Vadslagning

“När djävulen kom till Bagarmossen” av Anita Santesson. Den boken är Anita Santessons första bok för vuxna och är aningen samhällskritisk.

Vad händer när Ond slår vad med God om människans själ? Jo, det börjar hända saker som de intet ont anande människorna blir både delaktiga i och ansvariga för. Ylva är akrobatiklärare på ett gymnasium i Stockholm. Toto städar samma skola och Bahar är nyanställd skolsköterska på den samma. De bor i varsin av Stockholms förorter, men större delen av handlingen tar plats i Bagarmossen där Ylva bor. Jezebel Jones bor granne med Ylva och bit för bit tränger hon sig in i Ylvas liv och fungerar som katalysator för en händelsekedja som banar väg för en katastrof. Toto får oväntade förmågor som påverkar hennes närmaste omgivning på ett positivt vis.

Det var titeln som lockade mig. Jag lockas av tanken på hur människan påverkas av sin tro på en gud och dess motsats, djävulen; himmel och helvete. Som ateist är jag övertygad om att inget dera existerar. Anita Santesson väver in mytologiska berättelser som bidrar till den magiska känslan medan förortslivet representerar realismen (genren är tydligen magisk realism – hej å hå!). Ungefär i mitten tyckte jag att det blev lite för mycket realism, att författaren i sin iver att vara vuxet medveten ville få med så många samhällsproblem som möjligt. Det blev tungt och deppigt, men jag fortsatte till sista sidan och helhetsintrycket är att den är riktigt bra. Det är en bok som skiljer sig från mängden. Den är inte samhällskritisk på så sätt att författaren har egna idéer om hur problemen ska lösas och det är därför den kändes tung emellanåt. Som hos många andra författare som mest har skrivit för yngre läsare är språket lite väl enkelt ibland; det saknar tyngd och djup. Redigeringen är småslarvig med stavfel och ord som saknas. Kanske kommer jag att läsa om den.

Besegrad

“Det” av Stephen King; storpocketformat på dryga 1300 sidor. Jag försökte läsa den när den kom ut på svenska första gången 1988, då gavs den ut i 2 inbundna delar. Den gången lyckades jag inte ta mig igenom den. Den är aktuell igen i och med nyinspelningen och för en tid sedan impulsköpte jag den på Konsum. Jag läste nästan 400 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inte för att den är dålig – Stephen King är rasande skicklig – utan för att jag inte tilltalas av den formen av skräck och kusligheter. När jag var i tonåren och tidiga 20-åren slukade jag hans monsterhistorier (“Jurtjyrkogården” var skitläskig!), men jag skräms inte längre av mörker, döingar, blod, monster eller övernaturliga händelser. Det finns en anledning till att hans böcker är så massiva: hans evinnerliga utvikningar och detaljerade beskrivningar av både epok, miljö och karaktärer; man får alltid veta precis allt från barndom, mardrömmar, drömmar, familjeförhållanden, skola, jobb och fan och hans moster. Det var när jag satt och lunchläste i förrgår som jag blev tvärleds. “Kom till saken för bövelen!” Nu tycker jag att hans senare böcker är mycket bättre t.ex. trilogin om Bill Hodges och “”22/11 1963”.

 

Litteraturkriminalare

“Var är Jane Eyre?” av Jasper Fforde är den första av fem böcker om Torsdag Nesta (Thursday Next på engelska). Jag köpte den här boken för 8 år sedan och har nu läst den för andra gången. Den ges inte ut på svenska längre och inte då, 2010, fanns fler än 2 av dem 5 översatta. Jag undrar varför den här pärlan inte har nått ut till fler?

Det handlar om Torsdag Nesta som arbetar som litteraturkriminalare och det handlar om storskurken Acheron Hades. Det handlar oxå om Torsdags morbror Mycroft som är uppfinnare och har tillverkat en portal som fungerar genom att bokmalar tuggar i sig en text t.ex. Jane Eyre och – tadaa! – du har möjlighet att kliva in i Charlotte Brontës odödliga verk. Acheron Hades kan vill lägga vantarna på den här portalen, men inte för att dricka te med mr Rochester…

Det är berättarglädje och en fantasi som för tankarna till “Liftarens guide…” av Douglas Adams. Den är rolig och underfundig de luxe. Jag har köpt den andra delen på engelska och väntar otåligt på att den ska komma.

Kvinnokungen

“Kvinnokungen” av Kristina Sjögren med Kerstin Andersson som inläsare.  En historisk roman när den är som absolut bäst bör uppfylla följande kriterier: en eller flera karaktärer som inte är fiktiva, levande miljöer, ett språk som gör dialogerna trovärdiga och en gnutta humor. “Kvinnokungen” är en fullpoängare!

Den handlar om drottning Kristina som regerade under 10 års tid, men var krönt drottning under endast 4 av dessa år. Dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Hon lärde aldrig känna sin pappa eftersom han var i krig nästan jämt och dog i Lützen 1632. Hennes mamma tog hans död väldigt hårt och avskärmade sig vilket ledde till att förhållande till dottern blev allt annat än varmt. Kristina var vetgirig – älskade att studera – och hade väldigt svårt att acceptera att hon som kvinna inte hade samma möjligheter som män t.ex. möjligheten att resa runt i Europa för att förkovra sig. Jag får uppfattningen att hon var en ovanligt redig regent som inte fick storhetsvansinne som t.ex. Gustav III som egentligen bara var intresserad av nöjen. Drottning Kristina kämpade ihärdigt för att få slut på det otroligt utdragna kriget som hennes pappa höll så kärt (30-åriga kriget) och hon kämpade lika ihärdigt för att förbli ogift och så småningom få abdikera till förmån för sin kusin Karl Gustav.

Den här boken är så himla bra att jag kommer att köpa den som inbunden för att kunna läsa den flera gånger! Kerstin Andersson tillhör mina favoriter bland inläsare och den här är nog hennes bästa.

Luddigt

“Problemet med får och getter” av Joanna Cannon. En bok som är knepig att beskriva. Det var titeln jag föll för och den hänvisar till en passage ur bibeln.

Handlingen utspelar sig på en återvändsgata där de boende känner varandra väl och är, mer eller mindre, indragna i varandras liv. Det är sommar 1976 och en av grannfruarna försvinner. Medan de övriga spekulerar i vad som kan ha hänt bestämmer sig Grace och Tilly, två 10-åringar att få fram svaret. Kyrkoherden inspirerar till att söka Gud efter svar (det är där fåren och getterna kommer in) och för att hitta Gud besöker de en granne i taget för ta reda på var han finns.

Om min kortfattade beskrivning av handlingen verkar luddig, så kan jag säga att hela boken är luddig. Den är charmig och författaren beskriver karaktärerna med stor värme och en hel del humor, men vad 17 är premissen?! Baksidestexten på boken antyder att det är ett mysterium eftersom alla boende har något att dölja, men det rör sig inte om gömda lik i frysboxen i källaren eller att någon lever under skyddad identitet utan vardagliga saker som man kanske inte vill skrika ut till alla. Lotta Olsson på DN tycker att den är “skrämmande”. Whaaat? Människor var lika skvallriga, misstänksamma och fördomsfulla som de är nu. Handlingen spretar och jag känner inte att författaren fick ihop alla trådar i slutet. Jag kommer inte att läsa om den.