Själavandring och årlig dramatik

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter. 

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.

 

 

En tungvrickartitel

“Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. Det skrivs inte särskilt mycket om Kanalöarna under andra världskriget, men i den här boken får man veta en hel del om hur öborna hade det under den 5 år långa tyska ockupationen.

Året är 1946 och även om London är sönderbombat och trött börjar livet återgå till det normala. Där bor Juliet Ashton. Hon är författare och funderar på sitt nästa bokprojekt. Hon får ett brev från Dawsey Adams på ön Guernsey i Engelska kanalen. Det är början till en brevväxling som leder till omvälvande förändringar för Juliet och en bokidé.

Hela boken utgörs av brevväxlingar mellan Juliet, hennes förläggare och vänner. På den tiden kunde de skriva brev! Jag tycker mycket om språket och humorn. Den var lättläst just för att brevens och telegrammens längd varierar. En mysig bok som gjorde mig glad.

2 påbörjade böcker

“Du” av Caroline Kepnes. Den har fått väldigt positiva omdömen och jag tyckte att den verkade spännande rent psykologiskt. Jag har försökt lyssna på den, men den fångade mig inte och jag fick tipset att den passar bättre att läsa själv, så då gjorde jag det. Den fångade mig ändå inte. Jag gillade inte språket och jag hade svårt för att texten var uppstyckad med twitterinlägg (det var nog det som gjorde att den inte passar som ljudbok). Det blev nog inte ens 30 sidor.

“Ödehuset” av William Paul Young. Ett stycke i baksidestexten gjorde mig intresserad: “Ödehuset brottas med de stora frågorna. Om gud finns, hur kan det då finnas så mycket lidande och ondska i världen? Om gud finns, är han kanske inte den vi tror?”. Det var den religionsintresserade ateisten i mig som fick mig att börja läsa den. De första 60 sidorna gick i ett nafs och det gjorde de följande 70 oxå, men sen tog det stopp. Det blev för mycket himmelsk kärlek och glädje. Det är möjligt att det som gjorde mig besviken var att även om bokens huvudperson ifrågasätter gud, så förblir han troende och till med en vansinnigt övertygad troende.

Vi bortser rutinmässigt från fakta som skulle tvinga oss att ändra uppfattning. Vi är så övertygade om vårt eget omdömes ofelbarhet att vi anser att alla bevis som inte bekräftar våra föreställningar är ogiltiga. Att på detta sätt komma fram till något värt att kalla sanning är omöjligt.

Marilynne robinson, The death of Adam

Kort

Jag promenerade idag i ett riktigt bra tempo. Skavsåren var uthärdliga, men tårna domnade bort. Jag hamnade i en kortvarig snöby som övergick i småhagel. Aprilväder.

Jag skulle ha avbrutit…

Vägning: 98,8 kg som innebär en minskning med 0,6 kg den senaste veckan. Jag drog en suck av lättnad! “Aldrig mer 100” har fått ett syskon som heter “Aldrig mer 99”.

Det är tisdag idag och det innebär träning med gummiband. Inomhus. Det kändes tacksamt med tanke på att det antingen har snöat, regnat eller snöregnat hela dagen med temperatur knappt över nollstrecket. Kroppen var inte riktigt med på noterna. Småstel, snuvig och trög, men ett medium-pass borde jag orka med. Det gick ju bra förra veckan. Vid uppvärmningen höll jag på att dö. Benen hängde inte med och jag trampade fel flera gånger och tappade takten. Jag sänkte ambitionen från medium till lätt… Övningarna gick bättre ända tills jag kom till tricepsövningarna då det blå gummibandet gick av. Pang! Jag höll mig lugn, tog fram ett nytt och avslutade övningen. Tidigare idag har magen varit en aning trög för att sedan komma igång ordentligt för att slutligen krascha. Kraschen inträffade medan jag försökte göra ryggövningarna på golvet och jag fick avbryta och tillbringa 10 minuter på toaletten. Efter det gick det utför. Jag stretchade de nödvändigaste musklerna, men jag kunde konstatera i efterklokhetens kranka blekhet att jag skulle ha avbrutit redan vid uppvärmningen: kroppen ville inte, koncentrationen fanns inte och därför inte något flyt som i sin tur gjorde att jag aldrig blev ordentligt varm. Ett riktigt dåligt pass som dessutom gjorde att jag fick ont i hela kroppen efteråt. Blä!

Sidbyte

Jag kilade ned till frisören idag. Hon som klippte mig i februari har, tyvärr blivit sjukskriven, så det var A som klippte mig idag. Hon arbetade snabbt och vi pratade inte mycket efter att hon fått mina önskemål klara för sig. Jag har en virvel till höger på skulten som gör att benan passar bra på höger sida; luggen och hela frisyren flyter med i den riktningen. Det har dykt upp en ny virvel för något år sedan. Jodå, det kan hända. Virvlar kommer och går. Den nya virveln sitter på vänster sida uppe på skulten och gör att frisyren har haft lite svårt att ligga snyggt. Idag bytte A sida på benan och nu är flytet i frisyren tillbaka. Hon var en aning bossig, men det gjorde inget. Jag är inte längre lika känslig för hur klippning blir, så länge nacken blir kort-kort.

