Monthly Archives: november 2015

Den första advent

Posted on by 0 comment

Det blev en promenad på 50 minuter. Det var blåsigt och de sista 10 minuterna ösregnade det. Ingen höjdare, men jag kom ut trots kompakt motstånd. Jag gjorde 30 knäböjningar oxå. Jäss!

Man gallrade träd vid förskolan i förra veckan. Ljudet av motorsågen gav mig ångest och jag blir så nedtryckt av att se stubbarna...

Man gallrade träd vid förskolan i förra veckan. Ljudet av motorsågen gav mig ångest och jag blir så nedtryckt av att se stubbarna…

Precis när de första regndropparna föll hörde jag ett honkande uppe i skyn. Ett fågelsträck! Jag var ruskigt snabb med att få fram kameran och fick en hyfsad bild vilket jag aldrig har hunnit med förut.

Nu sticker vi! Ses nästa år igen! De var stora med rejält långa halsar. Svanar?

Nu sticker vi! Ses nästa år igen! De var stora med rejält långa halsar. Svanar?

Är det någon som har julstämning över? Jag har tagit fram vårt adventspynt. Det blir mindre och mindre för varje år. Jag blev glad över att ha glömt bordsgranen som jag köpte förra året! Ljusstaken som brukar stå i Elins rum är paj. Helt död.

Snyggaste benen i stan! Han brukar sitt nånstans på övervåningen, men i år fick han flytta ned till köksfläkten.

Snyggaste benen i stan! Han brukar sitt nånstans på övervåningen, men i år fick han flytta ned till köksfläkten.

Dagens tema har varit: jag vill slippa. Jag vill slippa gå ut! Jag vill slippa få ont i foten! Jag vill slippa städa buren! Jag vill slippa chatten! När jag hade min te & lässtund kunde jag inte koncentrera mig just för att jag visste att mobillarmet skulle dra igång kvart i 20 inför kurschatten. Det är så trååååkigt och så o-givande. Jag bestämde mig för att skolka. Jag har inte skolkat i hela mitt liv. Det är sant! Men så tänkte jag … att jag ju inte behöver åka nånstans. Jag behöver inte träffa någon eller prata med någon. Jag kan hålla mig i bakgrunden utan att läraren blir misstänksam. Nu är det 10 minuter kvar av chatten och jag har hållit mig i bakgrunden, men jag har inte skolkat.

Ett enda stort meh!

Posted on by 0 comment

Hur många gånger kan man vakna under en enda natt och det ändå räknas som sömn? Jag har sovit dåligt. Uselt. Pär är på Öland (igen), så vid 8 var jag upp och utfodrade pipmojarna. Det tog 10 minuter. Huvudvärk (möjligen pga. av drag från halvöppet fönster) och känningar av magkatarr. Halv storm och tvärmulet. Jag tänkte definitivt lägga mig igen, men frågan var om jag skulle starta dagens första maskin med tvätt? Nah! Somnade vid 9. Från halv 11 och framåt gjorde jag flera misslyckade försök att vakna. Det gick inte! När jag kollade klockan nästa gång var den kvart i 13. Meh! Hur seg som helst och på dåligt humör vacklade jag in i köket och utfodrade pipmojarna igen, pellets denna gång. Tvättdag. Duschdag – absolut nödvändigt. Orkidédag. Och så måste jag ju äta nåt. Te (blaskigt) och flera skivor rostat bröd med bara smör (mums!) medan jag såg ett avsnitt av ”Bron” på svtplay. Den tredje säsongen är nog den bästa! Vad skulle jag läsa då?! Det uppstår alltid ett vakuum efter en riktigt bra bok. Ett sting av lättad lycka när jag såg ”Livet går vidare” i min olästa hög. Jag hade glömt den! Dagen har hasat sig fram. Operation Dygnsvändning startar i morgon. Jag har haft svårt att hitta en vettig anledning att stiga upp före lunch hela den här veckan eftersom jag inte har kunnat promenera, men imorrn ska jag ut. Bara det inte ösregnar. Jag mår dåligt av att inte ha en vettig dygnsrytm och av att inte röra på mig. Blä!

