“One small act of kindness”

“När livet börjar om” av Lucy Dillon med Anna-Maria Käll som uppläsare. Lucy Dillons första bok, “Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, slukade jag. Den var bra, mysig och det var många hundar med. Hennes övriga böcker har känts för smöriga och den senaste, “Hundra omistliga ting”, lyssnade jag aldrig färdigt på. Nu har det alltså kommit en ny bok och eftersom det var Anna-Maria Käll som var uppläsare ville jag ge den en chans.

Vad gör man när båda blir av med jobbet och man blir tvungen att sälja huset? Jo, då kan man flytta till en småstad och investera pengarna från husförsäljningen i ett hotell. Jasons föräldrar har drivit ett hundvänligt hotell i nästan 30 år. När pappan dör tar Jason och hans fru, Libby, över i ett försök att hjälpa hans mamma. De vill totalrenovera och förvandla hotellet till en lyxig tillflyktsort. Behöver jag tala om att det uppstår problem med Jasons mamma? En dag inträffar en trafikolycka precis utanför. En kvinna blir påkörd. Hon klarar sig, men minns inte vem hon är och saknar id-handlingar. När Libby hälsar på henne på sjukhuset uppstår tycke. De blir vänner och Libby gör sitt bästa för att hjälpa kvinnan att få minnet tillbaka. Samtidigt visar det sig att det inte är så himla lätt att göra om ett hotell.

Lucy Dillon är en skicklig berättare, inte tu tal om den saken och den här boken var den bästa sedan hennes första. Jag tycker om hennes språk. Karaktärerna är mänskliga även om – framför allt männen – är lite väl snygga. Där finns oxå humor som jag tycker är så viktigt och så hundar… Det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse att inte minnas vem man är. Vad heter jag? Hur är jag som människa? Vad tycker jag om? Originaltiteln är “One small act of kindness” och jag tycker att den är bättre för den säger mer om vad boken handlar om. Enkla, vänliga gester som betyder så mycket.

Genomkörare

Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom “Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.

Sned och vind och lite övergiven så här i november.
Sned och vind och lite övergiven så här i november.
Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.
Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.

En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.

Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten “I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.

I’m good, I’m good, I’m good, I’m good

I’m living life just like I should

Wouldn’t change it if I could

I’m good, I’m good, I’m good

När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:

“En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”

“Vad heter du?”, frågade nummer 1.

“Ewa”, svarade jag. “Vad heter du?”

“A”, svarade hon.

“Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.

“Ett fint namn.”, konstaterade jag.

“På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.

“Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.

“Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.

“De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.

“Jaa!”, svarade 2:an.