Kategori: Allmänt

Varför vinklas det så att det verkar som att endast män snarkar? Jag har alltid snarkat och ofta så att andra blivit störda. Pär brukar flytta in i gästrummet när det är som värst eftersom han totalvägrar att använda öronproppar och på tal om det: varför nämns aldrig öronproppar som ett hjälpmedel för den icke snarkande delen av befolkningen?! Det är alltid vi snarkare som ska utsätta oss för allt från snarkplåster till operationer. Pär snarkar oxå, så det så, men jag använder alltid öronproppar och det utan att missa mobilens väckning eftersom det går att att höja volymen. Jag antar att det sköra kvinnliga väsendet inte har den fysiska förmågan att frambringa dånande snarkningar. Riktiga kvinnor fiser inte heller.

Apropå föräldraskap.

När jag var gravid i början av 1990-talet hetsades det om att omedelbart knyta an till sitt barn. Direkt upp till bröstet, hud mot och hud och garanterad kärlek och salighet. Den hetsen finns fortfarande eller igen. Som förälder bör du bära runt på barnet alla vakna timmar i en sån där smart sjal virad runt kroppen. Du ska sova med barnet eller alla barn om du har fler än ett eftersom det är själviskt att vilja sova ifred. Du ska anpassa hela din dygnsrytm efter den nyfödda utan att ha framförhållning till när det är dax att komma ut och iväg på alla dessa förälder-barn-aktiviteter som en sund människa förväntas delta i för att inte tala om när du ska börja arbeta igen. För att inte riskera att den livsviktiga anknytningen försvagas bör du sätta ditt barns behov i främsta rummet. Barnet behöver bli sett, få bekräftelse 24/7/365 och om du vill ta ett långt bad med låst dörr och brusreducerande hörlurar är du ett monster även om den andra föräldern finns tillgänglig. Vilka konsekvenser får det här? Ni kommer för sent till förskola och skola eftersom barnet lärt sig att det är fritt fram att argumentera om och tjata sig till precis allt särskilt när deras finstämda känselspröt känner att du är stressad och mer benägen att vika ned dig. När ni ska handla middaxmat på vägen hem låter du dina avkomlingar bestämma vad ni ska äta. Väl hemma lagas det minst 2 rätter eftersom det alltid finns någon som inte gillar fisk och gud förbjude att du skulle bli auktoritär och utbrista “Jamendåfårduvälvarahungrig!!!”. När nattningen sent omsider är avklarad pustar du ut och avslutar en prövande dag på absolut sämsta sätt: du går in på FB och söker tröst i föräldrargrupperna eller söker stöd på diverse föräldrarsajter. Barn och barnuppfostran är ett oerhört laddat ämne och småbarnsföräldrar tillhör ett besserwissrande och skuldbeläggande släkte utan motstycke. Kanske väljer du att vända till en av DN:s experter, men då får du vara beredd på att en eller flera av besserwissrarna kommenterar. Om du börjar fundera på att låta barnet sova i en egen säng eller att inte få välja vare sig frukostmat eller kläder eller att servera endast en maträtt eller att ha en fast hopp-säng-tid, så blir du tvungen att söka dig till det pekpinnefria darknet där likasinnade, slutkörda föräldrar faktiskt kan få tröst, medkännande och tips. Anknytningshetsen skapar osäkerhet och gör det ännu svårare att vara föräldrar. Alla förstagångsföräldrar är osäkra, men att använda sin egen osäkerhet för att trycka ned andra är elakt och om erfarna föräldrar trycker ned förstagångsföräldrar handlar det om sadism. INGEN är erfaren eller ett proffs första gången och ALLA har haft en första gång vare sig det handlar om att gå till affären utan mamma eller att bli förälder. Var snäll och visa medkänsla för bövelen!

Livet just nu är oxå metal. Negativ metal.

Apropå surdegar.

Idag blev sista dagen jag läste DN på morgonen. Innan frukost. Morgnar har alltid varit och kommer förmodligen att förbli min fiende, men att ge den fienden ammunition genom att läsa DN det första jag gör… Hur dum får jag bli?! De 2 månader som gått sedan valet har rubrikerna blivit svartare och större och jag måste skrålla halvvägs ned för att läsa sånt som inte triggar ångesten och känslan av maktlöshet. Det MÅSTE finnas fler som känner likadant! Emellanåt dyker ett mer lättsamt kåseri eller en krönika med en inte fullt så svart rubrik upp, men vet ni vad som händer då? Då finns det alltid surdegar som anser att de inte hör hemma i en seriös dagstidning. Antingen är dessa surdegar arga på precis allt och alla och har utvecklat ett pansar som inget tränger igenom, varken negativt eller positivt eller så är de sadister som frodas när andra mår skit. Mitt pansar är väldigt poröst just nu och jag behöver vara snäll mot mig själv och jag har svårt att tro att jag pallar DN över huvud taget.

