Lennart Jähkel x 3

Alexander MacCall-Smith har skrivit många böcker om “Damernas detektivbyrå”. Jag försökte läsa den första, men tyckte faktiskt att filmen gjorde sig bättre. Botswana är färgstarkt och exotiskt och jag tyckte om att kunna se det på riktigt, så att säga. För att inte tala om alla djur som finns med i filmerna… Jag har oxå försökt lyssna på den första, men Babben Larsson gjorde en så usel insats att jag inte orkade lyssna färdigt. Han har skrivit andra böcker oxå och det var när jag letade efter böcker som Lennart Jähkel har läst in som jag hittade “Livet på Scotland street 44” och “Espressoberättelser”.

Irene och Stuart och deras son Birtie, en äldre dam vid namn Domenica, en narcissistisk man vid namn Bruce och så Pat som hyr ett av rummen i Bruces lägenhet. De utgör kärntruppen i båda böckerna. Det här är vanliga människor som inte hamnar i ovanliga situationer och det finns inga sockersöta upplösningar. Böckerna är uppfriskande befriade från beskrivningar av utseende eller kläder, sex och våld. För mig är det ett recept på en må-bra-bok (jag undviker avsiktligt uttrycket feel-good just för att den genren är lite för gullig). De är allihop mänskliga utom möjligen Irene som jag upplever som så otäck att jag inte kan skratta åt henne. De har sina funderingar och tvivel, de samtalar och diskuterar även om Domenica har en benägenhet att monologisera. Big Lou, som har en kaffebar, tycker jag är intressant. Hon läser otroligt mycket filosofi och de frågeställningar som hon blandar in i samtalen är fängslande. Jag gillar filosofi! Irene är en extrem version av den moderna föräldern som hela tiden vänder sig till psykologiska experter i stället för att lita till sitt eget sunda förnuft och som pressar sin son Bertie till att bli allt utom en vanlig, liten pojke (hon gillar verkligen det könsneutrala hen-et) och jag tycker så synd om Bertie som vid 6 års ålder är fullständigt maktlös.

Det finns en samtal mellan Bertie och en flicka vid namn Olive på deras första skoldag som jag skrattade högt åt. Jag kan inte återge den ordagrant, men tillräckligt för att ge er en uppfattning. Bertie har blivit omkullknuffad av en pojke som heter Tofu och Olive försöker trösta honom.

“Det är synd om Tofu”, säger Olive. “Han har ingen mamma.”

“Har han ingen mamma?”

“Nä, hon dog. Hon var vegan och svalt ihjäl. Tofu är också vegan och han är alltid hungrig. Jag har sett honom stjäla skinksmörgåsar ur de andras lunchlådor.”

“Har han en pappa då?”, frågar Bertie.

“Jodå, han har en pappa, men han är vegan han med och kommer att svälta ihjäl precis som mamman. Tofu är redan ganska klen, så upp med hakan. Han kommer att försvinna snart. Upp med hakan!”

Lennart Jähkel är född i Piteå och den norrländska satsmelodin är inte helt försvunnen. Han läser långsamt – det gillar jag! –  och har en väldigt behaglig röst. Han har inte läst in så många böcker ännu, men jag hoppas att han gör det. Den första boken jag lyssnade på som han har läst in var “Doppler” av Erlend Loe.  En kortare roman på 4,5 timme som var fantastiskt tänkvärd och rolig. Det är en form av samhällskritik som inte går över huvudet på mig. Andreas Doppler gör det jag allt oftare fantiserar om: han flyttar ut i skogen för att komma ifrån människorna. Han är trött på att vara duktig och att konsumera och att socialisera. När hans pappa dör blir det droppen som får bägaren att rinna över och han tar sitt tält och sin sovsäck och flyr. Han lever tillsammans med älgkalven Bongo och det mesta rullar på tills hans fru meddelar att hon är gravid och kräver att han flyttar hem när det är dax för barnet att födas.

