Skit

Igår promenerade jag i 2 plusgrader och snöbyar. Den tunna jackan, men med mössa och handskar. Jag gick runt Flaten och kilade förbi hos Elin med klosaxen. Promenaden tog 65 minuter och det var blä i början, blä i mitten och blä hela vägen. Jag hade nog knutit en av kängorna för hårt och blev trött i fötterna.

Från vinterkänsla till 10 plusgrader, halv storm och ett sanslöst regnande. Idag tränade jag med gummibanden. Jag sänkte ambitionsnivån från fullt program, förbi medium och ned till lätt för jag ville inte hoppa över helt eftersom jag inte vill tillbaka till ruta ett igen. Pauserna mellan övningarna blev korta eftersom jag knappast körde slut på mig, jag blev varm, men inte svettig. Inte lika blä-igt som igår, men inte långt ifrån.

Jag växlar hela tiden mellan att frysa och att bli för varm på grund av en vallning. Törstig, huvudvärk, trött, ångest, illamående och hela kroppen känns uppblåst och motsträvig. Jag mår skit!!

Eftersom jag har tänkt röntga tummen i morgon, så har den knappt känts av idag. Inga kommentarer.

Marginaler

Det finns inga marginaler för avvikelser över huvud taget. Det har varit en dålig vecka. Ett styrketräningspass och en enda promenad. Torsdag till och med idag har varit dåliga matdagar med godis som pricken över i. De här avvikelserna känns av direkt : jag får ont i ryggen av allt sittande, jag känner mig uppblåst av felaktigt ätande, jag får ångest och till och med vallningarna blir värre när jag inte tränar som jag brukar. Jag känner mig ledsen över att tummen värker på ett sätt som signalerar IÖB (Icke Övergående Besvär). Jag har varit trött hela veckan och känt mig småsnuvig med huvudvärk och kill i halsen.  I morgon är det måndag och i och med det, inte bara en ny dag, utan en ny vecka. Kanske går det bättre då?

 

Aktivitets-baksmälla

Det var mycket för mig förra veckan med flera promenader och så styrketräning och blodtömning och Stockholm och städning, så den här veckan lider jag av aktivitets-baksmälla. Jag tränade, som sagt, i måndags och det var lite småtungt. I tisdags var jag hos frissan (halleluja!!) och blev sedan trött och slumrade på eftermiddagen. Igår gjorde jag ingenting eftersom jag helt enkelt inte orkade upp ur sängen.

Idag var jag hos dr MR för sista gången. Han är AT-läkare och ska dra vidare mot specialiseringen. Han har varit bra att ha att göra med och det talade jag om för honom. Det här besöket handlade i första hand om svaren på proverna från förra veckan döm om min förvåning när han kunde meddela att både kolesterolet och blodsockret låg bra till, bättre än för ett år sedan. Nu kan jag göra ett plakat där det står att visserligen väger jag mer än 1oo kg, men kolesterolet och blodsockret är på topp. Sug på den! Nästa vecka ska jag iväg till Södertälje och röntga min tumme. Han ska oxå fundera på en undersökning av mina magbakterier med anledning av att jag ätit Omeprazol så länge, men det kommer inte att handla om gastroskopi. Vi kommer att höras på telefon den 8 november.

Jag promenerade dit på 25 minuter och det var tungt och det tog 30 minuter hem via Bamses och ett paket från Lakritsroten (en beställning jag nu ångrar eftersom den inte var god – det är choklad & chips jag vill ha!!!!). Stilnocten slog hårt ikväll och jag ska lägga mig snart och fortsätta med den lockande tanken att ta en in-aktivitetsdag i morgon oxå. Jag är trött. Så trött….

 

Spretigt

“Det måste var här” av Maggie O’Farrell är den tredje boken av henne som jag har läst. De andra böckerna är “Den hand som först höll min” och “Sommaren utan regn“.

Det handlar om Daniel som är lyckligt gift med Claudette och de bor mitt i ingenstans, långt från ära och redlighet. Daniel står i begrepp att åka tillbaka till USA för sin pappas födelsedag, något han inte ser fram emot. När han väl har landat på amerikansk mark gör han en avstickare för att hälsa på sina barn med från första äktenskapet. Han får också veta något om en kvinna han kände för många år sedan som skakar om honom och gör att han hamnar ur kurs.

