Författare: Ewa

”På radion sjöng de om fred på jorden/ Jag ville tro de slitna orden

Tänd ett ljus och låt det brinna / Låt aldrig hoppet försvinna/ Det är mörkt nu men det blir ljusare igen / Tänd ett ljus för allt du tror på / För den här planeten vi bor på / Tänd ett ljus för jordens barn

God jul och gott nytt år /Lova var rädd om dig själv / En hälsning du får.”

Tänd ett ljus med Triad

Jag vaknade halv 6 och kunde inte somna om. Pär snarkade. Det var mörkt, unket och fuktsvettigt i rummet. Det kändes inte lockande att stiga upp och göra en kopp te. Jag längtade hem. Jag hade ingen lust att fortsätta bygga på Titanic. Att bygga tillsammans med andra är inte min grej. Jag vill göra det ensam och koncentrerad medan jag lyssnar på en bok. Pär och jag hade tillbringat 3 dygn i sträck tillsammans och så kom Elin in i bilden – jag kände mig (omvänt) sällskapssjuk och bestämde mig för att gå dagens planerade promenad själv. Och långt.

Jag valde att gå in mot Byxelkrok. Det är minst 20 år sedan jag promenerade den sträckan och jag visste ju att det skulle vara önskvärt folktomt och det var det för jag mötte bara 2 personer. Nollgradigt och frostigt. Jag gick norrut med Östersjön på vänster sida. I början gick jag långsamt och fokuserade på andningen. Ingen musik. Endast ljudet av havet. Öde. Platt. Vindpinat. Inget prat. FOLKTOMT.

Jag fortsatte förbi centrumet och hamnen och vidare mot Neptuni åkrar där blåelden blommar på sommaren. Nu startade jag min jullista på Spotify och ökade tempot. ”Tänd ett ljus” med Triad och ”Mer jul” med Adolphson och Falk” tröttnar jag aldrig på. ”Stilla natt” med Carola från hennes album ”Betlehem” har ett ståpäls-framkallande arrangemang. Sällskapssjukan släppte och jag kunde andas. Så skönt att komma ut och få röra på kroppen! Frisk luft i djupa andetag.

Promenaden tog 75 minuter och jag hade velat gå längre, men jag var kissnödig. Förbaskat! Humöret var i alla fall bättre efteråt. Vi såg Grinchen med Jim Carrey från 2000 och den var riktigt bra! Jag såg den när den var relativt ny, men tyckte inte om den den gången. Även om jag inte vetat att det var Jim Carrey under den gröna masken och med pälsig kropp, så hade jag känt igen honom på ansiktsuttrycken och kroppspråket. Han borde ha fått en Oscar för den rollen!

Vi kom fram till stugan igår vid halv 17. Tvär-jäkla-totalmörkt utan någon som helst vägbelysning och med tomma sommarhus runt omkring. När stugan blivit så pass varm att det gick att sitta ned utan att få blåskatarr startade vi byggandet av Legos modell av Titanic! 3 stora kartonger med en varsin del av fartyget och hur många påsar som helst med bitar. Vi turas om att bygga eftersom varje del ofta behöver byggas färdigt innan nästa kan läggas till. Fören med styrhytten och en del av maskinrummet.

Rum 417. Näst högst upp. 2-glasfönster som inte stänger ute vare sig ljud eller kalldrag. Urtrist genomgrått väder med 5 plusgrader. Skånevinter. Jag sov hyfsat. Det kändes bra att träffa Elin igår. Min snorpa! Och så Siri förstås. Den finaste katten som finns! Elin har telefontid med sin psykolog, men när hon är klar åker vi vidare till Öland.

Imorgon åker vi till Elin i Häsleholm. Pär och jag sover på Statt och på torsdag åker vi allihop till Öland för julfirande. Jag kommer att blogga, men kanske inte lika ofta.

DET ÄR VINTERSOLSTÅNDET IMORGON OCH SEDAN KOMMER LJUSET TILLBAAAKA!

