Månad: september 2015

Spoilervarning utfärdas! Bokrecension.

“Liv efter liv” av Kate Atkinson med Anna-Maria Käll som uppläsare. Ursula Todd föds den 11 februari 1910, men överlever inte då navelsträngen är lindad runt hennes hals. Ursula Todd föds den 11 februari 1910, men drunknar sommaren 1915. Ursula Todd föds den 11 februari, men dör under ett bombanfall under andra världskriget. Ursula Todd föds verkligen den 11 februari och de sätt hon dör på stämmer oxå. Hon föds flera gånger och lever om sitt liv som sig själv flera gånger och hon gör det med en märklig känsla av déja vu.

Det finns 3 filmer som jag tänkte på när jag lyssnade på boken: “Groundhog day” där mannen vaknar upp till samma måndag om och om igen, “Sliding doors” där en struntsak leder till 2 helt olika liv och “Butterfly effect” där en möjlighet att gå tillbaka för att ändra historien får oanade konsekvenser (boken “22/11 1963” handlar oxå om “butterfly effekten”, men den har jag inte läst än). Det här är fantasieggande på ett filosofiskt plan! Hur många gånger har jag inte tänkt: “Om jag ändå hade gjort så i stället” eller “Varför gick jag inte den vägen i stället”. Som den 1:a maj när Elin var 2 år(?) och vi var på väg till parkeringen som låg vid Klara sjö. Jag tog en genväg och fick vänta på Pär som fick gå runt med Elin i vagnen. Om jag hade gått runt tillsammans med dem hade det kanske tagit lite längre tid och då hade vi förmodligen inte blivit påkörda av en taxi vid rödljuset (chaufförens försvarade sig med att han inte trodde att vi skulle stanna. Vid ett rödljus?!) och därmed sluppit våra bestående nackbesvär. Men hur hade det blivit i stället? Vi fick, trots allt, ut en del trevliga pengar på olycksfallsförsäkringen.

Om du inte vill veta hur boken slutar ska du sluta läsa här!

Prologen till “Liv efter liv” antyder att Ursula Todd skjuter Hitler innan han har startat andra världskriget. Sedan inleds första kapitlet med att hon föds den 11 februari 1910 och man får följa henne i liv efter liv fram till den dagen hon åter igen höjer pistolen mot Hitler. Den sortens upplägg tillhör mina absoluta favoriter! Cirkeln sluts. Men – och det är ett stort men-  för trots att hon verkligen skjuter Hitler bryter andra världskriget ändå ut om jag inte har fattat fullständigt fel. Naturligtvis kan ingen säga att det är fel för det finns ingen som kan bevisa att kriget hade kunnat undvikas bara Hitler försvann, men jag är övertygad om att det hade blivit så och därför blev jag konfunderad av slutet. Det har blivit mycket andra världskriget för mig den senaste tiden, jag har lyckats välja både fysiska och ljudböcker som utspelar sig då och även denna bok handlar mer om det lidande som alla civila utsätts för i ett krig; bombanfall, svält, sömnbrist, förlust av familjemedlemmar och vänner, ovisshet. Ursula Todd upplever andra världskriget på flera sätt och inget av dem för med sig något som helst positivt och därför bestämmer hon sig för att ta saken i egna händer och stoppa det innan det är ett fullbordat faktum. Hon har facit i hand i förväg. En annan anledning till att jag reagerade så starkt på att kriget ändå blev av är att jag har lyssnat på “Adolf Hitler” av Bengt Liljegren där man får veta att Hitler vid ett tillfälle under tidigt 1930-tal var väldigt nära att begå självmord, men blev avbruten och jag kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut i världen om han verkligen hade dött då och inte som en feg utväg de sista dagarna innan krigsslutet?

Summering: en mmmmycket bra bok! Författaren har ett härligt språk och lyckas få in lågmäld humor. Den blir inte tjatig trots att det är ett och samma liv som upprepas för Kate Atkinson har ett sätt att ta med det som är avgörande samtidigt som hon påminner lyssnaren/läsaren genom små detaljer som ger en just-det-känsla. Skickligt!

