Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Det är lördag idag och då arbetas det inte med vägarbeten (Heliodal), så jag passade på att gå Landet Runt. Jag valde MBT-skorna och när jag hade tagit mig förbi ett isigt parti vid Toredal fick jag upp farten och den höll jag hela vägen fram till Konsum. Det var som att ha en farthållare i kroppen och det var härligt! 6 km på 75 minuter. Den enda gången jag stannade var när jag tog bilderna nedan.
Vägning: 104,3 kg innebär en nedgång på 0,8 kg den senaste veckan.
Promenad idag igen. En sällan utnyttjad runda eftersom miljöerna är oinspirerande (tennishallen – Skogsängsskolan – upp till Fjärilstigen – förbi Circle K och hem), men det tog 60 minuter (4,7 km) och jag har ändrat målet för antalet aktiva minuter per dag från 30 till 60 efter artikeln i DN. När jag kom ned mot Garnudden blev det snorhalt och MBT-skorna har absolut noll fästförmåga. Bambi på hal is. Jag stannade till flera gånger och tvekade om jag skulle fortsätta, men så tänkte jag att när jag väl har kommit uppåt igen blir det nog mindre halt och jag hade rätt, så då fick jag upp tempot. Kommunen har påbörjat utbyggnad av vatten och avlopp i Heliodal (var kommer det namnet ifrån?!) och det kommer att hålla på hela sommaren och det påverkar mina Landet-runt-rundor. Jag kan förmodligen promenera där i alla fall, men jag tycker att det är småläskigt med alla tunga maskiner och allt buller. Dagens runda är en som jag blir hänvisad till. Fördelen är att den går att förlänga på olika sätt.
För ett par veckor sedan fick jag ett innehållsrikt sms från Itrim med alternativa datum för kommande work shops. Jag skrev ned i min kalender och den första skulle ha varit idag. Igår kom ett xtra sms som välkomnade till work shop samma kväll. Whaaat… Hm. Jag kände en viss ovilja redan när jag vaknade idag eftersom det här med oörk shåpps inte är min grej. Något gnagde medan jag halkade omkring utomhus och när jag kom hem kollade jag det innehållsrika sms:et. “Måndag 31/1”. Det var igår kväll! Jag hade stirrat mig blind på datumet vilket är mer begripligt än att jag fokuserade på veckodagen. Jag ringde Itrim. De hade skrivit fel. Ooops. Vid något av mina första besök ska jag ha fått ett program och det innehållsrika sms:et var egentligen bara en påminnelse. Jag fick aldrig något program, men jag fick det via mail efter telefonsamtalet. Då slapp jag i alla fall ut och halka ikväll! Det är slarv från Itrims sida, men inget jag hetsar upp mig över direkt.
Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?
När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).
Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.
Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.
Det var ångest och godissug som fick iväg mig på promenad idag. 75 minuter. Igår hade jag vinterjacka och isbuggar, idag tunn jacka och MBT-skor. Från 1 plusgrad ena dagen till 10 plusgrader nästa dag. Med tanke på att vi består av mest vatten är det inte så konstigt om kroppen reagerar på whiplash-vädret med trötthet, ledvärk och huvudvärk. Jag hade bly i benen, i alla fall i låren och det gick inte så fort. Det tog nog upp emot en halv timme innan det lossnade och blev skönt. Jag gick på biljakt. Närmare bestämt ferrarisar med hallonsmak. Mitt senaste dille. De finns inte på Konsum längre – meh!! Pär är sjuk och kommer inte att handla på Stora Coop i morgon som han brukar där de har ferrarisar. När jag började gå tänkte jag mig Ica, men chansade och vek av mot Filmkedjan. Jag gick längs med godisfacken – och de är många! – , men såg inga ferrarisar förrän i slutet av den sista. Vardagsspänning de luxe! Jag skopade i en påse så att jag klarar mig både fredag och lördag.
MBT-skorna är bättre att gå i, men jag fick lik förbannat ont och jag har känt mig trött och nere resten av dagen. Kroppen pallar inte att jag tränar varje dag. Inte så länge jag släpar runt på en schäfer.
Dagens låtlisterepresentant är Röyksopp tillsammans med Susanne Sundför och låten “Never ever”. En ny favorit! De gjorde “Running to the sea” för något år sedan som jag fortfarande inte har tröttnat på.
Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit “Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står “halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi “Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.
Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten “Water water”.
Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: “Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten “Send my love (to your new lover)”.
Jag hade de nya skorna till naprapaten idag. Jag tvekade i det längsta, men bestämde mig för att behålla dem. “Om du tvekar ska du låta bli!” Den lilla rösten hörde jag inom mig. Jag borde ha lyssnat för den har sällan fel. Skorna var sköna med en helt fantastiskt dämpning under hälen, men bristen på stadga tog hårt på vristerna. Och knäna. Och ryggen. Satfläsk! Inga skavsår – kul med omväxling.