Nya hinder

Ångest sätter upp hinder. Ibland är det oerhört skönt att ge efter och bara krypa tillbaka in i bubblan. Oftast är det nödvändigt att riva hindret eftersom ångest är en rasande effektiv byggmästare och innan man vet ordet av är man helt inmurad. Idag rev jag hindret, men det tog emot. Det handlade om att promenera till Apoteket. Baggis. I min ångestvärld innebar det även att få ont, att vara rädd för att stuka foten igen, att komma igång med träningen, att inviga de nya stavarna, att gå ned i vikt, att inte låta mig hindras av ångesten, att promenera utan att spänna mig bara för att jag är så rädd att trampa snett. Det blir ett projekt. Men den här gången gjorde jag det. Det var skönt att komma ut för det var en höstdag med stort H: 10 grader, strrrrrålande sol och vindstilla. Jag hade förmåga att njuta av det. Vid 2 tillfällen snuddade jag vid att trampa fel och jag blev alldeles kall av rädsla. Nu behöver jag inte göra mer idag. Egentligen. Jag kan krypa in i bubblan igen med foten i högläge.

Morgondimman lättar.
Morgondimman lättar.

 

Skrivövning: en lokal nyhet

Det var inte svårt att hitta en lokal nyhet med tanke på att de håller på att göra om hela Rönninge centrum och jag valde att skriva lite om den senaste parkeringen. Det finns många sätt att skriva som en journalist på och här är mitt allra första försök.

Förändring

Det handlar om förändring. Utveckling. Framåtskridande. När jag flyttade från Södertälje till Rönninge kändes det som att flytta ut på landet, från höghus till grönska. En känsla av småstad i stället för förort trots att det inte ligger längre än tre mil från Stockholm eller 25 minuter med pendeltåg. Ett torg med en Konsumbutik, en pizzeria, en frisersalong, ett café, en tobaksaffär och en blombutik. Låga hus och en boulebana. Gångavstånd till Garnudden med flera badplatser. Flera promenadvägar runt Flaten. Det har gått 16 år och naturligtvis har Rönninge förändrats. Fler och fler väljer att flytta hit och då behövs bostäder och villorna står tätt nu, men det finns alltid de som vill mer. Det behövs fler bostäder och ju fler som flyttar hit desto större blir kraven på ett ”levande centrum” med fler affärer och infartsparkeringar. I år var det dags att dra igång den första etappen som innebär en cirkulationsplats (rondell på vanlig svenska) och så småningom ett utökat område för busstrafiken. Det har varit rörigt och bullrigt med flera trafikomläggningar och jag har undvikit att promenera där. Det känns inte bra när det inte går att få en överblick av trafiken och jag måste kila hit och dit som en skrämd råtta. I anslutning till pendeltåget finns en stor parkering och för ett par år sedan utökades den, men det räckte inte och den har utökats ännu mer på bekostnad av träd. Just nu byggs ännu en parkering i anslutning till den ursprungliga, men på andra sidan Centralvägen. Det växte flera höga, lummiga träd där. Riktigt varma sommardagar brukade jag gå i deras skugga i stället för på den stekheta trottoaren. De stod direkt nedanför en bostadsrättsförening och det var knappt att takåsen syntes bakom det lövrika grenverket. Nu är allt borta. Husen står blottade ända ned till grunden som oskyddade tandhalsar. Det ilar i mig av obehag.  När jag protesterar mot det här på Facebook blir jag anklagad för att vara en motståndare till utveckling. Jag tycker om träd och grönska. Det ramar in det modernt hårda och för med sig färg och syre. När man skövlar träd i syfte att ge plats för något så trist som en parkering är det ett högljutt sätt att deklarera att inget är beständigt. Det handlar om förändring och jag tycker inte om det.

Det funkar inte!

Det var tänkt att jag skulle bli kallad till doktor OB i september, efter alla semestrar, men innan han försvinner från vårdcentralen. Nu är det bara 2 dagar kvar och jag har inte hört något, så jag ringde för att fråga om det var på g, men det var det inte. Det som stör mig mest är att de säger att de kommer att kalla mig, men att det sedan inte händer något. Om jag hade ansvaret själv från början skulle jag inte bli irriterad. Ska det bli gjort får jag göra’t själv för något annat funkar inte!

Ofrivillig nystart

Hösten ger mig en känsla av nystart, men det är alltid roligare om nystarten är självvald. De 2 månader som har gått sen vi renoverade köket har hälsan varit emot mig. Jag har känt mig dränerad och blev leds på att alltid få ont efter promenaderna. Sedan blev jag förkyld och så stukade jag foten i förrgår. Eländes elände! Börja om från början hela jävla tiden. En 50 minuters promenad som kändes bra och där jag kom överens med skorna, men jag har haft grymt ont resten av dagen och har varit sänkt. Värktabletter, Voltarensalva, högläge och sofferslummer. Jag har en ny signatur.