En avslutande fundring: kanske är min egen déja vu-känsla tecken på tidigare liv som mig själv? *gåshud*

 

 

Med facit i hand

Just nu läser jag “Om du får det här brevet” av Saran Blake som utspelar sig under andra världskriget. Den är väldigt bra och medan jag läser slår det mig hur de som var med och såg hur Hitler stormade fram, förklarade krig mot allt och alla och sedan hur just judarna var i majoritet bland flyktingarna. Vi sitter här med facit i hand och vet precis vilken agenda Hitler hade, men det visste de inte då. Det var något som som sakta men säkert gick upp för dem, men som de hade oerhört svårt att tro för vem skulle vilja förfölja en grupp på det viset och varför. Det känns likadant med SD idag, tycker jag. Varför lär vi oss inte av historien?

Mina marsvin

Det här har mina marsvin lärt sig:

* husse duschar alltid innan han ger dem frukostgrönsakerna, så det är ingen idé att börja tjoa förrän han kommer ut från badrummet.

* det händer att de får överbliven sallad efter vi har ätit middag, så när någon av oss reser sig tolkar de det som att vi har ätit färdigt och påminner oss om att inte slänga någon sallad i soporna. Faktum är att de börjar tjoa även när någon av oss reser sig för att t.ex. fylla på vattenglaset. Det blir lite hetsig stämning ibland. “Nu har ni ätit färdigt. Hit med salladen!” Typ.

* när jag släpar in spånsäcken och dammsugaren i köket vet Mimmi och Bibbi att jag ska städa, så de hoppar de ut.

* medan jag städar rullar jag ihop handdukarna till ett kryp-in och Mimmi vet när det är fritt fram att flytta in.

* när jag tar loss Majas vattenflaska för att byta vatten har hon lärt sig att flytta in mot väggen eftersom det inte är det minsta mysigt när jag hänger tillbaka den och en droppe alltid letar sig ned genom röret och landar på hennes rygg. *rys*

* klockan 11 är pelletstimmen och de låter mig sällan missa det. Om jag kommer hem från en promenad och klockan är efter 11 eller om jag – gud förbjude! –  har sovit till 12 (det händer), så handlar det inte om diskreta påminnelser utan om regelrätta vi-svälter-ihjäl-tjut.

Kan man låta bli att älska dem?

Något som jag skulle vilja att de lärde sig av sig själva är att när stormatte (jag) känner sig deppig ska de komma framtassande, ställa sig på bakbenen och sträcka upp frambenen som tecken på att de vet att jag behöver gosa, men man kan inte få allt.

Min Mimmi och en gurkskiva.
Min Mimmi och en gurkskiva.

 

 

Señor Peregrino

“Señor Peregrino” av Cecilia Samartin. Från baksidestexten: “Den handlar om att aldrig mista tron på kärleken och att våga leva på den sköra linjen mellan hopp och förtvivlan.” Jaha, är det det den handlar om! Jag har skrivit bokrecensioner för Skrivarsidan i ett halvt år och jag tycker att jag börjar bli bättre på det och det börjar bli riktigt roligt, men jag kommer aldrig att kunna uttrycka mig som ovan. “…våga leva på den sköra linjen…” Jag vet inte om jag vill uttrycka mig så för jag tycker att det är luddigt och krystat och ett av många försök att leta efter djup och dolda budskap som kanske inte finns. Är det verkligen det Cecilia Samartin försöker säga med sin bok? Kan det inte vara så enkelt som att hon bara vill berätta?

Det handlar om Jamilet som växer upp i en fattig by i Mexico. Hon har ett födelsemärke som täcker en stor del av kroppen som skrämmer byborna till att stöta ut henne utstött. Hennes mamma väljer att inte låta Jamilet gå i skolan eftersom hon åker på stryk redan första dagen på väg dit. När Jamilet är 17 år dör hennes mamma och hon beslutar sig för att lämna byn och ta sig över gränsen och vidare till Los Angeles där hennes moster bor sedan 10 år tillbaka. Hon börjar arbeta på Braewood Hospital som skötare till señor Peregrino. Han är en egensinnig patient med väldigt precisa önskemål och han får en hållhake på Jamilet som leder till att hon får lyssna på hans berättelse om när han vandrade till Santiago de Compostela.

Det är en riktigt bra bok! Smårolig och mänsklig. Snudd på övernaturlig, men bara snudd på. Eller det beror på vad man som läsare tror på, om man tror på att det finns mer än det som syns och kan tas på. Det gör jag! På grund av att Jamilet levde som utstött har hon ett rikt fantasiliv, men det gör också att hon är väldigt romantisk och naiv. Jag känner igen mig i hennes konstanta medvetenhet om födelsemärket för det är så jag känner mig när det gäller min övervikt. Vad är egentligen skönhet? Är det vedertagna regler som gäller eller är det betraktaren som bestämmer?

