Det blev en promenad i söndax oxå eftersom jag fick rycka in som kaninhållare när Mios klor skulle klippas. Hans och mitt förhållande går nog inte att reparera…

Igår var det måndag och på måndagar brukar jag styrketräna, men igår kände jag att nä, jag har ingen LUST eller ork. Jag gjorde inget särskilt. Målade i målarboken lite mer än annars. Det hade låst sig och jag orkade knappt prata.

Idag var det dax för del 1 av utredningen på Södertälje psyk. AT-läkare L var trevlig och jag upplevde henne som kunnig, men gud vad det var tråkigt! Du läste rätt – det var tråkigt. Vi pratade mycket om hur jag hade när jag växte upp, i tonåren och fram till 1990 ungefär och det kändes så oerhört uttjatat och sönderanalyserat och, kort sagt, tråkigt. Jag fick fylla i ytterligare 2 former av skattning varav den ena innehöll 100 frågor och omfattade hur jag har mått de senaste 30 åren. Sug på den… Det tog inte så lång tid för flera frågeavsnitt syftade till att få fram om jag led av paranoia eller narcissism och liknande. Jag tror att jag lyckades förmedla hur dåligt jag mår nu och att det har försämrats efter svärmors begravning dels på grund av att jag hade bestämt mig för att hålla ihop tills den var över och dels på grund av nedtrappningen av Venlafaxin. Nu är jag trött och frusen, har ont över allt och ska nog sova en stund.

Utredning

Igår hade jag en vilodag igen när jag gick och lade mig efter att ha gett Bibbi frukost och jag tagit morgonmedicinerna och sov till 11. Den här tröttheten känns inte riktigt befogad och kräver sin tribut ungefär varannan dag. Jag stavgångade ju i torsdags och så promenerade jag idag igen i sammanlagt 55 minuter. Jag får se hur jag mår i morgon om jag behöver sova bort hela förmiddagen då oxå eller om jag kan promenera som jag hoppas på nu när jag äntligen verkar vara på banan igen.

Jag ska utredas! I ett brev från Södertälje sjukhus låg 2 brev med 2 tider för 2 utredningstillfällen. Det är första är redan på tisdag och det andra är den 27:e. 2 tillfällen på mellan 1 till 1,5 timme. Det låter både tufft och lovande, men jag kan inte låta bli att vara försiktigt skeptisk.

Formulär

60 minuter stavgång som gick bra. Jag kände frånvaron av ännu en biverkning: den vägg som alltid smällt mig i nyllet efter ungefär 20-25 minuter dök aldrig upp. Jag lyckades ha ett bra tempo till och med i (mildare) uppförsbackar och det var inte förrän den allra sista biten som jag kroknade, men det är ju inget nytt. Det är bra att rubba rutinerna ibland, så idag inledde jag promenaden med att hämta ett paket hos Bamses i stället för att avsluta den där. Sug på den!

Det kom ett meddelande från vårdguiden med anledning av remissen till psyk i Södertälje. Det var en radda formulär i skattningsform som jag ombads fylla i och som kommer att utgöra en grund för journalen. Smidigt! 2 av formulären gick fort att fylla i: alkohol och droger. Jag klickade “aldrig” på första frågan och kunde hoppa över resten. Det första formuläret handlade om ADHD hos vuxna. Förmodligen efter de senaste årens skriverier om vilken aha-upplevelse det varit för många som fått diagnosen först som vuxna.

Ordbrodös

“Ordbrodösen” av Anna Arvidsson. Alba är uppvuxen i en släkt där kvinnorna har en särskild förmåga, en kraft. Nu fyller hon 18 år och kommer själv att bli en av dem. Om hon klarar inträdesprovet vill säga, men det gör hon inte och det finns en anledning till det. Med hjälp av en släkting och hennes dotter i Stockholm börjar hon nysta i varför hon inte fick bli en ordbrodös.

Det här är en sån bok där jag blir avundsjuk över att författaren hade fantasi nog att väva in kvinnornas kraft i något så vardagligt som det skrivna ordet och hon har oxå tänkt igenom hur den kan användas och – naturligtvis – missbrukas, men även hur den skulle kunna fungera i vårt datoriserade samhälle. Den är välskriven och det är väl inte så konstigt med tanke på att hon skriver om det skrivna ordets dolda kraft, men det är ungefär allt jag uppskattar med boken. Anledningen till att det inte blir mer är att den är skriven för unga vuxna och som med de flesta andra böcker i den genren saknar den ett djup som brukar finnas i böcker som riktar sig till “gamla” vuxna. Oftast i alla fall.

