Jag gick mot Neptuni åkrar. Det finns ett räcke ungefär där promenadvägen övergår i cykelväg norrut. Räcket står där för att det finns klippor som inte är branta, men hårda och det kan blåsa så pass hårt att det är svårt förbli stående. Jag stod där i 20 minuter och kände hur vinden tryckte på i ryggen. Havet var järngrått hela vägen ut mot horisonten där himlen tog över i olika nyanser av blågrått. Jag räknade vågor. Jag tänkte på när Titanic sjönk och passagerarna i det 4-gradiga vattnet frös ihjäl på 20 minuter. Vilken temperatur har Östersjön i december? Jag skulle faktiskt ha kunnat ta mig ned för den korta branten, lägga stenar i fickorna och vada ut i mina tunga vinterkläder. Jag skulle ha kunnat göra det. Jag var verkligen frestad MEN om jag begår självmord blir det INTE offentligt och jag vill självklart inte förstöra Öland för Pär och Elin. Men tanken finns alltid med mig som en nödutgång eftersom jag inte kan få läkarassisterat självmord.
“Du vet att det gör ont, det gör ont, men ändå / jag har klarat mig rätt länge / jag börjar bli van” Ont, det gör ont med Lena Philipsson