Det här med Facebook

För ett tag sedan såg jag en 2 minuter lång film där en kille förklarade vad som är yttrandefrihet. Den var väldigt bra. Yttrandefrihet innebär, i korthet, att du kan säga och skriva vad du tycker utan att fängslas, hotas eller avrättas. Det är inte samma sak som att du kan säga och skriva vad du tycker utan att kunna stå till svars för det. Att kunna säga och skriva vad man tycker är inte liktydigt med att alla måste hålla med dig. Här följer en distinktion: det är en sak att inte hålla med någon och en helt annan sak att kalla människan för idiot för att du inte delar deras åsikter. Jag tycker att det här är oerhört viktigt för det påverkar stämningen i samhället. Det påverkar stämningen på Facebook. Jag har varit med där i knappt ett år, jag skriver inte särskilt många inlägg själv utan klickar mest på gilla-knappen och kommenterar. Den senaste veckan har jag dock skrivit 2 inlägg, helt olika i 2 olika grupper och kommentarerna jag har fått gör att jag blir så leds på människan.

I Rönninge-gruppen skrev jag om den nya parkeringen och att jag inte tycker om att så mycket grönska försvinner. En pojkspoling kommenterar inlägget med ” Någonstans måste man bygga. Ett väldans fjantande med att allt är så skyddsvärt. Här har vi ett träd. Det skyddar vi. Här har vi en stad. Den skyddar vi. Jamen hur ska bostäder, resande och allt sånt där bli till då?” Jag svarade att det är möjligt att det måste byggas, men att jag ju inte behöver gilla det. “Nej, du måste inte gilla det. Precis som att man inte måste gilla utveckling och förnyelse.” Där drog jag mig ur diskussionen för det är ingen idé. Det kom fler kommentarer från andra och efter ett tag skrev jag att jag stängde ner eftersom det hela spårade ur. Som vanligt. 

Igår delade jag en bild från Pinterest med några visdomsord från JK Rowling och Harry Potter-böckerna. Jag skrev att det inte bara är en fantastisk berättelse utan att den förmedlar en hel del visdom. “Vet inte om du är ironisk eller inte, Ewa. Var ju inte så jätteoriginell “visdom” i de exemplen precis…” Jag svarade att jag inte var ironisk. Nästa kommentar, från en annan man: “Tacka vet jag Tolkien. Full av klokskap och visdom. Inte så ytlig som Harry Potter..” replikerades av han med ironin “Å andra sidan är ju Harry Potter-böckerna skrivna för typ 12-åringar, för dem kan säkert böckernas “visdom” kännas ny. Men funkar inte för oss gamla 60-talister…” Jag svarade att jag är född 65 och inte det minsta ytlig. “…sentenser som t ex “människor är bra på att välja det som är dåligt för dem” (som nämns här ovan) möjligen kan kännas kloka när man är 12, men är VÄLDIGT banala när man fyllt 50.” Och så vidare. Även här lade jag in en kommentar om att jag stängde ned eftersom det hela spårade ur. Som vanligt.

Varför, VARFÖR kan man inte nöja sig med att säga att man inte håller med?! Varför, VARFÖR måste man dänga till och förringa och förlöjliga?! Om du inte håller med, varför då kommentera över huvud taget?! Dra in taggarna för jösse namn!

Jag är känslig. Jag har blivit känsligare med åren eftersom jag drar mig undan. “Tuffa till dig då!” Varför det? Varför ska jag anpassa mig till ett samhällsklimat som får mig att må dåligt? Jag vill inte!

Vad får ni ut av det, ni som alltid har svar på tal och som alltid letar efter att starta diskussioner? Jag vet att den som hela tiden har ett behov av att dänga till, förringa och förlöjliga egentlige mår dåligt. Jag tröstar mig med det och är glad för att det inte är jag som mår dåligt.

Räligt

Pakethämtarpromenad. Pakethämtar – hasning. 25 minuter dit och 45 minuter hem (en liten omväg). Usch, vad räligt det var! Det var skönt ute och på ditvägen var det härligt mulet med ett behagligt ljus, skumrask. Jag har gått den där vägen sjuttifemtusen gånger och den känns oftast trist, men kanske var det tack vare den låga hastigheten som jag plötsligt såg det: en stor del av sträckan kantas av träd. Många träd. Höga och lummiga träd. Helt plötsligt blev det mycket trevligare!

