När vi bodde i Fornbacken i Södertälje var jag avundsjuk på svägerskan med familj som bodde inne i Stockholm. På den tiden tyckte jag fortfarande om att vara inne i stan och jag skulle inte ha haft något emot att bo så pass nära att jag skulle kunna promenera hem efter en shoppingrunda eller ta t-banan efter ett biobesök. I stället fick jag åka pendeltåg i 30 minuter och sedan kämpa mig uppför den ena backen efter den andra. Sedan vi flyttade hit till Rönninge (16 år nu) har mina prioriteringar ändrats fullständigt. Jag undviker Stockholm och kan inte få nog av träd och djur. Men Rönninge förändras. Allt för mycket till det sämre. Jag har full förståelse för alla som vill flytta hit (duh!), men det innebär att det behövs fler bostäder och numera är det tätt mellan villorna. Nu har man tagit första steget mot det som ska bli nya Rönninge centrum. Ett centrum som alla utom jag verkar exalterade över eftersom det kommer att bli så himla bra för företagen och Rönninge behöver ett “levande” centrum. Bullshit! Det kommer att bli som vilken annan sorglig t-baneförort som helst. Det behövs fler och fler parkeringar och då ryker träden, den livgivande grönskan (läs mitt inlägg om känslighet). Det gör ont i mig. Jag får ångest. Nere vid stationen förbereds en parkering. Jag har tyvärr ingen före-bild, men om jag beskriver det som så att de träd som stod där tillsammans med övrig grönska var så höga och lummiga att endast takåsen på husen syntes, så förstår ni kanske. Om jag hade bott i någon av lägenheterna (se bilden) hade jag varit rasande och förtvivlad. Inte bara för att det är ett jävla liv där 5 dagar i veckan utan för att utsikten i fortsättningen kommer att utgöras av en parkering. Det är själsdödande. Nästa steg blir att flytta ut på landet. Längre bort från människan.