Monsterfri verklighet

Posted on by 0 comment

”Mr Mercedes” av Stephen King. Jag upplever en sorts återförening som ger mig stor tillfredsställelse. En återupptäckt av en tidigare favoritförfattare. De senaste månaderna har jag läst 3 av hans böcker i rask takt och jag har precis beställt 2 av hans gamla godingar som jag faktiskt inte har läst. Stephen King är en vansinnigt produktiv författare och jag definitivt inte läst allt han har skrivit om ens en bråkdel, men baksidestexten och pratet runt ”Mr Mercedes” pekar på att det är hans första bok förankrad i verkligheten (som jag uttrycker det), hans första ”renodlade thriller” som andra uttrycker det. Den är på sätt och vis betydligt otäckare för när monster eller det övernaturliga är skrämmande kan man alltid intala sig att det inte är på riktigt, men att någon får en knäpp och med full avsikt kör in i en folksamling – det kan lika gärna vara en av rubrikerna i tidningen.

Det har anordnats en jobbmässa i City Center och hundratals människor börjar köa många timmar före gryningen. Arbetslösa och desperata. De hör ljudet av en motor och ljuset från ett par strålkastare skär genom mörkret. Innan någon av de har fattat vad som är på väg att ske har föraren tryckt gasen i botten och kört rakt in i folkmassan. Polisen hittar bilen övergiven och helt fri från spår eller ledtrådar. Bilen tillhör Olivia Trelawney som har anmält den stulen. Hon mår så dåligt av det hennes bil har använts till att hon aldrig mer kör den och tar så småningom livet av sig. Kriminalinspektör Bill Hodges är en av utredarna, men hinner gå i pension utan att polisen har kommit någon vart. Nästan ett år senare får han ett brev från någon som säger sig vara Mercedesmördaren. Han skriver att han inte har något behov av att göra om massakern, men varför tar i så fall kontakt med Hodges? Vill han åka fast?

Den här boken är så bra och riktigt spännande. Bill Hodges kan inte motstå det provocerande brevet, men drar sig för att blanda in sin gamla partner och kollega inom polisen. Han vill ta Mr. Mercedes själv och påbörjar en egen utredning. Som läsare får man följa även Mr. Mercedes, hans identitet förblir ingen hemlighet och det gillar jag för spänningen ligger i att Hodges och Mr. Mercedes är medvetna om varandra, de närmar sig varandra och vissa beröringspunkter fick mig att reagera med ”Wow!” eller ”Ha!”. Stephen King tänker skriva 2 böcker till om Bill Hodges och det känns lugnande med tanke på hur den här slutade.

 

Som en kalv på grönbete

Posted on by 0 comment

Jag har varit utomhus idag – tralalaaa! Rubriken är en aning missvisande om man tänker sig en ystert skuttande kalv för det handlade inte om något ystert skuttande – jag har inte fler fötter att stuka nu – utan om en promenad tur och retur Salem, 2 x 20 minuter. Varken minusgrader eller frost idag utan 8 plusgrader och regnjackan. Foten har repat sig oväntat bra och jag kunde gå på den obehindrat redan i onsdags och inte har jag fått ont efter dagens runda heller. Sträckningen av höger bröstmuskel höll i sig obehagligt länge och i onsdags – det hände mycket i onsdags! – misstänkte jag att det handlade om ett brutet revben eftersom jag hade svårt att t.ex. dra djupa andetag utan att det kändes av, men nu har det rättat till sig.

Mitt introverta jag blev chockat av att konfronteras med så många människor. På apoteket fick jag vänta i alla fall 10 minuter innan jag fick mina Stilnoct. Det var varmt och tjattrigt och foten värkte så smått. Utanför ICA hade Röda Korset nån sorts jippo med damer med insamlingsbössor och försäljning till förmån för de sämre lottade. Inne på ICA var det oxå livat och jag plockade åt mig det jag behövde av tulpaner, bananer, Cillit Bang och blockljus kryssande mellan kundvagnar och personal för att hamna i fel kö. Det var som att springa in i automatiska dörrar som inte öppnas. Mannen i kassan var … såååå … lååångsam … och … kunde … sänka … humöret … på … den … mest … levnadsglada … med … sitt … trötta … ”Heeej…”. Han fick mig att tänka på Ross i det allra första avsnittet av ”Vänner”. Mitt introverta jag knuffade mig i ryggen hela vägen hem.