Jag skriver ofta om gubbväldet bland kommentarerna hos DN:s ”Ifrågasätt”. För några veckor sedan fanns en ganska intetsägande artikel om män som sitter isolerade med sina datorer och konsekvenserna av det. Gubbsen dominerade och som alltid pekade de med hela handen och förklarade för alla andra att ”Så här är det!”. Jag hittade 2 damer som lyckats formulera det jag själv tänker och jag tog skärmdumpar som jag lägger in här. Tack till Päivi Rissanen, Annika Strand och Anna Berg!

Vi åt middag och pratade. Det var en av mina låga dagar när maktlösheten hängde över mig. Jag tog upp vår skrämmande inkompetenta regering som föraktar väljarna där statsministern uppträder som en ständigt leende arrogant narcissist trots att han inte är ledare för det största partiet. De sviker det ena vallöftet efter det andra. De förnekar klimathotet bland annat genom att ta bort bonusen för de som kör elbil och premiera dieselförarna. De väljer att bortse från det livsnödvändiga i en bibehållen artrikedom och att skogarna måste bevaras. Pär höll med. Vi har samma värderingar. På kommunal nivå lägger SD sig i sagostunder och luciatåg medan de inte har sagt flasklock sedan de blev ett regeringsparti. (JAG RÖSTADE RÖD-GRÖNT!!!) Klimataktivisterna döms till straff som inte står i proportion till deras brott medan de som fastnar i bilköerna tillåts hota dem till livet och kalla dem terrorister utan att ens få en åthutning. I WWF-magasinet kan jag (när jag orkar) läsa om hur den ena djurarten efter den andra hotas eller dör ut. Pär nämnde en artikel i DN om just skogsdöden.

Medan vi pratade växte en välkänd bubbla runt mig. Jag slutade lyssna medan ångesten blev starkare. Det blev för mycket för mig. För 10 år sedan hade jag suttit kvar i bubblan och låtit Pär och vårt samtal tona bort som när jag sätter i hörlurarna med brusreducering. Numera säger jag ifrån. Jag höll upp händerna i ett stopptecken och bad honom sluta prata. Jag förklarade att jag känner en sådan maktlöshet att jag bara vill lägga mig i sängen med ryggen mot omvärlden och gråta och sedan kom faktiskt tårarna. Han blev sur, tog illa upp trots att jag förklarade att det inte var honom personligen jag inte orkade lyssna på. Han skakade bara på huvudet. Han kan inte förstå skyddslösheten och maktlösheten. Han tröstade mig inte utan gick upp på övervåningen. Vi höll oss på var sin kant resten av kvällen.

Det här har hänt tidigare. När Elin och en tidigare pojkvän var på middag fick jag ett riktigt psykbryt. Han pratade och pratade och pratade och var den typen som ”…men jag har ju rätt!”. Jag fick nog, slog hanflatorna i bordet och skrek att han skulle hålla käften, gå härifrån och aldrig komma tillbaka och sedan rusade jag till hallen, tog på mig skorna och gick ut. Senare den kvällen ringde jag och bad om ursäkt.