Gångvägen är etablerad och det finns inget utrymme för fler hus, så de här träden kommer nog att förbli orörda av människan.
Gångvägen är etablerad och det finns inget utrymme för fler hus, så de här träden kommer nog att förbli orörda av människan. 

Jag är leds på mina krämpor. Ont i vristerna efter promenaden. Jag kommer inte överens med de nya MBT-skorna och jag förstår inte varför. Utan stavar känner jag värken medan jag promenerar. Med stavar känner jag värken efteråt.

Betaglukan finns i bl.a. havre och är bra för kolesterolet och blodsockret. Det är förmodligen därför diabetessköterskan rekommenderade Havrefras. Nu ska jag prova Betaglucare som inte är helt olikt Havrefras och som innehåller extra betaglukan. De kostar 159 kr i vanliga fall, men jag fick tag i en kartong som var prissänkt till 59 kr pga. kort datum (början av november). Det vanliga priset hade nog fått mig att fundera en extra gång…

betaglucare

Volymfenomenet uppstod idag igen. Jag lyssnade på bok och när jag nådde de djävulusiska trapporna på väg hem sänkte plötsligt volymen till noll. Suck. Då provade jag att flytta upp mobilen från fickan för att undvika att sladden till hörlurarna skulle kunna fungera som antenn (Pärs teori). Det gick bra ända tills jag kom in på gården då volymen sänktes igen, men bara lite. Vad beror det på?!

Endorfiner och värk

Där satt den! 65 minuter stavgång med flyt och tempo och endorfiner. Oh, yeah!! Jag blev väldigt trött i skuldrorna och armarna mot slutet och ryggmusklerna fick sig en duvning de sent ska glömma. Det var en härlig känsla att känna att varenda ryggmuskel jobbade för att hålla upp kroppen, som en fjäder som drogs åt. Men fotlederna… Ont, ont, ont. Det känns alltid bra medan jag är i rörelse och håller värmen igång, men när jag har kommit hem och suttit ned ett tag, så kommer stelheten och med stelheten kommer värken och idag har den varit extra jävlig; vristerna, knäna och ryggen. Efter lunch låg jag i soffan i nästan 2 timmar, lyssnade på boken, sov en stund i hopp om att slippa värktabletter, men nu ger jag efter. Ett träningspass som är så bra som det idag gör mig innerligt gott och jag blir så ledsen när värken kommer.

 

Splittrat flyt

I morse gjorde jag en framåtböjande rörelse som fick vänster skulderblad att knasa sig. Det är väl en sorts sträckning längs med skulderbladet som gör ont när jag rör mig och som nu har utvecklat sig till spänningsvärk i nacken och huvudet. Jag använder massagekudden för andra gången och sen får jag prova värktabletter. Sträckningen utgjorde inget hinder för stavgång och det blev 65 minuter runt Flaten. Det är länge sedan jag gick den rundan beroende på att de bygger en rondell vid busshållplatserna och det är allmänt bullrigt, svårframkomligt och svårt att få en överblick av trafiken. Rondellen utgör steg 1 av förnyelsen av Rönninge centrum.

Stavgången gick hyfsat, men flytet splittrades av ett märkligt fenomen som det nu är tredje gången det uppstår. Jag lyssnade på musik när volymen sänktes till noll. Eftersom det inte var första gången har jag funderat mycket på vad som ligger bakom. Är det något som trycker på volymknappen? Nix. Har jag Spotify/ljudboken i offline-läge? Jäss. Kan det vara du-har-för-hög-volym-akta-hörseln-spärr som slår till? När jag lyssnar på bok på tåget behöver jag ha betydligt högre volym och då dyker varningen upp, men volymen sänks inte av sig själv. Är det fel på själva mobilen? Stämmer inte för det här inträffar inte när jag är hemma. Infrastruktur. Från i vintras har infrastrukturen byggts ut runt om i Rönninge och det har varit ett väldans grävande och byte av elskåp och Fenomenet uppstår oftast i tät bebyggelse. All fiberoptik och trådlöst och fjärrstyrt och blue tooth leder förmodligen till så mycket aktivitet att småkrascher inträffar. Det är vad jag tror. Hur som helst fick jag stanna flera gånger för att vrida upp volymen igen, så flytet splittrades och den sista biten tappade jag både farten och suget.