Ett ljus med en varg på! Jag kunde inte stå emot. Det blev även ett med en uggla på.

Ett ljus med en varg på! Jag kunde inte stå emot. Det blev även ett med en uggla på.

Jag har använt massagebältet varje kväll. 15 minuter shiatsu-massage som är ljuvlig! Ryggen har känts bättre och jag har inte haft känslan av spik i ryggen trots att den stukade foten har tvingat mig till att sitta mer än jag tycker om.

 

Joråsåatt…

Posted on by 0 comment

När jag var hos läkaren för 1 månad sedan skulle jag få en remiss angående en samtalskontakt och idag fick jag svar. Ett svar som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på … Kan jag vara för frisk och samtidigt för sjuk? Är det det här som kallas för att ”hamna mellan stolarna”?

Ur kopian på remissen:

”Konsultationsorsak: Kurator primärvård konsultation.

Diagnos/fråga: Dystymi med recidiverande depressioner och ångest.

Önskad undersökn: Samtal

Anamnes, status: Långvarig kontakt med öppenvårdspsykiatrin tidigare. Nu överremmitterad hit enl pat pga ”är för frisk”. Sjukersättning sen flera år. Övervikt och nu uppföljning för prediabetes. Har haft samtalskontakt av och till på Psyk (i Södertälje, min egen anmärkning) samt även en kort här för ca 6 år sen. Önskar ny kontakt om möjligt.”

Svarstexten är följande:

”Pat. bedömes behöva långvarig psykterapeutisk behandling, vilket inte är möjligt att erbjuda vid Salems vårdcentral. Ärendet återremitteras därför ——.”

Joråsåatt …

Jag tolkar det som att det är kört. Som tur är har jag inget behov av en samtalskontakt som jag mår just nu. Vad tusan skulle jag ha att tala om under en ”långvarig psykterapeutisk behandling”?! Dystymisk depression är ju kronisk och för mig fungerar det bara medicineringen är den rätta. Jag vet, som sagt, inte hur jag ska förhålla mig till svaret. Skrutt samma – jag klarar mig!

Category: Hälsan | Tags: ,

Resignation och högläge

Posted on by 0 comment

Minusgrader. Frost. Vinterjacka och mössa. Inte halt. Solsken. Tempo och flyt. Härligt! Stavgång i en dryg halvtimme. Det blev inte mer för sedan ramlade jag. IGEN. Det är 2 år, 1 månad och 8 dagar sedan jag ramlade förra gången och då blev jag oerhört mörbultad. Den här gången stukade jag den andra foten, sträckte mig på höger sida och fick ett blåmärke efter stavhandtaget i handflatan. Medan jag föll hann jag ropa ”Nej, nej, nej!”. När jag hade landat på magen, så att luften bokstavligen gick ur mig utbrast jag: ”Menvadfaaaaninte igen!”. Den här gången blev jag inte rädd. Jag fick heller inte så ont att jag grät. Resignationen tog över. Jag reste mig upp, borstade av mig och haltade hemåt. Nu blir det soffan ett tag igen och ett ständigt högläge för foten. Knäböjningsutmaningen får brytas, men i fortsättningen kommer jag att lägga till 30-50 knäböjningar efter varje stavgångsrunda.

Dagens låtlisterepresentant är Scritti Politti. Låten heter ”Absolute” och kommer från ”Cupid & psyche ’85”, en skiva som jag lyssnade sönder. Den är 30 bast, men den håller!

Jag är introvert och stolt!

