“Sommaren utan regn” av Maggie O’Farrell. Gretta Riordan bor med sin man Robert i Highbury, London. Det är sommar och det är hett. Det har inte regnat på 3 månader. En av de alldeles vanliga morgnarna går Robert för att köpa tidningen, som han alltid gör, men den här morgonen kommer han inte tillbaka. De vuxna och utflugna barnen återvänder för att hjälpa sin mor. Michael Francis, äldst i syskonskaran, är själv mitt uppe i en äktenskaplig kris. Monica, mittenbarnet, får inte tillvaron som styvmamma att bli som hon tänkt sig. Aoife är yngst och har flytt både hemmet och landet genom att flytta till New York. Ansträngda relationer jäser under ytan och blir än mer ansträngda när den skoningslösa värmen suger musten ur allt levande.
Berättelsen inleds med en presentation av alla familjemedlemmar utom Robert, men han knallar ju ut ur handlingen redan på sidan 12, så det är begripligt. Man förstår varför flera av relationerna är såriga. Den utspelar sig på 1970-talet när IRA var skyldiga till många attentat och irländare ofta inte sågs på med blida ögon enligt dra-alla-över-en-kam-principen. Både Gretta och Robert kommer från Irland. Hon är stolt över det medan han inte är det; han har ändrat sitt förnamn till det mer engelskklingande Robert. Inget av barnen har velat ta det irländska ursprunget till sig trots Grettas ihärdiga försök. Inte den katolska tron heller.
Maggie O’Farrell är skicklig på att gestalta relationer. Det är sårigt. Det är väldigt mänskligt. Jag undrar mycket över Monica och Aoife. Jag förstår anledningen till att Monica inte vill ha barn, men kan inte låta bli att känna skepsis över hur långt hon var villig att gå för att hjälpa/skydda sin mamma när Aoife var liten. Varför fick inte Aoife mer hjälp med läsningen och skrivningen? Det är oansvarigt.
Det är en bra bok liksom “Den hand som först höll min” var. Jag kommer att läsa den igen och då kommer jag att veta hur Aoife uttalas redan från start. Det är irriterande att inte veta hur ett namn eller ord ska uttalas, det stör min läsrytm. Nästan längst ned på sidan 317 får man en begriplig förklaring av uttalet: Ee-fah. Nu har ni ett fördel när ni ska läsa boken. Vassego’!
