Vi hade Vårat Gäng här på middag igår (minus svärisarna som är på Öland). Det var god mat (Pärs förtjänst) och trevligt större delen av tiden. Jag var nervös för att träffa Robin för första gången sedan mitt psykbryt och jag var inte avslappnad för fem öre under de dryga 4 timmar som de var här. Vid några tillfällen hamnade jag mitt emellan 2 olika samtal som pågick i varsin ände av gruppen och jag upplevde det som oerhört påfrestande. Jag fick anstränga mig enormt för att fokusera på det samtal som jag själv deltog i och utestänga det andra. Nästan kortslutning i hjärnan. Det var lättare mot slutet när jag var för trött för att delta i något samtal utan bara stängde ute rubbet. Slutresultatet av middagsbjudningen var tillfredsställande så till vida att jag inte fick något psykbryt, jag skällde inte ut någon och jag var inte gapig. Kan man begära mer? Hehe. Jag fick bita ihop vid flera tillfällen för att inte börja argumentera där en argumentation inte hörde hemma. En sammanlagd ansträngning som gav mig social baksmälla.
Jag vaknade vi 9 idag, gick på toaletten, tog mina mediciner + Ipren mot huvudvärk (man skulle kunna tro att jag hade en vanlig fyllebaksmälla), startade den dagens första tvättmaskin och sov sedan till 12. Efter det har jag känt mig som en människa.
Nu tänker jag gnälla på dagens unga vuxna som antingen inte vet något om vanligt hyfs eller helt enkelt skiter i det. Nästa gång Vårat Gäng kommer hit ska jag samla in alla mobiler och låsa in dem i ett skåp för det är så förbannat oartigt och otrevligt när en eller flera av gästerna sitter med sina mobiler och klart och tydligt signalerar att “Nu tycker jag att det börjar bli tråkigt”. Det finns inget annat sätt att tolka det på. När de dessutom sitter och fnissar över bilder från en gemensam utekväll…
De flesta gånger som Pär och jag är bjudna hem till svärisarna eller svägerskan (på middag) brukar vi ta med t.ex. blommor. Artighet och ett tecken på uppskattning för att de har lagt ned tid och energi på en middagsbjudning. Även om det handlar om Pärs föräldrar eller Pärs syster dvs. släkten, så har vi aldrig satt ordet “bara” framför som ett sätt att signalera att det ju inte handlar om Nobelmiddagen. Om svärisarna hade varit med igår, så vet jag att de hade haft blommor med sig. Svägerskan bad om ursäkt för att de inte hade något med sig. Hon hade jobbat hela dagen och de hade inte hunnit. Det faktum att hon bad om ursäkt visar att vår inbjudan uppskattas och det är mer än “bara hennes bror” som de besöker. Jag kräver inte presenter och blommor i en ständig ström, men jag vill inte bli tagen för given. Jag har skrivit i allmänna ordalag, men jag hoppas ändå att budskapet når fram.
