Sömnlös IGEN. Då passar det ju bra att skriva om “Min fantastiska vänninna” av Elena Ferrante. För 6 år sedan fick jag möjlighet att, för Bokus räkning, läsa den innan den kommit ut i Sverige och skriva en recension. Jag läste den i lösbladsformat och skickade in en – om jag får skryta lite – rackarns bra recension! Den finns i ett inlägg den 19 mars 2017. Sedan fick jag ett gratis exemplar av boken när den släpptes.
De senaste dagarna har jag sträcktittat på serien på HBOMax, 3 säsonger à 8 avsnitt. Jag minns att jag tyckte de sammanlagt 4 böckerna var olika intressanta och det är delarna av serien oxå. Bland det tråkigaste och jobbigaste som finns är tonårsperioden både i min egen verklighet och i böcker och även i tv-serien.
Det som jag upplever som likadant i böckerna och i serien är misären och det ständigt närvarande våldet i 1950-talets Neapel. Gap och skrik, skällsord och örfilar och det inom familjerna. Ute på gatan flyger männen på varann för minsta provokation och då är våldet på “ring efter ambulans”-nivå. Fruktansvärt!! Det blev, tyvärr, tydligare i rörliga bilder. Som kvinna blev de antingen möss (som Lenú) eller rivjärn (som Líla). Killarna från camorra-familjerna är så frånstötande.
Jag fick ingen helst känsla för hur gamla de var. När Lenú börjar på läroverket trodde jag att det motsvarade högskolan, men då var hon bara 14 år! Lenú och Líla spelades av samma skådespelerskor från tidiga tonår till upp emot 40 och det var mindre lyckat. I böckerna var jag inte särskilt förtjust i Líla. Hon var hård och självisk. I serien blir det tydligt eftersom skådespelaren har ett genomgående hårt och avvisande ansiktsuttryck. Så fort hon stötte på motstånd, inte fick som hon ville eller inte var i centrum blev hon elak. Det var bara Lenú som stod ut med henne eftersom hon själv var så sjukt osäker och mesig. Alla killar och då menar jag ALLA blev förälskade i Líla! Alla kom med kärleksförklaringar och frierier medan Lenú stod bredvid i den ständiga skuggan.
Det finns väldigt lite glädje i både böckerna och i serien. Däremot vet jag inte om det berodde på dåliga skådespelare eller om det berodde på att det var mitt i prick. De var så … livlösa!! De stod rätt upp och ned, rörde sig med armarna hängade, nollade ansikten och tomma ögon, inga tydliga reaktioner vid samtal. Var det avsiktligt eller pinsamt dåligt? Om det VAR avsiktligt, så blev det pinsamt dåligt. Det har varit betydligt mer liv och rörelse i andra italienska filmer och serier jag har sett.
Jag såg slutet av sista avsnittet på lördag morgon när Lergiganet kickat in och jag somnade ifrån slutet, men sättet som det sista avsnittet utvecklade sig minns jag inte från boken. Hela serien börjar med att Lenú, som vuxen runt 60 år, får ett telefonsamtal om att Líla har försvunnit igen vilket leder till att Lenú bestämmer sig för att skriva hela berättelsen, men i böckerna knyts cirkeln ihop och det gör den inte i serien. En absolut fördel med serien framför böckerna är alla namn! Herregud! 8 olika familjer med snarlika namn med familjemedlemmar med snarlika namn OCH smeknamn – en mardröm för mig! I serien fick jag åtminstone ett nylle att haka fast minnet i.
