Klockan 20 över 8 steg jag upp. 1 timme senare satt jag i vardagsrummet och grät. Jag har städat idag. Det första jag alltid gör är att fälla upp torkställningen på balkongen för att kunna lägga ut mattor och kuddar för vädring. Jag trampade snett och vrickade till foten. Den högra naturligtvis för det är väl lika bra att fortsätta på den fot som snart är obrukbar? Jag svor högt och trodde inte att det var sant. Jag kände mig motarbetad och jag grät. “Ska det aldrig ta slut?!”, frågade jag högt och lade till några väl valda kraftord. Naturligtvis skulle jag ha kunnat skjuta upp städningen, men jag blev så kräkfärdigt leds på fotjäveln att jag genomförde det jag hade planerat även om det blev en “bas-städning” utan något extra gnuggande. Den allmänna klumigheten höll i sig och jag rev ned saker och tappade saker och saker trillade ned i huv’et på mig och jag undrade om jag skulle överleva dagen över huvud taget. När jag var färdig och stod i duschen tillät jag mig att känna efter och foten värkte ordentligt. Stukad snarare än vrickad. Voltaren-salva och högläge. Minnesbilder… Trösten är att lägenheten är ren, lakanen är rena, pyjamasen är ren, jag är ren och eftersom det är fredag finns det choklad & chips hemma. Elin är med Robin på Grönans säsongsavslutning där Europe står på scenen. Pär tältar på Sörmlandsleden med sin syster med son. Frid råder.