Något år tidigare var Pär och jag hos svärisarna på middag. Jag mådde inte bra den dagen och orkade inte delta i samtalen. Till saken hör att svärisarna, svägerskan och Pär alltid har varit diskussionslystna och det är ofta allvarliga ämnen som avhandlas. Kvällen ifråga drack vi kaffe efter maten. Svärisarna satt tillsammans i soffan, Pär satt i en fåtölj och jag i en annan lite vid sidan av. En illustration för hur jag upplevde hela besöket. Svärmor var alltid mer gnällig och negativ än vad svärfar är och samtalen fick ofta en negativ stämning. Trump var på uppgående och Putin var högljutt hotfull och härsklysten redan då och mitt emellan fanns Ingvar Kamprad och hans inte fullt så renhriga affärsmetoder. ”Kan vi inte prata om något annat?!” utbrast jag i en paus. Svärisarna skrattade till. ”Som vad då?” Jag föreslog böcker, film, djur, natur, mat vad som helst. Sedan reste jag mig och gick. Pär bad mig att lugna ned mig – det var det i särklass sämsta att säga till mig just då -men jag klädde på mig och tog tåget hem. När pär kom hem ett par timmar senare frågade han ”Vad fan håller du på med?!”. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag bara hade ställt en fråga, föreslagit alternativa samtalsämnen och sedan gått därifrån. Möjligen var jag oartig, men vem är inte det emellanåt? Jag ringde och bad om ursäkt. Jag minns inte om någon nämnde händelsen igen, men långt senare fick jag veta att svägerskan tagit mig i försvar och sagt till sin mamma att det var uselt av henne, som värdinna, att bara låta mig, gästen, gå. Jag fick veta det i andra hand som med så mycket hos den familj jag gift in mig i (och även hos den jag föddes i). Det är en av anledningarna till att jag numera säger ifrån direkt i stället för att vänta tills jag får ett psykbryt.

Från SAOL: eutanasi betyder barmhärtighetsmord. Hörstammar fr grekiskans ”euthanasi’a”. ”Eu” betyder ”god” och ”thana’atos” som betyder död.

Läkarassisterat självmord innebär att den sjuka får en injektion eller tabletter som med säkerhet har en dödlig effekt. Det är endast fysiska sjukdomar med dokumenterat dödlig utgång som räknas t.ex. ALS och cancer.

Styckena ovan är fakta och nu är det dax för mina åsikter och erfarenheter! Jag lider av kronisk depression med återkommande ångest och det har jag gjort i minst 35 år och då räknar jag från och med mitt första, av 2, självmordsförsök, men jag började må dåligt flera år innan dess. Jag har medicinerat i 30 år och vid det här laget minns jag inte hur många olika mediciner inklusive de ångestdämpande som jag har använt. Jag tycker inte om att leva och har aldrig gjort det. Jag har haft perioder när jag har mått riktigt bra, men de har aldrig varat längre än högst 4 sammanhängande veckor. Det är förmodligen omöjligt att bedöma hur medicinerna har påverkat min kropp utöver att de påverkar min vikt. Mitt yrkesverksamma liv var kort och bestod av många perioder med sjukskrivning. Jag blev sjukpensionär vid 47 års ålder och har en månatlig inkomst på drygt 20.000 kr. Jag lever med en sjukdom som en stor del av samhället har förutfattade meningar om och minimal förståelse för. Under långa perioder är jag jävligt jobbig att leva med och om Elin inte haft så bra kontakt med sin pappa vet jag inte hur det hade gått. Varför kan inte jag beviljas läkarhjälp för att dö? Varför anses inte min sjukdom utgöra ett lidande? Varför räknas bara fysisk smärta? Jag har provat allt för att få må bra, riktigt bra och jag har kämpat jävligt länge, men när jag vill dö får jag ingen hjälp. Varför lämnas inte ALS-sjuka och cancersjuka att själva göra slut på sitt lidande? Varför ska staten bestämma vad som är livskvalitet?

En av anledningarna till att min syresättning är hög beror på att jag andas med magen. Det är endast vid fysisk ansträngning som jag andas med bröstkorgen. Att sitta ned med en munstycke i munnen är inte fysisk ansträngning för mig och det är därför jag tycker att det är så hopplöst svårt att få till! Jag försökte koncentrera mig på att andas med bröstkorgen i stället och de gånger jag lyckades gick det lite bättre, men att fokusera på att utföra något som, för mig, kändes helt bakvänt var oerhört ansträngande. ”Andas som vanligt….och ANDAS IN OCH BLÅS UT KRRRRRRAFTIGT och ut, ut, ut, ut och fortsätt lite till och lite till. Håll uuuut!!” Om och om igen. (Håll käften!) Jag kan tänka mig att de som har tungt och svårt att andas gör det med bröstkorgen, högst upp och kippande, men jag har inte tungt att andas utom efter trappor och riktigt branta backar. Spirometri-idioti. Fnys!