Disco!

En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

En upphottad version av “Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!

En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv. 

 

Remiss

Jag ska trappa ned Venlafaxin och sedan sluta med den. MR skickar en remiss till psyk i Södertälje eftersom de vet mer om den sortens mediciner och för att göra en utredning. Det känns bra, men risken finns att jag hamnar i ett läge där jag blir utan antidepressiva. Jag sa att det inte gör så mycket för det viktiga är att hålla ångesten stången och det har jag Lyrica till. Provsvaren visade att jag hade för mycket Levaxin i systemet och det bromsar upp min redan slöa sköldkörtel, så jag ska faktiskt minska dosen där. Det var fjärde besöket hos MR och jag kan inte påminna mig att jag har träffat en och samma läkare så regelbundet sedan EW slutade. Jag gillar honom. Han är bra att tala med. Nästa besök blir i slutet av oktober och då ska jag lämna prover för samtliga värden. Det blir då i stället för det planerade besöket hos JP i december och JP är jag ju inte så förtjust i….

Stöttepelare

Stavgång idag för att hämta ett paket med nya färgpennor. Bra tempo till Salem – 20 minuter. Jag började hemresan i samma anda, men efter 10 minuter kändes det som att gå in i en vägg. Orken bara försvann; armar och ben kändes tunga och stumma. Jag fick sänka farten avsevärt och resten av vägen kändes tung.

En annan del av kroppen som oxå känns tung är magen och då menar jag insidan av magen. Jag har aldrig varit med om att få såna återkommande tvärstopp och det beror på Venlafaxin. Min mage fungerar vanligtvis en gång om dagen (ofta 2 gånger) och jag känner alltid en viss “aktivitet”: det “rör” sig därinne, cirkulerar, bubblar och signalerar när det är dax att gå på toaletten, men nu – nada, nothing, dött. Det är med hjälp av Microlax som jag får igång den, men så kan jag inte hålla på någon längre tid. I morgon ska jag till läkaren och trots att jag börjar må bättre tänker jag insistera på att byta medicin. Min kropp har 2 stöttepelare som helt enkelt måste fungera: magen och ryggen.

Tränar

Igår tog det bara 20 minuter till Salem och då orkade jag hålla tempot  uppe trots att merparten av sträckan består av uppförsbackar. Hemåt, nedåt, tog det längre tid. Kände mig rätt mörbultad efteråt…

Idag körde jag ett fullt gummipass och det var småtungt, men skönt. Jag har ökat på bendelen och låren kändes smått skakiga efteråt. Ryggövningarna var himmelska den här gången!

 

Hälsohets

“Epidemin” av Åsa Ericsdotter. En partiledare får en idé om ett friskare Sverige och svenska folket tror på den så till den milda grad att partiledaren blir statsminister och får obegränsade resurser att genomföra den. Det finns några motsträviga som inte vill rätta sig i ledet, men de blir tvungna att fly fältet.

Det handlar om hälsohets på hög nivå där de överviktiga invånarna till en början uppmuntras att förändra sina feta liv till smala liv. Sedan övergår uppmuntran till uppmaningar som övergår till diskriminering och slutar med förföljelse. På 4 år har Sverige och dess statsminister blivit ett föregångsland, men som med så mycket annat är sanningen kvar bakom kulisserna.

Eftersom jag själv är fet upplever jag den här handlingen som otäck eftersom den, på sätt och vis, känns fullt möjlig (utom möjligen Den Slutliga Lösningen). Det är redan en realitet att överviktiga behandlas annorlunda vid t.ex. anställningar och det är redan en realitet att vissa föräldrar håller stenkoll på att deras barn och de själva inte får i sig onödiga kalorier. Bitvis är det spännande och otäckt, men den når inte fram till mig. Med risk för att be om en Stephen King-tjock tegelsten till bok och hans ofta överdrivna personbeskrivningar, så skulle den här må bra av att fyllas ut med djupare  diton (t.ex. varför är statsministern som han är och hur ser hans politiska bana ut). Det är knappt att man som läsare får någon uppfattning om åldern på de inblandade. Uttrycket FMK (fettmuskelkvot) som författaren använder i stället för det vanliga BMI ger mig en viss uppfattning om vad som räknas som övervikt, men det vore inte fel att utöka med antal kilo oxå. Parallellerna till judeförföljelsen under andra världskriget är tydliga, ibland övertydliga. Jag läste ut den, men kommer inte att läsa om den för mina förväntningar var för högt ställda och blev inte infriade.