Jag är inte en snabb läsare. Det har jag aldrig varit. Jag minns från mellanstadiet när läraren påpekade lite allmänt att han kunde se på våra ögonrörelser hur fort vi läste och jag tolkade det som att jag inte läste tillräckligt snabbt. Det är ingenting som har hängt över mig som något negativt, det är bara ett minne, men jag funderar ofta på det nu när allt ska gå så himla snabbt och man ska hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det finns bokbloggare som läser 14 böcker på lika många dagar och då kan jag inte låta bli att undra hur mycket de får ut av det? Att läsa fort är ju inte liktydigt med att älska att läsa. Det måste vara som att tugga i sig en chokladkaka som en flistugg utan att känna smaken. Igår läste jag en artikel om snabbläsning (jag gjorde inte testet som finns inlagt) som bevisar det jag har haft på känn: ju fortare du läser desto mindre uppfattar du och kommer ihåg efteråt.

“– Våra ögon ser bara skarpt på en liten del, på en yta som täcker en och en halv grad av synfältet. Det motsvarar ett eller två ord i en text. Om vi försöker läsa fortare så tappar vi förståelsen av texten, förklarar Kenneth Holmqvist.”

Varken hjärnan eller ögonen är skapade för snabbläsning. Att försöka läsa DN.se är tufft för att det finns så mycket insprängt: bilder, annonser, reklamfilmer, tips om liknande artiklar osv. Det blir splittrat och stressigt. Det är därför jag har börjat älska min lässtund som jag har på kvällen och som jag har haft sedan i våras. Den har blivit nödvändig och om jag hoppar över den mer än en kväll blir jag rastlös. I FB-grupperna kan diskussionens vågor gå höga när det handlar om fysiska böcker eller e-böcker. Jag håller på fysiska böcker och det finns flera undersökningar som visar på att hjärnan uppfattar text på papper bättre än text på skärm och det blir även skillnad i kroppens stressnivå; läsning över huvud taget sänker kortisolhalterna i kroppen och minskar risken för alzheimers förutom att man blir intelligent och får större empatisk förmåga. Sug på den!

Jag börjar en ny kurs för Jorun Modén ikväll (första chatten är just färdig) där jag ska lära mig skriva som en journalist. Eftersom mitt skrivande handlar mer om bloggandet och bokrecensioner känns den här kursen rätt. Min roman får ligga på hyllan tills vidare. I vilket fall som helst kommer jag att utveckla skrivandet och det är aldrig fel.

 

Hampa-dagen

Hampa är en växt med många användningsområden. När den används till rep och textil blir det tåligt och slitstarkt. Ett äktenskap som har hållit i 23 år är tydligen lika tåligt och slitstarkt som hampa. Pär och jag firar hampa-dagen idag!

Hampa

Tårar och renhet

Klockan 20 över 8 steg jag upp. 1 timme senare satt jag i vardagsrummet och grät. Jag har städat idag. Det första jag alltid gör är att fälla upp torkställningen på balkongen för att kunna lägga ut mattor och kuddar för vädring. Jag trampade snett och vrickade till foten. Den högra naturligtvis för det är väl lika bra att fortsätta på den fot som snart är obrukbar? Jag svor högt och trodde inte att det var sant. Jag kände mig motarbetad och jag grät. “Ska det aldrig ta slut?!”, frågade jag högt och lade till några väl valda kraftord. Naturligtvis skulle jag ha kunnat skjuta upp städningen, men jag blev så kräkfärdigt leds på fotjäveln att jag genomförde det jag hade planerat även om det blev en “bas-städning” utan något extra gnuggande. Den allmänna klumigheten höll i sig och jag rev ned saker och tappade saker och saker trillade ned i huv’et på mig och jag undrade om jag skulle överleva dagen över huvud taget. När jag var färdig och stod i duschen tillät jag mig att känna efter och foten värkte ordentligt. Stukad snarare än vrickad. Voltaren-salva och högläge. Minnesbilder… Trösten är att lägenheten är ren, lakanen är rena, pyjamasen är ren, jag är ren och eftersom det är fredag finns det choklad & chips hemma. Elin är med Robin på Grönans säsongsavslutning där Europe står på scenen. Pär tältar på Sörmlandsleden med sin syster med son. Frid råder.