Jag upplevde handlingen som väldigt spretig eftersom den hoppar mellan, inte bara, olika personer utan även olika årtal. Min koncentrationsförmåga varierar mycket nu för tiden och det påverkade min uppfattning av boken för jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn, men den här gången var jag tvungen att även ställa om mig varje gång handlingen hoppade i tiden som med Claudette som exempel: när hon är ung och o-berömd i ett kapitel och sedan nutid för att nästa gång gå tillbaka till hennes första man och sedan nutid och så tillbaka till när hon träffar Daniel och så nutid igen. Handlingen för bokens alla karaktärer är uppdelad på samma sätt och det hade fungerat bättre om det inte varit så många personer inblandade.

Den här är inte min favorit av O’Farrells böcker, men jag gillar hennes stil. Hon är en mycket driven berättare som lyckas med konststycket att kunna ta tag i allvarliga ämnen utan att det blir vare sig deprimerande eller smörigt (ett av de tydligaste tecknen på att hon inte är amerikansk!) och alltid med den där gnuttan humor som alla med lite självdistans har.

Resultatlöst

Jag promenerade i 65 minuter igår och 2/3 av rundan hade jag ett rackarns tempo! Och sedan kroknade jag fullständigt i backen och trapporna nästan hemma. Jag hade i och för sig en hyfsat tung Konsumkasse att släpa på…

Idag blev det ett pass med gummibanden och det gick bra även om det kändes småtungt. Det var litet motigt att komma igång över huvud taget och jag var frestad att hoppa över det, men jag har ju en sån jäkla självdisciplin nu för tiden (läs: jag hetsar mig själv i syfte att undvika dåligt samvete och känsla av misslyckande och värdelöshet), så jag tränade. Värken i tummen eller stelheten utgör inget hinder som så tack vare att jag egentligen inte behöver greppa runt gummibanden, men vid ryggövningarna, när jag behöver stå på alla 4, blev det ganska knepigt.

Efter 3 veckor med allmän skärpning och indraget kvällstuggande har det inte inte hänt något med vikten, varken upp eller ned. Bristen på resultat känns tröstlöst…

Jag har hittat min signaturmelodi: “Lone wolf” med Georgi Kay.

 

I like being alone. I have control over my own shit. Therefore, in order to win me over, your presence has to feel better than my solitude. You’re not competing with another person, you are competing with my comfort zones.”


― Horacio Jones

 

Lyxliv

Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.

Halv 8. Morgondimma och frost.

I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!

Härlig, varmröd färg.
Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.

Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Gräsänka

Jahapp. Då är jag gräsänka igen. Pär har åkt till Öland för en kombination av ledighet och arbete och kommer hem på söndag eller måndag. Han har möjlighet att arbeta hemifrån (läs: Öland) och utnyttjar det eftersom arbetsmiljön på Scania inte är den mest hälsofrämjande med öppna kontorslandskap, toalettköer och giftigt kaffe. Inte mig emot – jag tar tacksamt emot alla tillfällen att få vara ensam. Bibbi & jag, vill säga.

Igår promenerade jag 55 minuter inklusive stödhandling på Konsum och det var så skönt att få komma ut! Vansinnigt strålande sol och brinnande höstfärger. Idag blev det gummiband och det passet satt som en smäck: ork och koncentration i skön förening! Jag kommer att öka på flera av övningarna nästa gång.

Idag kom min senaste beställning från Svensk Hälsokost med bl.a. Led Optimal som jag ska prova för ledbesvären. Höften känns bättre utom när jag ligger på sidan för länge, knäsmärtorna kommer och går, men handlederna och höger tumme känns av dagligen. Det blir en hel del tigerbalsam och allt oftare värkkombon. Jag har provat andra liknande produkter som har fungerat en kort period eller inte alls, men jag tänker ge det här en chans eftersom jag inte har haft lika mycket ledbesvär tidigare.

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?