Dax för Huddinge sjukhus igen. Jag hade mina aningar om vad besöket kunde gå ut på och de stämde: konditionstest, men modell mindre. Jag fick gå fram och tillbaka i korridoren under 6 minuter i ett tempo jag kände att jag orkade med. Baggis! Jag hade en syreupptagnings-mätare med ett band runt huvudet och en dosa i en rem över axeln. När jag klev in i behandlingsrummet fick jag sitta ned och då var syrenivån på 100%. Efter promenerandet låg den på 97%. Före och efter fick jag även skatta ansträngning, andfåddhet och trötthet i benen – allt var knappt märkbart. Efteråt var det endast andfåddheten som var påverkad. Facit är att det fortfarande inte är någon fara på taket och att jag upplever att resultatet stämmer överens med hur jag mår rent allmänt och då räknar jag inte svackan jag är nere i nu eftersom andning och hosta är opåverkade.

Tycker du om att städa? Det gör jag! Det har jag alltid gjort. Det handlar inte bara om att gnida bort lort, dammtorka och plocka undan. För mig ingår oxå att rensa, ordna upp och flytta om. Idag har jag kört den största delen av min månadsstädning och det kändes bra! Kroppen älskade att få vara i rörelse och att få bli trött på ett naturligt sätt. En av städningens fördelar är att den alltid finns tillgänglig. De som inte gillar att städa formulerar det som att det ju aldrig tar slut. Det finns oftast något att skrubba, rensa eller stuva om. Det är väldigt tacksamt när jag mår dåligt och har ångest, när tankarna bara maler i samma negativa mönster och när Min Inre Kritiker är som mest högljudd. När allt är kaos och så rörigt att hjärnan låser sig. DÅ tar jag fram dammsugaren, moppen, dammtrasorna och Ajax i alla varianter. DÅ kan hjärnan vila och föra över sitt meningslösa malande till en konstruktiv fysisk handling med ett synligt resultat. När jag inte klarar av att rensa tankarna eller ordna dem i ett tydligt förvaringssystem, så fungerar det att ta ut frustrationen på garderoben eller att stuva om i hyllorna. Det händer att ångesten driver ut mig på promenader, men när den fysiska orken saknas, som nu, får kroppen ändå en möjlighet till aktivitet. Jag lyssnar alltid på en bok och mina städrutiner sitter i ryggmärgen, men hjärnan jobbar på i bakgrunden. All fysisk aktivitet får fart på hjärtat och blodgenomströmningen och då får hjärnan syre och syre är en förutsättning för systemet. Det i sin tur leder till ett mindre negativt tankemönster och jag får ofta idéer till allt möjligt bl.a. blogginlägg.

Jag kollade i min almanacka där jag noterar alla tillfällen jag tränar och min misstanke bekräftades: sedan läkarbesöket den 10 oktober har jag inte styrketränat en enda gång och promenerat endast TVÅ gånger!! Enligt anteckningarna har jag haft usel ork och en ständig förkylningskänsla i kroppen och det har varit ganska många dåliga eller sömnlösa nätter. Jag gjorde ett covid-test i fredax som var negativt. Jag sover mer än vanligt och har sååååå svårt att ta mig ur sängen. Igår promenerade jag och det gick tungt och det var likadant med promenaden 1 dryg vecka tidigare. Det känns som att jag har rullat nedför en backe och är tillbaka där jag var för 2 månader sedan. Jag känner mig uppgiven. Kroppen gnäller och ryggen gnäller högst eller snarare gastar. Jag har ont i nedre delen och det handlar om värktablettsont. Vanligtvis räcker det med övningar, massagebälte eller tigerbalsam, men jag saknar motivation att anstränga mig mer än absolut nödvändigt. Det är enklare att svälja några värktabletter. Måndag är en klassisk nystarts-dag och jag ger mig själv respit från fler misslyckade försök att komma igång till efter helgen. På fredag har jag tid hos en fysioterapeut (sjukgymnast) på Huddinge (11:e i 11:e klockan halv 11). Jag undrar vad han kan bidra med till lungutredningen?