                                                                                                

Ordkonstnär

Efter lunchen kände jag mig ämlig. Förkylningen däbbde iged däsad och gjorde att jag fick andas genom munnen och slemmet tryckte mot pannan. “Snoriga Sture” med Robert Broberg dök upp bland all gegga.

Det kändes genast bättre! Den får vara min signatur de närmaste dagarna. På samma album finns “Gummimadrassen” som är vansinnigt fnissig och jag älskar säckpiporna. Lyssna!

Han var en ordkonstnär och utnyttjade och tänjde och bände språket på samma sätt som August Strindberg och Povel Ramel. Han har lämnat ett tomrum efter sig… Han är otroligt söt på den här bilden!

 

 

 

 

Det enkla

Ett paraplyställ som får hålla reda på allt utom paraplyer t.ex. gångstavar och enbenta kamerastativ. Så smart och så enkelt! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Hos Gerdmans  finns enkla paraplyställ som inte kostar skjortan.

 

Det matchar brandsläckaren.
Det matchar brandsläckaren.
Perforeringen minskar intrycket av plåtburk.
Perforeringen minskar intrycket av plåtburk.

Social baksmälla

Vi hade Vårat Gäng här på middag igår (minus svärisarna som är på Öland). Det var god mat (Pärs förtjänst) och trevligt större delen av tiden. Jag var nervös för att träffa Robin för första gången sedan mitt psykbryt och jag var inte avslappnad för fem öre under de dryga 4 timmar som de var här. Vid några tillfällen hamnade jag mitt emellan 2 olika samtal som pågick i varsin ände av gruppen och jag upplevde det som oerhört påfrestande. Jag fick anstränga mig enormt för att fokusera på det samtal som jag själv deltog i och utestänga det andra. Nästan kortslutning i hjärnan. Det var lättare mot slutet när jag var för trött för att delta i något samtal utan bara stängde ute rubbet. Slutresultatet av middagsbjudningen var tillfredsställande så till vida att jag inte fick något psykbryt, jag skällde inte ut någon och jag var inte gapig. Kan man begära mer? Hehe. Jag fick bita ihop vid flera tillfällen för att inte börja argumentera där en argumentation inte hörde hemma. En sammanlagd ansträngning som gav mig social baksmälla.

Jag vaknade vi 9 idag, gick på toaletten, tog mina mediciner + Ipren mot huvudvärk (man skulle kunna tro att jag hade en vanlig fyllebaksmälla), startade den dagens första tvättmaskin och sov sedan till 12. Efter det har jag känt mig som en människa.

Nu tänker jag gnälla på dagens unga vuxna som antingen inte vet något om vanligt hyfs eller helt enkelt skiter i det. Nästa gång Vårat Gäng kommer hit ska jag samla in alla mobiler och låsa in dem i ett skåp för det är så förbannat oartigt och otrevligt när en eller flera av gästerna sitter med sina mobiler och klart och tydligt signalerar att “Nu tycker jag att det börjar bli tråkigt”. Det finns inget annat sätt att tolka det på. När de dessutom sitter och fnissar över bilder från en gemensam utekväll…

De flesta gånger som Pär och jag är bjudna hem till svärisarna eller svägerskan (på middag) brukar vi ta med t.ex. blommor. Artighet och ett tecken på uppskattning för att de har lagt ned tid och energi på en middagsbjudning. Även om det handlar om Pärs föräldrar eller Pärs syster dvs. släkten, så har vi aldrig satt ordet “bara” framför som ett sätt att signalera att det ju inte handlar om Nobelmiddagen. Om svärisarna hade varit med igår, så vet jag att de hade haft blommor med sig. Svägerskan bad om ursäkt för att de inte hade något med sig. Hon hade jobbat hela dagen och de hade inte hunnit. Det faktum att hon bad om ursäkt visar att vår inbjudan uppskattas och det är mer än “bara hennes bror” som de besöker. Jag kräver inte presenter och blommor i en ständig ström, men jag vill inte bli tagen för given. Jag har skrivit i allmänna ordalag, men jag hoppas ändå att budskapet når fram.