“Den ska läsas, inte sjungas”

“Omkring tiggarn från Luossa” av Dan Andersson från diktsamlingen “Svarta ballader” som utkom 1917. Jag har inte mycket till övers för poesi eller dikter, men det händer att någon strof når hela vägen fram och berör mig. Det finns få dikter som är lika vackra som den om tiggarn. Dan Andersson betonade att dikten skulle läsas och inte sjungas. Gunde Johansson tonsatte den trots allt och tack vare det spelade Hootenanny Singers in den och låg på svensktoppen i 52 veckor och det var där jag hörde den när jag var liten. Melodin har etsats in för tid och evighet. I gymnasiet skrev jag om Dan Andersson och då kunde jag alla 9 verser utantill. De finns oxå kvar, de brukar framträda lite i taget när jag får melodin i skallen. Jag har en magnet på kylen med “…det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.”. Elin frågade vad det betydde och mer behövdes inte …  Jag ställer samma fråga som när jag hade lyssnat på “Röda rummet” av August Strindberg: hur kan någon tycka att det svenska språket inte är lika rikt eller uttrycksfullt som t.ex. engelskan?!

Texten hittade jag på dagensvisa.com.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!"

Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

 

Åsikter och tolkningar

Jag är inne i ett bokflyt nu. Varje bok jag läser har varit bra eller tokbra, varje ljudbok har oxå var bra med suveräna uppläsare. Det är som att flyta med strömmen i en behagligt tempererad flod där jag bara kan sträcka ut en arm för att fånga in nästa bok för att sedan flyta vidare. Jag njuter. Lycka! Den 26 januari i år skrev jag den första recensionen för SkrivaSidans bokblogg. Det är så roligt och givande och jag jobbar på att få fram en egen stil för mitt förhållande till bokrecensioner har varit kluvet. När jag gick i skolan och fick i uppgift att läsa och recensera en bok protesterade hela mitt inre för jag avskydde att läsa på kommando. Som vuxen läser jag aldrig recensioner innan jag själv har läst boken och särskilt inte på någon kultursida. Recensioner handlar om åsikter och tolkningar. Åsikter är relativa, de kan aldrig egentligen vara felaktiga medan tolkningar faktiskt kan visa sig vara helt uppåt väggarna för hur många recensenter har verkligen frågat författaren om vad hon/han velat få fram med sin text? Jag tycker man ska vara försiktig med att pådyvla andra läsare sin tolkning som om den vore fakta. Jag har precis läst “Väckelse” av Stephen King och i vanlig ordning finns ett par utdrag från recensioner t.ex. Dagens Nyheter. “… övertygelsen om att det finns en stor godhet, och skräcken för att monstren kanske vinner till slut.” En tolkning som recensenten gör, men som jag inte fick uppfattningen om när jag läste boken. På omslagets framsida står att läsa att det är “en mörk roman om att förlora dem man älskar.” Jag tycker inte att det stämmer heller. Min egen tolkning kommer längre fram i den här recensionen. Det knepigaste med att skriva bokrecensioner är att få med handlingen och det jag tycker om alternativt ogillar utan att avslöja för mycket.

Jamie Morton är sex år när han möter pastor Charles Jacobs för första gången. Då är Charles Jacobs en lycklig man med fru och barn och har blivit tilldelad en ny församling. Han har oxå ett brinnande intresse för elektricitet och anser att det finns outforskade användningsområden bl.a. inom medicinen och Jamies äldre bror Con blir den förste som han kan prova sina teorier på. När en tragedi slår till försvinner pastorn efter att ha hållit en domedagspredikan som Jamie för alltid kommer att minnas. Åren går. Jamie och pastorn möts igen av en slump. Jamie är då en neddrogad musiker som är en hårsmån från att ta död på sig själv. Charles Jacobs har en möjlighet att bota honom med hjälp av elektricitet eftersom en stor del av beroendets problematik sitter i hjärnan. Deras vägar skiljs åt än en gång. Jamie arbetar som musiker och studiotekniker medan Charles Jacobs blir en turnerande pastor som helar människor på väckelsemöten. När de åter möts behöver Charles hjälp av Jamie med att väcka liv i universums dolda krafter.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Stephen King är en gudabenådad berättare! Vilket driv! Vilket flyt! Och så ett och annat lågmält skämt för att ta udden av det hela. Så vilken är då min tolkning av det han skriver om i “Väckelse”? Människans rädsla för det okända och för döden samtidigt som vår nyfikenhet gör att vi inte kan låta bli att undersöka. Eller så är det så att människan har svårt att hantera att inte veta. Vad finns på andra sidan? Himmel eller helvete? Hur kan vi få veta om de vi har förlorat har det bra i livet efter detta? Charles Jacobs är troende och samtidigt vetenskapsman och det är en ovanlig kombination. Han citerar bibeln medan han gör elektriska experiment. Hans intresse övergår sakta men säkert i besatthet. Småskaliga experiment känns inte tillfredsställande, han får inte de svar han vill ha och han siktar på experimentet med stort E. Det är hans sätt att bearbeta sin sorg. Jag tycker ju inte att det är riktigt friskt, men varje sorgearbete är unikt.

Åskväder har en särskild plats i den här berättelsen. Jag älskar åska! Tyvärr, har jag inte varit med om särskilt många rejäla åskväder. Suck. I boken finns ett berg med en metallstolpe som fungerar som en sorts åskledare. En beskrivning av hur ett åskväder närmar sig med mörka moln och kraftiga vindar. Strax innan blixten slår ned i stolpen blir den elektriska laddningen i luften så stark att håret på Jamies armar reser sig. Det hörs ett klick och sedan slår blixten ned. Ljuset är bländande och stolpen får samma glödröda färg som hett järn som smids. Det skulle jag vilja vara med om!