Igår var en stor dag för då inleddes utfasningen av Lyrica. Jag har ätit den medicinen i ca 8 år och under det senaste året har den blivit narkotikaklassad med stor varning för vanebildning. Nu känner jag mig äntligen tillräckligt stabil för att börja vänja av kroppen och det är en utfasning som kommer att sträcka sig över ca 3 månader. Det känns bra att börja rena kroppen!
Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden och det var väl ingen höjdare. Benövningarna kändes väldigt tunga och armövningarna orkade jag inte köra fullt ut.
I lördags var jag med om något som händer så sällan att det gränsar till unikt: jag träffade 2 nya personer som jag tyckte om direkt, som sände ut positiva, lugna och trygga vibbar och som var så enkla att umgås med att jag blev stärkt i min tro på min magkänsla. När magkänslan signalerar att det inte känns bra, när jag känt mig obekväm, så kan jag lugn i sinnet lämna den relationen åt sitt öde. Personerna Robins föräldrar, A och P som kommit upp från Blekinge för att hälsa på Elin och Robin och för att lämna över Juni, katten som Robin mer eller mindra vuxit upp med och som från och med nu bor här i Rönninge. “Att du skulle bli en 08:a var verkligen otippat!” som A sade medan hon kliade Juni under hakan. Vi blev bjudna på middag och satt och pratade och skrattade i ett par timmar – det var så himla trevligt och avslappnat! Naturligtvis hade jag siktet inställt på att bli bekant med Juni och jag fick klappa henne på huvudet, klia bakom öronen och till och med pussa på huvudet. Nu har Elin åter sällskap på dagarna och Robin har fått tillbaka en katt som har har saknat. Titta så fin hon är!
Det var Robins syster som hittade Juni och flera kullsyskon efter att någon dumpat dem i en container på återvinningsstationen där hon arbetar. Det var för 8 år sedan och de var i princip nyfödda.
Den intensiva promenaden i torsdags har fått oväntade konsekvenser. Jag skrev ju att jag har nått en punkt där det brukar skita sig och det har det gjort… Jag har haft ont i vänster knä sedan dess. Till en början kändes det som att det var själva knäet för det var tjockt och svårare att böja, men inte varmt eller andra tecken på inflammation. Sedan igår har smärtan suttit på baksidan av knäet och får mig att tro att senorna har blivit överansträngda. Jag har svårt att både böja benet och att sträcka ut det helt. Eftersom det inte rör sig om smärta från en skada, så har jag promenerat. Vi promenerade till och från Elin i lördags, men det var jobbigt och så har jag promenerat idag, i 55 minuter och det var gräsligt. Efter 5 minuter ville jag bara hem, men vände jag tillbaka? Icke! Jag pressade vidare. Idiot. Jag kommer inte att träna med gummibanden i morgon och på onsdag ska jag få massage hos Bitte. Kanske kan hon hjälpa mig. En bra sak med promenaden idag var att jag äntligen kunde använda MBT-skorna nu när snö och is har tinat bort från vägar och och promenadvägar. De är bra!
I torsdags blev jag tvärtrött och lade mig vid halv 23 och såg fram emot att få sova, men så blev det inte. “Ofrivillig muskelrörelse” eller “tvingande” dito är kanske ett passande uttryck på det jag upplevde. Strax efter att jag lagt mig i sängen upplevde jag ett tvång att sträcka ut vänster arm, att verkligen stretcha den så långt det var möjligt ungefär som om jag hade haft armen i en böjd position en längre stund och behövde göra en motrörelse. Det gick kanske en minut och sedan kände jag tvånget att stretcha armen igen. Ännu en minut passerade och sedan var det dax igen. Om och om igen i …. jag vet inte hur länge. Det gick hur som helst inte att sova, men efter ett tag måste jag har slumrat för jag vaknade och tänkte att det var skönt att den natten var över. Jag tittade på klockan. Halv 1. Jag gick på toaletten och när jag lade mig började allt om igen… Jag har varit med om det här tidigare, vid enstaka tillfällen med flera års mellanrum och jag har alltid kopplat det till mediciner typ Theralen och det är förmodligen det nu oxå (Lyrica eller utsättningssymtom av Venlafaxin). Det brukar handla om engångsföreteelser och det trodde jag nu med, men när jag lagt mig igår kväll och det började igen blev jag lätt panikslagen. Jag kunde inte ligga kvar i sovrummet utan att störa Pär med mitt sträckande och viftande, så jag flyttade till Lilla rummet. Så snart jag lagt mig till rätta kom domningskänslan i armen och jag var tvungen att stretcha… Bara när jag låg ned. Cirkulationsrubbningar? Jag började knåda vänster underarm, gned med knogarna och masserade och då försvann stretch-behovet och jag lyckades somna framåt 2. Efter 2 såna nätter är jag sjukt trött och jag gruvar mig för att det kanske blir likadant ikväll.
Jag har städat både igår och idag. Något som jag började med i våras när jag var förkyld och inte hade lika mycket ork var att jag delade upp städningen på 2 förmiddagar och det har jag fortsatt med. Det är skönt att inte behöva köra slut på mig själv och det är skönt att veta att jag har eftermiddagen ledig. Igår hade jag bra fart och klarade av badrum, kök, Lilla rummet och hallen. Idag tog jag sovrummet och vardagsrummet.