Greta Garbo

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter “Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i “Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med “Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i “En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i “Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I “Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I “Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (“method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. “The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av “Anna Karenina” fick en ny titel, “Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I “Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. “Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta “…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än “Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

Hälsovinster och spanska rätter

Igår promenerade jag på förmiddagen, passade på att handla på Konsum och hämta ut den sista presenten till Pär. Det blåste svinkallt och mycket; håll-i-hatten-väder, men jag tyckte det var skönt. Det faktum att jag orkar promenera samma dag som vi får middaxgäster är ett tydligt tecken på att min fysiska och mentala ork har förbättrats avsevärt. Viktminskningen är inte ens 10 kg, men vinsterna är stora.

Det var väldigt trevligt igår! Vi var 6 personer och det är precis lagom för att kunna prata med alla och ändå slippa surret som blir när man är fler. Den här gången upplevde jag det som att jag fick kontakt med alla och att de var intresserade av mig. Maten var fantastiskt god! När Pär och jag funderade på vad vi skulle bjuda på tidigare i veckan föreslog jag paella med (grillad) kyckling, musslor och räkor. Han spann vidare på det spanska och hittade recept på förrätt och dessert: baguette med tomatröra och serrano-skinka respektive “Crema Catalana” med rårörda bär smaksatta med lite socker och kanel. Det är inte ofta jag blir lyrisk när det kommer till mat, men igår blev jag det och för ovanlighetens skull åt jag 2 portioner och alla bär som blev över. En stor fördel med maten var att den var mättande utan att vara mäktig och paltkoman infann sig aldrig. Det var Pärs födelsedag och han ville ha tårta oxå trots den delikata desserten: pärontårta från Kaffestugan. Tillbaka i himlen! 2 bitar av den. En tårta som är söt på tårtors vis, men väldigt fräsch tack vare päronen. Jag hade ätit min VLCD-soppa till lunch och var extra hungrig, men jag höll mig mätt resten av kvällen. De stannade ända till halv 21 och innan vi var färdiga med disken hade klockan hunnit bli halv 22. Jag gosade med Selma och kollade FB lite snabbt, men sen blev det sängen.

Jag har visserligen varit trött idag, men jag har inte varit dränerad som jag brukar bli och jag var faktiskt ute med stavarna. Jojo! 60 minuter runt Flaten och vansinnigt trött i armarna.

Dagens låtlisterepresentant finns inte med på min Utomhus-lista, som jag lyssnade på när jag stavade mig fram utan på en särskild God natt-lista med mina favoriter från den Lugna listan. “Don’t trust the rain” med The land below.

Skavsår och panik

Jag fick massage igår och vi kom överens om att hoppa över nacken och lägga fokus på ryggen, särskilt nedre ryggen. Det fanns flera ömma punkter. Bokstavligt. Idag är jag öm och har förmodligen blåmärken. Det var skönt, väldigt skönt, men jag blev trött och frusen och ovanligt yr och det var nästan att jag vinglade hemåt.

Idag gick jag en pakethämtarpromenad (4 paket på 3 ställen), 70 minuter plåga. I början kändes det som att jag äntligen var av med skavsåret och jag hade bara ett enkelt plåster, men sedan kom knivarna tillbaka… Jag tog mig till ICA med bra fart, men resten haltade jag och svor och förbannade tyst för mig själv. Uppgiven. Leds. Förbannad. Jag var säker på att skavsåret hade förökat sig eftersom hälen kändes som ett enda stort sår, men döm om min förvåning när jag äntligen kom hem och slet av mig skor och strumpor för att se att det var plåstret som inte hållit sig på plats. I morgon kommer jag att tejpa dit en stor kompress över hela hälen!

Kroppen känns tung, fet och dallrig igen och jag gör mitt bästa för att stävja paniken. Aldrig mer 100, har jag lovat mig själv. Dyrare och heligare än något annat löfte jag någonsin avgivit. Jag frågade mig själv vad jag kan göra för att må bättre, för att dämpa oron? Det självklara svaret är ju att äta mindre godis. Det har varit en dålig mat-vecka när jag har stoppat i mig allt möjligt efter kvällsmålet. Idag är det fredag och jag har varit inställd på chips & choklad, men nu skippar jag chipsen. I morgon blir det födelsedagsmiddag för Pär med hälften av Vårat Gäng och då har jag inte för avsikt att sitta med min VLCD-soppa. Jag behöver inte vräka i mig. Jag behöver inte äta choklad i kväll heller. För första gången känner jag att jag hellre vill gå ned i vikt än att unna mig helgsmaskens. Aldrig mer 100!

Som i dvala

Den korta rundan tog 50 minuter inklusive handling på Konsum. Jag hade för mycket kläder på mig och fick nästan värmepanik. Det gick tungt och det var inte skönt för 5 öre. Efter lunch blev jag så sjukt trött att jag lade mig i soffan och bara låg där; jag lyssnade inte ens på en bok. Precis när jag var på väg att somna kom Pär hem, men jag vaknade inte helt ändå. Jag fortsatte att ligga där som i dvala, halvsovande,  ända till halv 18. Jag har varit ovanligt törstig oxå och har klämt 3 flaskor à 800 ml.