Dag: 11 november 2023

Varför badar älgen under älgjakten?

För att bli ren! 🤭

… hanteringen av tjocka människor.”

… tjocka människor kostar samhället enorma summor.

Samtidigt är det så att all vård, omsorg och välfärd kostar. Gamla människor kostar, psykiskt plågade människor kostar. Det kostar att hyra in läkare, det kostar att anställa läkare och undersköterskor. Varje ny sjukhussäng kostar att köpa in, alla sängkläder, all tvätt, allt material, fönsterputsning, byte av dörrar. Vården tjänar inte in en enda krona till medborgarna. Den bara kostar pengar. Så att kosta pengar säger egentligen inte någonting alarmerande i sig.

Min egen anmärkning: den största kostnaden inom vården just nu är behandlingen av anorexiasjuka.

I en sammanställning av trettiotvå studier som undersökt tjockhetens kostnader, fann forskare att det gemensamma för studierna var att de aldrig beskrev hur mycket tjocka människor kostar jämfört med smala människor (Withrow & Alter 2011). För varje presenterad kostnad visade samtidigt en annan studie att beräkningarna var fel.

Kostnaderna handlar mest om att behandla tjockhetens konsekvenser (Lobstein 2014). Det kallas för fetmarelaterad ohälsa, och anges bestå av diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, tarmcancer, gallsten, högt blodtryck, njursjukdom, stroke, artros och högt kolesterol bland annat (Kim & Basu 2016; Lobstein 2014). I andra studien beräknades den fetmarelaterade ohälsan absorbera allt mellan sex och tio procent av vårdens budget (Lobstein 2014). Kortfattat betyder fetmarelaterad ohälsa att när en tjock människa har en sjukdom är sjukdomen fetmarelaterad.

Susanne Brandheim

Att bli medveten anses vara en fördel. Man utvecklas. Man blir kritisk. Naivitetens skyddande hinna skrapas av. De rosa brillorna krossas. Jag är kluven. Det finns mycket som jag har blivit medveten om, men idag tänker jag bara ta upp tjockisar och tjockhet.

Böckerna “Kriget mot kroppen” och “Den sanslösa hanteringen…” har bekräftat det jag redan visste om hur stereotypen av hur en tjock människa skildras framför allt på film och i litteratur. Jag får ofta höra att jag ser det jag vill se när det handlar om orättvisor, men det är ju en stor del av att bli medveten! Böckerna jag nämnde gjorde mig upprörd och engagerad och jag tog ofta upp ämnet med Pär, men vid det här laget har han tröttnat. Jag märker det. Han signalerar “Du ser det du vill se” och “Du är överkänslig”. Jag tror att det har att göra med att han är man och inte har upplevt nedvärderande, idiotförklarande läkarbesök. Mäns övervikt (Pär har gått upp mycket i vikt de senaste åren) bedöms inte lika hårt som kvinnors. Han är betydligt bekvämare med sina kilon än vad jag är och kan skämta om det. Vid de få tillfällen han har uttryckt en önskan om att gå ned i vikt har jag gett förslag på hur han kan gå till väga, MEN det handlar aldrig om pulver, fasta, hård träning, att dra ned på grädde och smör och han verkar inte ta det till sig. Det är inte det han förväntat sig. Till skillnad från honom har jag försökt banta flera gånger, jag har erfarenhet och jag kunskaper som han inte har, men jag når inte fram.

Det kritiska ögat jag har numera gör att film- och serieutbudet har blivit hopplöst begränsat. Jag översvämmas – DRÄNKS -av alla dessa phoshoppade, stereotypiskt tillrättalagda och endimensionella så kallade människor. Behöver jag säga att de amerikanska produktionerna är de värsta? Vi har 3 strömningskanaler, Netflix, HBO Max och Disney+, men jag tittar väldigt sällan på Disney+ just för att utbudet är så pinsamt begränsat till USA. Nu har jag, i brist på bättre och efter ett tips från Elin (som inte är lika kritisk som jag), börjat se serien “This is us”. Kate är mer än tjock, hon är fet och väger runt 120 kg. På ett Viktväktarmöte träffar hon Toby och det säger klick. Varför kunde det inte ha sagt klick mellan henne och en photoshoppad hunk som hennes bror, Kevin, i en annan miljö än på ett tjockismöte? Det är inte vanligt, men det händer faktiskt att en smal kvinna klickar med en tjock man av den anledningen att en mans övervikt inte döms lika hårt. Däremot finns det aldrig några sexscener med.

Tjockisar har ingen karaktär och vill alltid äta. I serien “Wednesday” finns en nördig tjock kille med glasögon. I ett av avsnitten säljer de hemgjord fudge. Ingen utom han äter själva av fudgen och han nöjer sig förstås inte med en bit utan äter rubbet och med fudgesmet runt munnen kräks han. En scen ur danska “Chorus girls” sitter 2 kvinnor vid ett bord. Tjockisen äter medan smalisen röker. Vem tror ni anses vara ohälsosam? Tänk om det varit tvärtom? I en av säsongerna i “Bron” finns en tjock man. Förutom att han aldrig är fräsch trots att han bär kostym, så äter han ALLTID på något.

Det faktum att Kate är en av huvudkraktärerna med sina 120 kg är överraskande. Hon är ingen skojfrisk kompis till en smal tjej. Ändå kan de inte låta henne vara utan att hon måste sträva efter att gå ned i vikt för en tjockis kan ju omöjligt vilja fortsätta att vara tjock, eller hur? Med mina nyförvärvade kunskaper om hur kroppen fungerar kan jag avslöja att eftersom Kate var tjock redan som barn är henes bantningsförsök dömda att misslyckas. Bantning fungerar, ironiskt nog, endast för smala människor.