1793

“1793” av Niklas Natt och Dag är en historisk roman som är något utöver de vanliga historiska romanerna. Den hamnar i genren deckare och därför kommer nog en del anhängare av historiska romaner att missa den. Vet ni hur jag hittade den? Jag lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat förra sommaren och där berättade han att han delade skrivarlya med Niklas Natt och Dag och tipsade om den här romanen var i antågande och då blev jag nyfiken och därför kunde jag bortse från att den är en deckare. Det dröjde ett bra tag innan jag köpte den (i pocket) och faktum är att jag började med att lyssna på den på Storytel och det är först nu jag har läst den.

Boken är uppdelad i 4 delar. De 3 första delarna handlar om Cecil Winge, Kristofer Blix och Anna Stina Knapp och i den sista delen knyts säcken ihop. Det hela inleds med att en kropp flyter iland vid Fatburen. Det råder inget tvivel om att det handlar om mord eftersom kroppen blivit stympad å det grövsta. Cecil Winge, som varit polisen behjälplig vid tidigare fall, får i uppdrag att lösa även detta.

Den här boken tog på krafterna för den är rå och smutsig, eländig och så långt från all mys-pysighet man kan komma. Vanliga människors levnadsvillkor med löss, lort, stank, kyla och sjukdomar. Lägg där till att vara kvinna… Och ovanpå det att lösa ett mord utan hjälp av dna, datorer eller ens telefoner. Inte ens fingeravtryck!

Niklas Natt och Dag har ett språk som gör det till en njutning att läsa! Miljöerna är så levande att de blev påträngande. Jag önskade ofta att jag hade haft tillgång en illustration av dagens Stockholm med dess mest centrala stadsdelar och en överlappande dito av 1793 års Stockholm för att få en bättre överblick eftersom jag inte är särskilt insatt trots att jag bott i Stor-Stockholm i 30 år.

Krasch

I förrgår kraschade min mage. Diarré och magknip hela långa dagen. Inget illamående eller kräkningar (gud ske lov!!) som dränerade mig fullständigt. Igår kunde jag äta som vanligt även om magen knep till och från. Idag har jag känt mig återställd. Det finns några alternativa förklaringar, men jag lutar åt Donken-lunchen. Jag åt en kycklingburgare (Pär åt en av färs) och det kan ha varit en liten del som inte blivit ordentligt genomstekt. Jag är tacksam över att det inte blev värre än det blev. Jag har städat idag och jag for fram i ett duktigt tempo med tanke på magkraschen. 4 rum avklarade, 2 kvar och de tar jag i morgon. Ont, ont, ONT i handlederna.

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Trötthet

Den här veckan var det dax att köra ett fullt pass med gummibanden och det gjorde jag och det gick bra och det kändes och det känns och det kommer att kännas av särskilt i armarna och ryggen. De övningar där jag ändrade greppet till dubbel fattning tar på ett helt annat sätt som känns bättre, jämnare.

En eller två sovmorgnar varje vecka är nödvändigt för mig. Jag hade en i torsdags och så igår när jag sov till efter 11. Idag har jag varit trött, den sortens trötthet som ligger som ett band över pannan och hela tiden försöker tynga ned ögonlocken. Jag slumrade lite när jag skulle läsa nu på kvällen.

Backigt

Jag fortsätter att promenera. Igår blev det 25 minuter till Salem och 35 minuter hem via tennishallen. Ihärdigheten börjar betala sig i form av ork. Nu orkar jag ha tempo i (rimliga) uppförsbackar och jag känner mig inte nära döden när jag kommit upp. Det sista kände jag idag när jag gick Ut På Landet motsols som innebär att Den Otäcka Backen kommer mot slutet och visserligen hade jag knappt styrfart medan jag tog mig uppför den, men sedan dröjde det inte länge innan jag kunde andas normalt och drog upp tempot igen. Om det inte var för att jag kroknade den sista 10 minuterna hade jag fått en ny rekordtid idag, men 75 minuter i övervägande raskt tempo är inte att förakta det heller.

Idag är det den 7:e kvällen sedan jag skärpte till ätandet. Det har gått överraskande bra och jag har inte avvikit en enda kväll! Igår var det fredag med chips och godis och det var ganska gott, men jag slängde 1/4 av båda. Magen uppskattar den här mathållningen: den är lugn och mindre uppblåst.

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Platt

“Skuggornas tid” av Agneta Arnesson Westerdahl, del 9 i serien “Släkten”. Jag läste 100 sidor innan jag bestämde mig för att anledningen till att den här boken var lättläst (det är ett av de återkommande adjektiven i flera recensioner) är att den är platt. Miljöer, dräkter och förhållanden är förmodligen trovärdiga, men jag fick ingen som helst känsla när jag läste. Karaktärerna var inga människor och dialogerna var bara uppradade ord.

Värk

Risken med att sova gott på eftermiddagen är att nattsömnen inte blir lika bra. Så blev det för mig. Vaknade hur många gånger som helst och vid ett tillfälle fick jag så ont i höften (jag kan få det om jag ligger orörlig på höger sida för länge) att det trängde in i drömmen som en oväsentlig detalj och väckte mig. Jag orkade träna med gummibanden i alla fall även om jag drog gränsen vid ett mediumpass. Det gick bra i början, men efter 3/4 kom tanken: “Varför håller jag på?!” och då smet koncentrationen snabbt som ögat och med den tempot och orken. Jag blev kall och stel och värken kom lite i taget. Först ryggen, sedan handlederna, fötterna, knäna och vristerna. Jag tog en värkkombo och smorde in handlederna med tigerbalsam innan duschen. Det är efter såna här träningspass – när jag bara blir trött och värkbruten och inte får någon positiv energi – som jag börjar fundera varför jag egentligen orkar hålla på …

Det är första dagen på Skärpning Nummer Femtielva och jag är hungrig.