L-O B var inte på kliniken idag, så jag nålades och knådades av A. Det var samma människa som hade så hårda nypor att jag kände mig blåslagen efteråt och som tjatade om hållningen. Hon kände inte igen mig och det var förmodligen för att jag redan låg på mage den gången med näsan nere i hålet på massagebänken. Hon var ganska trevlig och betydligt pratigare än L-O B och hon satte guldkant på min dag. När hon hade klämt längs ryggen och lixom känt sig fram, sa hon: “Du har ändå en bra kropp här. Det finns gott om muskler!”. Om jag hade kunnat skulle jag ha skuttat upp från massagebänken, gjort segergester och vrålat “Jag visste det!”. “Du har ändå en bra kropp här. Det finns gott om muskler!” Ja, jävlar i min lilla låda… Hon nålade mig för svanskotan och tröttheten (hon bad mig räcka ut tungan och konstaterade att “Du är verkligen trött.”. Jag förstod det som att tungan är något förstorad.) och lade till värmelampan. Jag låg där i en halv timme och somnade nästan. Sedan fick jag lägga mig på rygg och L masserade magen betydligt försiktigare och knäna. När hon kom åt akupunkturpunkten på insidan av knäna gjorde det O.N.T. Jag var yrslig och småvinglig efter dagens behandling. Jag har lagt märke till att efter varje behandling har jag kunnat gå nedför trappor lätt och ledigt i stället för att hänga på ledstången och nästan ta ett steg i taget. Fantastiskt!
Idag gick startskottet för Renovering 2016: hallen. Pär och jag åkte till IKEA (jag hatar, hatar, hatar IKEA!) för att reka garderober med tillhörande inredning, skåpluckor och IVAR som förvaring under trappan. När vi var där hade jag MBT-skorna, men vristerna och knäna var körda för idag. Inget hjälpte. Vi åt middag tillsammans med Elin på Amazon, men det var inte bra. Inte ens halloncheesecaken. Det har inte hänt något nytt med deras meny sedan vi började gå dit för några år sedan.
Motsols runt Garnudden tog 80 minuter, men jag tog det lugnt och pausade flera gånger för att dricka vatten. När jag köpte 6-kilos-stavarna i höstas hittade jag äntligen ett vätskebälte som har en tillräcklig räckvidd för att nå runt min kropp och det var en halvliters flaska inkluderad. Bältet har legat oanvänt i garderoben tills idag när det blev så pass varmt att det var nödvändigt att ha vatten med på stavrundan. Nu slipper jag ha en ryggsäck för att kunna ta med vätska! Jag valde motsols eftersom de otäcka uppförsbackarna blir till nedförsbackar. Det kändes ganska tungt, men det var inte samma pina som tidigare i veckan och jag har kommit underfund med varför. En av anledningarna, vill säga.
De här MBT-skorna är lätta och luftiga och sitter lika precist som en strumpa och de har den bredare Dynamic-sulan, men de saknar stadga och stöd. Kanske kan jag ha dem någon gång i framtiden när jag inte släpar runt på lika många kilon, men nu fungerar de inte. In i garderoben med dem!
De här MBt-skorna, däremot, har stadga och stöd förutom Dynamic-sulan. De är yttepytte tyngre och de är inte lika luftiga, men de är fantastiskt sköna och gör inte promenaden till en plåga. Det var de här jag hade idag!
Kristi himmelfärds dag i kombination med kanonväder. Jag var beredd på att jag inte skulle få vara ensam där ute i skogen trots att klockan inte var mer än halv 10, men det var mer folk i farten än jag tyckte om. Hundägare och joggare, ett par mountainbike-dårar, men ingen annan stavgångare. Meh! En annan anledning till att det kändes tungt är att pollensäsongen har brakat igång och kroppen kämpar mot allergin. Det är solglasögon som gäller ute och rullgardiner ner som gäller inne. Samma känslighet för ljus som varje vår. Efter lunchen lade jag upp en kudde på soffryggen som stöd för huvudet och slumrade en dryg halv timme, lutande som tornet i Pisa. En energilur i en ställning som fick det att kännas som att jag vaknade med bara ett ben eftersom det andra var helt bortdomnat.
Dagens låtlisterepresentant heter Astrid S med Matoma och låten “2 AM”.
Min snorpa fyller 23 år idag!
Säsongspremiär för MBT-skorna! Promenad tur och retur Salem i ett stadigt strilande regn. Mina vrister har blivit bortskämda med att få ha kängor med skaft i flera månader, så de kändes trötta efteråt, men MBT är så sköna! Jag fick stuns i stegen och jag kände mig lång i och med att hållningen blev rak. Det var moddigare än jag väntade mig, så bitvis blev det slirigt. MBT är bra, men de har inget som helst grepp på halt underlag. Samtidigt hade de vanliga vinterkängorna varit helt fel eftersom det var flera plusgrader och isbuggarna var inget alternativ över huvud taget. Min cerisefärgade regnjacka fungerar fortfarande och även om jag var torr när jag kom hem igen kände jag mig dränkt.
Dagens låtlisterepresentant är Paris Wells med låten “Overbite”. Den är så skön att gå till!
Elin och jag såg “Frukost på Tiffany’s” när vi åt lunch (den är betydligt bättre än jag kommer ihåg!) och där finns “Moon river” med. Åååå, vad jag tycker om den! Här är den instrumentala versionen.
Klockan var bara hal 9 när jag steg upp idag (“bara” jämfört med hur veckan hittills har sovits bort…). Jag hade 2 paket att hämta, 1 av dem hos Filmkedjan som inte öppnar förrän 11, så det var ingen större idé att stressa. Upp & iväg! Inga stavar idag och inget tempo. Jag bara njöt av att komma ut och det var så skönt! 25 minuter till Salem och från Filmkedjan tog jag en omväg hem på 45 minuter. Visst 17 har musklerna blivit starkare av all stavgång! Det var inga problem att behålla hållningen trots att jag blev lite trött i fötterna och så är det alltid lika häftigt att känna hur magmusklerna får jobba tack vare MBT-skorna. Lycka! Jag trodde att jag skulle slippa värktabletterna idag, men huvudvärken var grym. På eftermiddagen slumrade jag i soffan.