Posted on by 0 comment

”Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman med Emil Rehnström som uppläsare. Oerhört intressant och tankeväckande och bra! Och smårolig. Linus Jonkman är själv en introvert själ och är noga med att inte ta tydlig ställning för den läggningen även om det självklart lyser igenom ibland och varför inte? Det handlar även om de extroverta och de som är mitt emellan, ambiverta (de som har snott russinen ur båda kakorna). Jag kände igen mig i så mycket t.ex. att en extrovert människa kan beställa en jorden-runt-resa och sedan packa det nödvändiga medan taxin står utanför och väntar medan det är ett helt företag  – inklusive resfeber – för mig att åka ta pendeln Stockholm för några timmar.

Det viktigaste i hela boken anser jag vara det faktum att oavsett läggning är den biologiskt betingad. Den är inte ett fritt val. Den är ”hårdkodad”. Det handlar om den nivå av aktivitet som krävs för att dina hormoner ska signalera till din hjärna att du mår bra och känner dig tillfredsställd. Som introvert är den nivån låg. Jag behöver sällan mycket aktivitet för att vara nöjd och det för med sig att jag ytterst sällan har tråkigt. Att vara autotelisk innebär att man kan finna glädje och tillfredsställelse i det som är monotont och repetitivt, ett drag som är starkt representativt för introverta. Här gick det upp ett Liljeholmens för mig för det förklarar varför jag egentligen aldrig blev uttråkad på arbetet med uppgifter som ofta var just monotona. Jag har alltid trott att det var kopplat till min intelligens, att jag var ointelligent som inte eftersträvade mer avancerade och krävande uppgifter. Det är förmodligen därför jag egentligen inte har något emot att diska och städa heller. Linus Jonkman berättar om en av sina vänner som upplevde det som en enorm lättnad att ha fått ”diagnosen” introvert. Det innebar att han förstod varför han blev så fullständigt dränerad i sociala situationer och att han nu visste hur han skulle forma tillvaron så att han fick de nödvändiga stunderna för återhämtning. Vi introverta tror att vi måste vara extroverta eftersom samhället är utformat på det viset, men det är inget fel på oss, ingenting som måste rättas till och av den anledningen finns det ingen som helst anledning att trycka tillbaka det som känns naturligt.

Det finns många fördomar om den introverta läggningen, men det verkar inte finnas lika många om ens några om den extroverta. Är det kopplat till att i vårt extroverta samhälle är det introverta avvikande och det är om det avvikande som fördomar frodas?

Att vara extrovert dvs. social är inte samma sak som att ha social kompetens. Att vara introvert innebär att behöva längre tid för att tänka igenom saker, men det betyder inte att vara ointelligent. Värt att notera!

Vad gör du när du inte behöver göra någonting? Det är den frågan du i första hand ska ställa dig om du vill ta reda på om du är introvert eller extrovert. När jag lägger mig för natten och vet att nästa dag är helt fri från aktiviteter blir jag lycklig. Om du känner panik över att inte ha kommande dag späckad av saker att göra är du förmodligen extrovert. Att vara introvert rockar fett mycket tack vare att vi aldrig egentligen har tråkigt. Sug på den!

 

Skrivövning

Posted on by 0 comment

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Dimma och kylspray

Posted on by 0 comment

Jag började dagen med en upptäckt: om jag ligger och sover ovanpå mobilen, så hörs inte väckningen. Meh! Därför fick jag sova en timme extra och därför kom jag inte iväg med stavarna förrän kvart över 10. Spotify lade av innan jag hade fått upp farten och jag lyssnade på min bok i stället, men det sänkte tempot. Inte så dumt, egentligen… Stavgång i 70 minuter och 30 knäböjningar. Joråsåatt… Det var härligt ute! Dimma – jag gillar dimma! – och solen gjorde tappra försök att skingra den.

När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.

När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.

Trots att jag inte har hunnit prova den ännu tänker jag tipsa om en kylspray som funkar på värmevallningar, Physicool. Den finns inte på så många svenska sajter och hos Supplementstore var den billigast. Min kroppstemperatur har sjunkit igen och jag har strumpor på mest hela dagarna och inte behöver fönstret vara öppet jämt heller, men jag anar att det bara är tillfälligt.

Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.

Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.

Jag hann lyssna på 2 låtar innan Spotify gick i strejk och en av dem får vara dagens låtlisterepresentant. Alida med ”Feathers”.

Hormonhjärna

Posted on by 0 comment

Jag överdoserade Lyrica idag. Jag har 2 dosetter i 2 olika färger. 1 för morgonmedicinerna som alltid står på min lilla hylla i vardagsrummet och 1 för kvällsmedicinerna som jag tar till middagen och därför står i köket. Vid ett par tillfällen de senaste månaderna har jag lagt ifrån mig morgondosetten vid min plats vid köksbordet i stället för att lägga tillbaka den i vardagsrummet. Jag har upptäckt misstaget i tid tills idag när jag såg att morgondosetten låg på bordet och att onsdagsfacket redan var tömt (idag är det tisdag, jag har kollat)…. En sekundkort panikkänsla när jag insåg att jag har överdoserat både Lyrica, Sertralin och Levaxin. Jävlar! Sedan insåg jag att jag ju redan har alla ämnen i kroppen sedan lång tid, så det var ingen fara frånsett Lyrica. Klimakteriehjärnan – som inte är tillförlitlig – gick på högvarv och jag stjälpte i mig kvällsmedicinerna som består av multivitamin och Lyrica. Det var där problemet uppstod: en dubbeldos av Lyrica. Fördelen är att jag kommer att vara kolugn hela kvällen. Nackdelen är väl att tillsammans med Stilnoct kommer jag att dra timmerstockar i Redwood-klass. Det är lika bra att jag sover på soffan inatt.

Jag har gått med i Klimakteriekärringar på FB. Det är en bra grupp! Det finns fler som går igenom det här och som kan tipsa om allt möjligt som kan göra tillvaron lättare och så finns det möjlighet att ynka sig. Alltid uppskattat! Graviditet och menstruation har några grundläggande gemensamheter, men är på samma gång helt unika upplevelser. Det är samma sak med klimakteriet och jag har förstått att jag har kommit lindrigt undan. Än så länge. Tack vare att jag tar både Lyrica och Sertralin sedan flera år tillbaka slipper jag extra ångest och depressioner. Tack vare Stilnoct får jag sova och det är det absolut viktigaste! Vissa symptom är absolut förknippade med klimakteriet t.ex. vallningar,  medan andra är mer diffusa som värk i lederna som ju kan bero på mycket. Det är när jag läser att många fler upplever samma knäppa saker som jag förstår hur det hänger ihop och att jag inte är ensam.

Mitt närminne knasar sig t.ex. när det gäller mediciner, men mest när det handlar om vilka aktiviteter Pär och Elin har; när, var, hur. Jag får fråga om och om igen. Jag brukar lägga till ”Med risk för att jag blir tjatig…” eller ”Det är möjligt att jag har frågat om det här tidigare…”.

Varför måste den här övergången vara så stökig?! Varför kan inte hjärnan bara ställa fertilitetsfunktionen i off-läge? Var det lika rörigt när det drog igång, då för länge sedan, när jag var i 13-årsåldern? Jag minns inte. Jag sörjer inte att min fertilitet har nått bäst-före-datum. Jag har aldrig kopplat mensen till ungdomlighet eller kvinnlighet, den har varit ett aber från första gången. Ett tecken på att kroppen fungerar som den ska, men inte mer. Jag har så mycket annan hälsoskit som håller mig sysselsatt att jag mest är tacksam för att den månatliga pinan är på väg bort.

Musik! Jag satt i soffan och lyssnade på ”Än finns det hopp” samtidigt som jag spelade Blossom Blast Saga på mobilen. Boken är underbar och spelet går ut på att få blomknoppar att slå ut och det blir väldigt effektfullt och vackert. Jag försjönk fullständigt och omvärlden försvann. Lycka! I boken finns ”Imse vimse spindel” med och melodin drog igång i skallen om och om igen tills den övergick i ”Coming around again” med Carly Simon. En 80-talslåt som jag aldrig har slutat gilla och alltid återkommer till.