“Omkring tiggarn från Luossa” av Dan Andersson från diktsamlingen “Svarta ballader” som utkom 1917. Jag har inte mycket till övers för poesi eller dikter, men det händer att någon strof når hela vägen fram och berör mig. Det finns få dikter som är lika vackra som den om tiggarn. Dan Andersson betonade att dikten skulle läsas och inte sjungas. Gunde Johansson tonsatte den trots allt och tack vare det spelade Hootenanny Singers in den och låg på svensktoppen i 52 veckor och det var där jag hörde den när jag var liten. Melodin har etsats in för tid och evighet. I gymnasiet skrev jag om Dan Andersson och då kunde jag alla 9 verser utantill. De finns oxå kvar, de brukar framträda lite i taget när jag får melodin i skallen. Jag har en magnet på kylen med “…det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.”. Elin frågade vad det betydde och mer behövdes inte … Jag ställer samma fråga som när jag hade lyssnat på “Röda rummet” av August Strindberg: hur kan någon tycka att det svenska språket inte är lika rikt eller uttrycksfullt som t.ex. engelskan?!
Texten hittade jag på dagensvisa.com.
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och vid lägerelden hörde de hans sång. Och om bettlare och vägmän och om underbara ting och om sin längtan sjöng han hela natten lång. Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt. Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt. Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt, redde hon med mjuka händer ömt vårt bo, hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt, och jag fördes bort av anden att få ro. Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran, och min rätta väg är hög och underbar. Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran: "Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!" Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder, där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd. Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder, mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd. Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, må vi vara mil från livet innan morgonen är full! Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull. Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga, där i vila multna vraken och de trötta män få ro. Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga under valv där evigt unga barn av saligheten bo.
