Etikett: charktallrik

Glädjande siffror

Jag träffade Ida Bull på Itrim; den träffen som skulle ha varit i förra veckan. En ordinarie hälsouppföljning efter 3 månader. Hon ställde några frågor bl.a. om orken har förändrats och det har den ju. Överlag har jag mycket mer ork än tidigare. Jag orkar mer på dagarna helt enkelt, jag blir t.ex. inte lika trött efter att ha städat och jag blir sällan mörbultad efter promenaderna. Konditionen är bättre och det märker jag väl mest i uppförsbackarna. Att nå toppen ger mig ingen nära-döden-upplevelse längre även om syrgas skulle sitta fint. Maten? Jag kör på med min modifierade charktallrik och mitt nya kvällsmål (mörkt bröd med keso och 3 skivor parma) och soppa till middag. Det fungerar! DET FUNGERAR!! Vikten har minskat med 8,7 kg. Midjemåttet har minskat med 14 centimeter!! Till och med Ida var imponerad. 14 cm på 3,5 månad blir 4,5 cm i månaden. Fettmassan har minskat från 50,8% till 48,3%. BMI:t har gått ned från 38,6 till 35,6. Det minskande midjemåttet visar att det är det farliga bukfettet som försvinner – det kan inte bli så mycket bättre! Det går långsamt och det är så jag vill ha det även om jag blir otålig då och då. Det hjälper faktiskt att se i tydliga siffror och grafer att det händer något. Den senaste veckan har jag inte upplevt hungern som lika jobbig. Det kan på sätt och vis kännas skönare att vara hungrig än att äta. (Stäng av larmklockorna!)

Att få må bra

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande “Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. “Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. “Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. “Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Fortsatt ologiskt och en seger

Stavgång i 65 minuter och den här gången kroknade inte armarna förrän mot slutet. Enligt stegräknaren var rundan 4,8 km. Utan stavar är den 5,3 km. Det är inte logiskt! Stegen blir längre när jag går med stavarna, men sträckan är ju densamma och ändå skiljer det 0,5 km. ???

De har pålat på bra, men det är svårt att se att det ska bli en byggnad. Det ser mest ut som en obegriplig konstinstallation.

Igår fick jag massage igen. Det var lika välgörande som tidigare. Precis när jag tänkte fråga om hon märker någon skillnad från när jag kom dit första gången, sa hon just det. Musklerna är inte lika hård och spända. I början hade hon “verkligen behövt jobba med dem” medan hon bara behöver “mata på” numera.

Igår kväll fick jag möjlighet att öva mig på att stå emot, att inte få en till mat-smälta. Jag köpte Ferrarisar i onsdags att äta ikväll och hade gett mig 17 på att inte öppna påsen förrän idag, men igår hade jag en hungerdag och ett godissug som kunde få den bästa på fall. Elin åt en fryspizza till middag och jag övervägde allvarligt att själv äta en, men jag satt där med min lågkalorisoppa och tröstade mig med att får dricka te senare. Jag åt mitt kvällsmål (liten charktallrik och 2 rostade med smör) och det var efter det som kampen inleddes. Jag satt bara 2 meter från Ferrarisarna i skåpet och tuggade Stimorol som en besatt. Det skulle vara så gott… Den där hallonsmaken… Bara 3 stycken… En kväll hit eller dit! Hur skulle jag känna mig nästa morgon dvs. idag? Varje morgon brukar jag gå igenom vad jag åt kvällen innan, ifall jag stoppade i mig “något xtra”. Jag skulle förmodligen sucka inombords åt att jag hade gått i fällan igen, men det handlar ju bara om en kväll. Gör det? Gör det verkligen det? IB tipsade mig om att stå ut i 2 minuter när suget sätter in. Jag stod ut i 2 minuter. Gånger 10! Och längre, men jag stod ut. Jag vann! När Stilnocten kickade in utnyttjade jag det, stängde av datorn, borstade tänderna och gick och lade mig och när jag vaknade i morse kände jag mig stolt och Ferrarisarna kommer att smaka desto bättre ikväll. Jag kan bara jag vill tillräcklig mycket.

Det blir en låtlisterepresentant idag: Marilyn Manson med “The last day on earth”.

 

Lös & ledig

Strax före 9 kilade jag ned till Bitte och fick massage i 60 minuter. Rygg och nacke med extra krut på nedre delen av ryggen. Herreminje, vad det var skönt!! Hon är så skicklig! Koncentrerad tystnad rådde och den enda gången jag hörde av mig var när hon nådde fram till 2 punkter i nedre ryggen. Efteråt kände jag mig lös & ledig, drack en hel del vatten och blev så trött att jag sov en stund före lunch. Jag har bokat in mig om 3 veckor igen. 

Gröt och ägg till frukost, charktallrik till lunch, lax till middag och en chokladshake till kvällsmålet. Det känns i magen som att det är för mycket. Jag mår lite illa. Känner en viss avsmak för allt vad ersättning heter vilket är lite lustigt eftersom jag har ätit vanlig mat till 3 av 4 måltider. Idag är en dag. Idag är inte alla dagar. Kom ihåg det, Ewa!

Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… “Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. “Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.