Dag: 13 december 2022

“Varför är jag inte lika förlåtande mot mig själv som mot andra?” Det är en fråga man kan ställa till sig själv när självhatet gör livet onödigt svårt.

När jag ser en fet person tänker jag aldrig, aldrig, aldrig att hen är lat, dum i huvet eller saknar karaktär. Den enda tanke som far genom hjärnan är jämförande: är hen fetare än jag?

Det sägs att vi inte ska bry oss så mycket om vad vi tror att andra tänker om oss eftersom de har fullt upp med att tänka på sig själva. När jag har en riktigt bra dag klarar jag av det. De dagarna är få. 9,5 gånger av 10 tar jag för givet att de som ser mig automatiskt tror att min fetma beror på att jag är lat, dum i huvet och saknar karaktär. När det går långsamt i en uppförsbacke och jag möter eller passeras av en smal person. När jag behöver stanna och vila efter att ha gått uppför en trappa. “Jag har (förmodligen) en lungsjukdom som inte beror på att jag är fet!”

När jag träffar en ny läkare eller fysioterapeut drar jag alltid en suck av lättnad när hen inte är smal. Varje gång jag handlar och korgen inte innehåller godis, chips eller läsk hoppas jag att någon noterar det. Jag lägger alltid märke till när mannen en parrelation är smal medan kvinnan är fet. När jag äter dessert på restaurang är jag övertygad om att alla andra drar outtalade slutsatser.

Feta människor är inte osmakliga medan själva fettet är det. Kroppspositiva människor uppmuntrar inte till ohälsosamt leverne. De kräver att behandlas på samma sätt som smala. Jag instämmer helhjärtat! Jag stöttar dem och tycker att de är modiga och starka. Däremot tycker jag inte att övervikt är attraktivt. Fett är inte samma sak som kurvor. Jag kommer aldrig att tycka om min kropp så länge jag är fet och jag har inget hopp om att gå ned de önskvärda 25 kilona. Jag ser aldrig på min spegelbild när jag passerar skyltfönster. Det finns bara 1 enda spegel hos oss och den sitter på badrumsskåpet. Den består av 2 luckor och jag fäller alltid upp dem för att slippa se mig själv, men jag ser alltid till att täcka kroppen först. Jag tar aldrig selfies. Jag avskyr att bli fotograferad och vill inte se på bilder av mig själv.

“Varför är jag inte lika förlåtande mot mig själv som mot andra?” Tankemönster är oerhört svåra att göra om. Det tar många år att pränta in dem och det tar många år att ens försöka ändra på dem. Orken finns inte.

“Jag är tjock. Du är korkad. Jag kan gå ned i vikt, men hur gör du?” Jag hoppas få ett tillfälle att använda mig av den repliken.

“Något att dölja” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som inläsare. Boken är den 21:a delen i serien om Thomas Lynley och Barbara Havers. Jag har läst eller lyssnat på nästan alla böcker i serien och den har hållit på läääänge. Jag måste ha börjat läsa dem innan jag flyttat hemifrån. Den förra boken kom ut för 4 år sedan och den var inte bra och hade en gräslig inläsare. Precis som Robert Galbraiths böcker om Cormoran Strike blir böckerna om Lynley & Havers allt längre om omständligare och tar drygt 20 timmar att läsa in och det går ut över kvalitén. Av den anledningen blev jag glatt överraskad och allt mer förvånad ju längre jag lyssnade på boken att den visade sig hålla hela vägen!

“Något att dölja” handlar om kvinnlig omskärelse som är något av det vidrigaste man kan göra mot flickor och kvinnor. En tradition som har så djupa rötter att de verkar omöjliga att gräva upp. En kvinnlig polis dör och det visar sig att hon arbetade med att bekämpa denna sedvänja som är olaglig (i Storbritannien) och därför sker i skymundan.

I vanlig Elizabeth George-ordning är många personer inblandade och det är alltid knöligt i början, men vid varje enskilt tillfälle de är med i handlingen blir sammanhanget tydligare. Många med lite att dölja, men allt visar sig hänga ihop. Hon är otroligt skicklig! Handlingen flyter på utan svackor eller sega partier och den avslutas inte genom att någon drar en sammanfattning à la Hercule Poirot när han samlar alla misstänkta för att till slut avslöja skurken. Det märks att EG tycker om sitt kärngäng för hon skriver om dem med mycket värme och humor och jag gillar dem, jag med.

Något som beskrivs bra i just den här boken är den omvända rasismen. Det rapporteras kontinuerligt om hur svarta behandlas som andra klassens medborgare, men deras inställning till vita är inte nådig även om den är mer subtil. Kvinnlig omskärelse är vanligt i Nigeria och det är nigerianer det handlar om i just det här fallet. Vita människors upprördhet och avsky tolereras, men misstros. Hur vi än gör för att hjälpa till i kampen möts vi av skepsis. Vita priviligierade, födda med silversked i munnen, kan omöjligt förstå. En svart priviligierad som är född och uppvuxen i England har per automatik en helt annan förståelse tack vare hudfärgen.

Katarina Ewerlöf har varit med länge och är en av de mest anlitade inläsarna. Hon är ett proffs! Jag gillar henne. Många tycker att hon överdriver framför allt i dialogerna, men det är en av hennes styrkor. Texten och karaktärerna får liv. Det var en period på ett par år när även jag tyckte att hon spelade över, men nu är hon tillbaka i sin ursprungsform.