Det har vänt nu. Helgens oväder med kraftiga vindar, hällregn och åska jagade bort den sista sommarvärmen. Det är fortfarande varmt i solen, men vindarna har ett nytt nyp i sig och idag var första gången som jag stängde fönstret för att det blev för kallt och idag är första gången som jag hade dubbla strumpor samtidigt som jag använde filten i soffan. Välkommen, härliga höst!

1800-talets Island, en skandal och andra världskriget

“En mörderska bland oss” av Hannah Kent. 1829 avrättades Agnes Magnusdottír dömd för mord. Hon var den sista kvinnan som avrättades på Island. Berättelsen bygger på verkliga händelser och karaktärer. Jón Jónsson var fjärdingsman och underställd häradshövdingen. På order av häradshövdingen placerades Agnes Magnusdottír i Jón Jónssons familj i väntan på datum för avrättningen. Prästen Tóti blir Agnes själasörjare och genom deras samtal får man veta allt som hände fram till mordet. Författaren har även lagt in brev och dokument från rättegången 1828.

Boken är mycket bra och intressant. I och med att jag visste hur det hela skulle sluta blev det hela spännande på ett annat sätt. Varför valde Agnes Tóti som sin själasörjare? Var hon verkligen en kallblodig mörderska? Hur får man det att fungera med en dömd brottsling i huset flera månader i sträck? Det är inte ofta jag läser böcker som utspelar sig på Island, ännu mer sällan historiska sådana. Hanna Kent har ett enkelt, men rikt språk med ett flyt i berättandet. Det är en bok som skiljer sig från mängden och jag kommer att läsa den igen.

“I skuggan av ett brott” av Helena Henschen med Irene Lindh som uppläsare. Jag hade aldrig hört talas om de Sydowska morden. Helena Henschen fick inte höra talas om det förrän hon var 15 år – av en slump – trots att det var hennes morfar som blev mördad av sin egen son. Skandalen var oerhörd just för att det skedde inom familjen och familjen valde att agera som om det aldrig hade hänt. Förträng och glöm!

Tragiskt är det ord som kommer för mig. Fredriks narcissistiska läggning i kombination med droger och en beroendeställning till pappan. Sofie som förlorade sin mamma för tidigt, försökte fylla hennes plats för att bli utbytt mot en klassisk styvmamma. Två övergivna själar hittar varandra och det slutar i katastrof. Familjefäder som var kärleksfulla, men oerhört rigida.

Den var intressant och tragisk, som sagt. Irene Lindh har en väldigt behaglig röst och läser väldigt bra med tydlig skillnad på berättande text och dialog. Hennes röst passar extra bra till böcker som utspelar sig på 30- och 40-talen; det är något med hennes artikulation.

“Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson med Irene Lindh som uppläsare. Jag lyssnar på den just nu, men den är så väldigt bra att jag vill skriva om den redan innan den är slut. Den får mig att tänka på “Jag heter inte Miriam” tack vare den höga kvalitén och tidsperioden, andra världskriget, men det är en väsentlig sak som skiljer de åt. Vibeke Olsson bok handlar om tyskarna och hur kriget drabbade de som inte var nazister eller rädda för judarna. Det fanns vanliga tyskar i koncentrationslägren. De som var t.ex. socialdemokrater eller homosexuella.

Hedwig blir kär i SS-mannen Wilhelm och de förlovar sig. Hon läkarundersöks som ett steg i kontrollera att hon är värdig. Läkaren konstaterar att hennes bäcken är rymligt och att hennes skalle har en utmärkt arisk form. När det sedan visar sig att de inte kan gifta sig pga. hennes socialdemokratiske far finns ju möjligheten att bli en del av ett SS Mödrahem och få funktionen av avelsko eftersom det vore synd att inte ta till vara hennes utmärkta ariska gener. Man baxnar! Amerika vill gärna ta åt sig äran för att inte hela Europa talar tyska, men det var inte några gloriaförsedda änglar som historien vill framställa de som. De delar ut bröd bland människospillrorna i lägren och ser de krypa efter marken “Just lika animals”. Gruppvåldtäkter av kvinnor ombord på tåget på väg hem från lägren.

Den är så bra att jag inte vill att den ska ta slut (jag har 16 timmar kvar). Irene Lindh gör en mycket, mycket bra uppläsning, tycker jag.

Bra böcker ger mig endorfinkickar!