvatten bli en bristvara).

Nora Kaitio lärs upp till temästare av sin far. Eftersom familjen driver ett tehus med återkommande teceremonier har de extra tilldelning av vatten, men det ingen annan vet är att de även har tillgång till en källa med klart, friskt vatten. Det är krigstider och militären tränger sig på allt mer. Norias mor väljer att fly till och Noria planerar att komma senare. Norias far är sjuk och en kort tid innan han dör berättar han för henne om källan och att hon, som temästare, får överta ansvaret för att den förblir hemlig. Hemligheter har en benägenhet att inte förbli hemliga…

Jag tyckte om den här boken! Det jag uppskattade mest var det långsamma tempot. Det är ingen actionspäckad hetsig thriller med en 17-årig tjej som ska rädda världen både från undergång och tröga, rigida vuxna. Norias familjs hela liv påverkas av att källan inte avslöjas. Vattenbrottslighet medför stränga straff. Emmi Itärantas språk är vackert och lågmält, eftertänksamt.

Slutet får mig att undra om Emmi Itäranta planerar en fortsättning.

Bok-apotek

“Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George.  Jag gillar idén med att ha en bokhandel på en pråm och jag gillar idén att den fyller funktionen av apotek, men det är det enda jag gillar. Den är seg och språket har en rytm som jag inte kom underfund med och det gjorde att jag hade svårt att sjunka in i den.

PS! Jag älskar omslaget!

Rädsla

“Kåda” av Ane Riel. Jösses, gott folk, vilken bok! Jag sträckläste den på ett par dagar och efteråt satt jag bara och höll i den, strök den över omslaget (som är urläckert!), njöt av den inbundna tyngden och suckade belåtet. Det är så jag reagerar när jag har läst En Riktigt Bra Bok.

Jag har försökt att få ihop en vettig sammanfattning av handlingen, men det går inte. Den här boken skiljer sig från mängden. Den kallas för spänningsroman och har fått ett pris inom den genren, men det håller jag inte med om för 5 öre. Den är spännande, ja, men det har ingenting att göra med sånt som jag förknippar med ordet spänning: inga poliser eller biljakter,  skottlossning eller intriger. Spänningen finns i hur en människa fungerar, tankar och reaktioner, handlingar och dess konsekvenser. “Kåda” (som faktiskt är en bättre titel än originalets Tiderna skifter ) handlar om rädsla för förändringar som man lämnar en maktlös, rädsla för förluster och att man kan inleda någonting av en anledning och sedan upprätthålla det av en helt annan anledning. Läs den!

Önskningar

“Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. “Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.

Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.

Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den.  Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.

Minnesförlust

Det här är en bokrecension som avslöjar handlingen och slutet! 

“Kvinna utan minne” av Petter Lidbeck med Cecilia Nilsson som uppläsare. Mia öppnar ögonen och finner att hon sitter mitt emot en man hon inte känner igen och med 3 barn hon inte heller känner igen. Från ett ögonblick till ett annat har hon förlorat minnet.

Den här intrigen är inte ny på något sätt, men den skiljer sig ändå från genomsnittet. I de flesta fall har personen som drabbas av minnesförlusten ändrat personlighet och oftast har hon eller han blivit trevligare. Mia däremot har blivit smärtsamt ärlig. Hon försöker komma underfund med vem hon är genom att gå igenom mail och sin Facebook-sida, men upptäcker att hon inte tycker om den människa hon framställs som; äckelpräktig moraltant. Hon tycker inte om de 2 döttrarna som hon upplever som påfrestande och tillgjorda. Den tonårige sonen, däremot, känner hon sympati med. Han är så fumlig, osäker och plågad och passar inte in i den övriga familjen. Sin man, Erik, står hon numera knappt ut med och hon frågar sig om och om igen varför hon föll för honom.

Handlingen sträcker sig över knappt 2 månader. Mia känner allt större främlingskap och även om hon inte har glömt sina yrkeskunskaper som lärare har känslan av att tillhöra en gemenskap gått förlorad. När den ena läkarundersökningen efter den andra visar negativt resultat och psykologen inte vill tro på att hon inte fejkar alltihop, när hennes mamma gaddar ihop sig med hennes man och ständigt upprepar att Mia borde vara tacksam som har Erik till man, när hennes döttrar kväver henne i sin kärlek och hennes bästa väninna visar sig vara helt blåst, ja, då bestämmer hon sig för att göra slut på allt.

Alla – läkaren, psykologen, mamman, Erik, chefen – ställer samma fråga: “Du vill väl bli frisk? Du vill väl bli dig själv igen?”. Vill hon det? Hon varken känner igen sig i eller tycker om “sitt vanliga jag”, inte heller sin familj eller vänner. De letar bara efter fysiska, medicinska orsaker till minnesförlusten, medan jag funderar på om den inte kan vara utlöst av stress eller depression. En variant av utbrändhet. Mia har blivit oerhört cynisk och empatilös; det är på sätt och vis enklare än att försöka anpassa sig till andra. Hennes tankebanor ger tydliga vibbar av djup depression, så att hon väljer självmord kommer inte som en överraskning. Det är just det som jag tycker är det bästa med boken för alla andra böcker med det här upplägget slutar med att alla pusselbitar faller på plats och att huvudpersonen antingen faller in i sitt liv med livsviktiga erfarenheter eller börjar på nytt.

Essexormen

“Ormen i Essex” av Sarah Perry.  Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Den var tillräckligt bra och lockande för att jag skulle läsa ut den. Ändå är det något jag saknar. Huvudpersonen Cora Seaborne har blivit änka, men sörjer inte eftersom äktenskapet var allt utom lyckligt. Hon tar med sig sin egocentriske son Francis och hyr ett hus i Aldwinter i Essex där det ryktas om att ett stort sjöodjur lurar i vassen. Dr Luke Garrett behandlade hennes man när han blev sjuk och blev sedan en nära vän till Cora efter mannens död. Martha är Coras bästa vän och följer henne över allt även när hon lämnar London för att bosätta sig i Essex (deras vänskap gav mig konstiga vibbar – den var för ensidig). I Aldwinter bor prästen William Ransome med familj och han och Cora finner varandra direkt, men eftersom det här utspelar sig på sent 1800-tal medför det komplikationer.

Det är en trist recension! Endast en uppräkning av de viktigaste personerna, men bättre en så klarar jag inte för jag fick ingen känsla för någon av dem. Det finns ingen tydlig premiss. Nä, det här är inte en bok jag skulle tipsa någon om att läsa.